Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Var är den?

Publicerat måndag 2 juni 2008 kl 13.26

Det finns många sätt att se. Du kan titta hastigt, förstrött, kasta en blick eller se i ögonvrån. Du kan titta ingående, intensivt, skärskådande. Du kan dröja med blicken eller hasta förbi, du kan titta utan att se och du kan bli plötsligt bli stående för att du fått syn på något.

En del tittar ner, andra tittar rakt fram, några ser sig om och andra tittar upp.
Sällan har det varit så lätt att hitta på nya frågor som när jag vände blicken uppåt. Själva drivkraften i att titta på fåglar är undran och nyfikenhet.

Det går att träna upp sina sinnen. Men för en nybörjare är det inte alltid lätt. Det insåg jag när jag följde med Tisdagsklubben ut en tidig morgon. För att vara med behövs Inga förkunskaper.  Det enda som krävs är att man är intresserad och orkar ta sig upp på morgonen.
Jag ser knappt en människa på min väg genom stan. Inga bilar heller. Jag kör med nerdraget fönster och de små stunder jag stannar för rött är det bara fåglarna som hörs.
Stockholm har inte vaknat än. Men när jag närmar mig mötesplatsen förstår jag att jag kommit rätt.

I en liten klunga står de samlade och väntar, män och kvinnor i skiftande åldrar. Alla har kikare, stövlar och ryggsäck och alla är här i samma ärende. Varannan vecka samlas de för att med egna ögon se när fåglarna anländer. Och när de ger sig av.
Vi är på Djurgården. Lövverket ser redan självlysande ut. Det är en strålande morgon i maj och vi hör den tydligt. Näktergalen.
Tre stora träd kantar vattenbrynet. Där någonstans sitter den. Drillarna studsar mellan träden och att vi står strax intill verkar inte störa den alls.
Men var är den?

Tjugo personer vänder sina ansikten uppåt.  Gruppen står tätt tillsammans, alla spanar åt samma håll, alla är tysta och alla vill vara först.
– Jag ser den! Den sitter här!
Det är en ung man som vinner. Hans förtjusning är inte att ta fel på.
– Gör den? Var då?
Ingen annan ser.
Hur förklarar man det? Den unge mannen vill gärna dela med sig.
– Jo, mellan det här skuggträdet och det som ligger sol på…om ni går upp en tio femton meter så sitter den där.. Man ser den jättetydligt…
Oro i gruppen. Alla vill se.
Näktergalen slår en dubbeldrill.
– Ta det en gång till!
– Jo, mellan de här träden. Det är ett som är skuggat och ett som solen skiner på. Precis mellan dom rätt upp. Varför ser bara han? En kvinna lutar sig närmare den som står strax intill.
– Har du sett den?
–  Nej jag ser den inte –  med betoning på inte.

Mannen gör ett nytt försök.
– Titta upp i det högra trädet här…
– Vilket då ? Det är ju tre träd?
Näktergalen ger ifrån sig några höga visslingar. Ser ni mig inte?
– Okay, tre träd betraktas som ett. Rätt upp där mellan dom…precis mellan dom två ! Där solskuggan möts! Där sitter den!

En kvinna vill veta, hon fixerar en bestämd gren med blicken, men tittar hon på rätt gren ?
– Det går en ganska naken gren liksom .. lite snett…
Hittills har ledaren för tisdagsklubben hållit sig avvaktande. Men nu är det dags at träda fram. Han höjer rösten:
– Hallå! Hallå! Vi har ett omfång av tre stora träd. Det räknar vi som ett träd. Sedan har vi en öppning emellan tills det kommer två träd. Mitt emellan där … om ni tittar på en gren som går snett uppåt till klockan ett. På den grenen, klockan ett…där uppe sitter den.

Djup koncentration. Alla vill hitta den gren som föreställer klockan ett.
Det enda som hörs är näktergalens smackande och visslande annars är alla tysta. Retas den?
– Jag ser den inte.
Viskningen kommer från en kvinna på min vänstra sida. Samtidigt tvingas ledaren ändra sin beskrivning. Han uttalar orden sakta.
– Nu hoppade den ner till klockan tre…
Han tar sats och upprepar med höjd röst:
– Ja, hallå igen! Nu sitter den på klockan tre, grenen inunder. Den går alltså horisontellt emellan…Ja, det är tre träd och sedan till höger är det en öppen gren som går snett upp till klockan ett. Under den så går det en horisontellt och på den horisontella sitter den.
Högljutt mummel i gruppen. 

Ledaren känner sitt ansvar och böjer sig fram mot den som står närmast.
– Du ser den grenen som går så?
– Ja…
– På den grenen som går så går det en precis under.
– På den!
Sorlet av röster blir starkare.
En kvinna försöker förklara för sin väninna:
– Den som går längst åt vänster…och så går det ner en gren…den där grenen som går så…
– Ser du den där kroken på det högra trädet ? En stor krok. Mitt på är det en stor krok. Ser du den ?
– Ja?
– På det här trädet som står så till vänster…
– Ja, men det är tre träd och ett träd! Det finns ju inte två?
– Jo, men det går ju ett åt det hållet också. Men du ser att det går en kraftig gren så! Den riktningen!
– Ja?
– Och sedan går det ut en liten tunnare pinne så här strax under och på den tunna pinnen sitter den.
–  Där sitter den! Utropar en man förnöjt.

Ledaren ser sig omkring.
– Nån som inte hittar den?
Det är ingen lätt match men sent omsider har så gott som alla sett en skymt av den. Alla utom en kvinna som småskrattar generat.
– Jag ser den inte!
Hennes väninna försöker igen, den här gången med en ny liknelse. Alltså det där knäet…det där knäet som du ser. Det stora knäet som sitter på den ensamma högra.
–.Ja,ja,ja… Den andra kvinnan ser fortfarande inte och väninnans förklaringar verkar bar öka förvirringen.
– Förklara från det stora knäet istället! säger hon irriterat.
– Ja men det är ju inte alls på det trädet! Det ska ju vara mellan det och så det här som går upp där borta!
– Jaha...! Okay!
– Och på det så finns det en ganska kraftig gren som går ut åt vänster om du tittar på det trädet…det ensamma som du ser där…
– Ja, det som är bakom, längst där bakom …den som ligger i  sol?
– Ja, just det. Hon står tyst och kisar en stund.
– Nää! Det är omöjligt!

En man i närheten har lyssnat och skrockar belåtet:
– Man ser den ju utan kikare!
Kvinnan tar ny sats:
– Det här är helt sanslöst! Alltså hela det här buskaget…dom där två träden …är det dom! Mannen som sett är belåten och förklarar lätt överseende:
– Ja…ja…ja…mellan dom …fastän dom är bara en meter till vänster om dom två till höger…det vänstra av dom två va…Om du tittar dit upp så ser du nästan en liten prick där uppe. Näktergalen har sets på grenen klockan ett, klockan tre, på en krok och ett knä. Men det finns fler sätt att beskriva läget.
– Han sitter på en triangel , på basen av triangeln.
Hon som inte sett mumlar för sig själv.
– Basen av triangeln…nu ska vi se…Ja där ! Nu ser jag den!

Mannen ger till ett belåtet skratt. Han lyckades. En tredje väninna däremot blir besviken.
– Nu har Eva sett den men inte jag!
Jag står mitt i klungan med min mikrofon. Näktergalen sjunger oförtrutet och nästan än mer intensivt. Jag ser den inte heller. Men vad gör det?  Att stå och spana upp mot skyn räcker.
Man vet aldrig vad man kan få syn på.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".