Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Under ett träd

Publicerat måndag 2 juni 2008 kl 13.53

Går det att fånga tankar som föds i stunden?
Hur gör man för att inte uppmärksamheten ska gå förlorad?
Kanske räcker det att sakta in stegen och stanna till en stund.
Kanske är lösningen att vrida sig runt ett halvt varv eller att förflytta sig till en annan utsiktspunkt där man ser och hör bättre.

För mig är själva lyssnandet nära förbundet med naturen. Känslan av att ha kommit till en speciell plats betyder mycket.  Att ta sig dit kan vara svårt men väl där öppnar sig vägar åt alla håll. Efter en anspänd och mödosam vandring infinner sig en lika avspänd känsla präglad av förtrogenhet och närhet till det ämne man vill gestalta. Allt är möjligt, alla vägar ligger öppna. Ett friläge med obegränsade möjligheter.

Vilka frågor som kommer upp är inte längre viktigt. Små eller stora spelar ingen roll. Alla är av lika stor vikt för alla ”hör till”. och friheten att röra sig mellan olika poler är obegränsad. För det är landskapet under orden som bär upp och ”håller dem”.

Se björnbären mogna till exempel.  Först är de ljust gröna och alldeles hårda. Allt eftersom dagarna går djupnar färgen. Augusti övergår i september, mörkrött blir svart och det mogna björnbäret lossnar från sitt fäste nästan innan du hinner sträcka fram handen för att plocka det.
Skiftningarna ligger lagrade och nyanserna ändras gradvis men omärkligt. Rörelsen pågår oavbrutet men ögat ser det inte.

Samma med berättelserna. Ju närmare marken revorna ligger desto tätare växer orden. Andningen finns där och undervegetationen är tät. Det är på sådana platser som öppningarna finns. I ett friläge där kontakt uppstår och det känns tillåtet att låta tankar komma och gå, sitta tyst ibland och tala ibland. I de stunderna skyfflar man inte längre allmängods mellan sig utan talar från andra trakter där associationerna är fria och mellanrummen styr. Så är det, tror jag, när den personliga rösten får fäste.

Även om det ser ut som om ingenting rör sig är det en skenbar stillhet. För någonting bor också i det undanskymda, i det som vid en första anblick är lätt att glida förbi. Hur det ser ut går inte alltid att beskriva i ord. Vilken färg och form det har eller vilken ton det åtföljs av. Men när det till sist ger sig tillkänna har något lagts till eller förändrats. Flödet finns där och berättelser med många förgreningar.
Om mellanrummen finns.
Det måste finnas plats för ord att växa.
Någonstans där de kan slå rot.
För några år sedan kom jag på mig själv med att iaktta träd.
Jag hade inte lagt märke till dem förut.
Varför såg jag dem nu?
Tät grönska eller svartnande grenar mot en fallande vinterhimmel. En förmåga att hålla upp det levande.
Det finns en öppenhet som påminner. Platserna under träden är som rum för goda samtal.

Jag var på landet i Skåne med barnen. Min goda vän och hennes dotter var på besök. Idag var en speciell dag. De skulle få åka till Tivoli i Köpenhamn tillsammans med en annan familj. När vi vinkat av dem sätter vi oss utanför huset med en andra kopp kaffe. Klockan är bara nio men det är redan varmt i solen. I takt med att vi flyttar stolarna ut och in ur skuggan under den stora asken rör sig samtalet. Vi pratar. Om barnen, om matrecept, om våra jobb, om kärlek och om vad vi vill…med våra liv ? Timmarna går, vi hämtar mer att dricka. Det blir lunchdags – enkelt men gott.  Vi sitter kvar. Egentligen skulle vi….borde vi…det var mycket vi  hade tänkt göra idag – en dag där vi fritt kunde bestämma utan att tänka på barnen. Bada på något nytt ställe, åka till handelsträdgården lite längre bort och titta på rosor, ringa viktiga samtal. Göra något som bara vi ville.
Inget av detta gjorde vi. Vi bara satt.

Det var inte ens något vi tänkte på. Men det var som om vi just idag kom närmare svaren på alla frågor. Frågor som vi inte visste att vi hade. I lindens skugga dröjde vi oss kvar. Som kinesiska askar öppnade sig det ena rummet efter det andra. Just idag kanske möjligt att komma åt de viktiga och nödvändiga valen? Min goda vän hade länge tvekat. Skulle hon bryta upp från sitt långa äktenskap eller inte? Ensam igen – vem vore hon då? En lätt bris drar genom linden. Ingen av oss säger något. Men båda tänker på vad vi just sagt. Samtidigt. Ibland räcker det att frågorna får en chans att sjunka in för att svaren ska börja ge med sig.

Sent på eftermiddagen bryter vi upp för att ta itu med lite praktiska sysslor. Inget särskilt har egentligen hänt. Ändå känns det så. Tonträffen är en annan än på morgonen. Både den egna och mellan oss. Ungefär som att ha stämt ett piano. Hade vi kanske vi varit ovänner innan? Inte alls.  Det är nyanserna jag tänker på. Alla skiftningar som också hör till men som bara kommer fram när ljuset och omständigheterna är de rätta. Jag tror att det har med tillåtelse att göra. Nu är vi här och vi har all tid i världen. Vad det än är så kan det vänta. Allt annat kan vänta.

Så var det just den dagen. Vi var lediga. Det var sommarlov och barnen hade kul på annat håll. Är det bara i sådana lägen det finns en chans att hitta öppningarna?
Jag tror inte det. Tillfällen finns alltid. Det är ”bara” en fråga om att hitta dit.
Man måste inte sitta under ett träd. Men det underlättar.

För några år sedan gjorde jag en dokumentär om träd. Bland annat sitter jag med Lars Krantz på en bänk i Rosendahls trädgårdar. Vi pratar om träd ur alla möjliga slags vinklar och plötsligt ser han en bild framför sig:

/Koltrast…åska/
”När man söker källan eller ursprunget till trädens betydelse så ser jag en bild framför mig där vi befinner oss i en torr ofruktbar ökenartad plats. Plötsligt porlar lite vatten upp till ytan. Vinden för med sig några frön som väcks och börjar gro till de första små örterna som vissnar, blir till förna, en förna som gör att lite nya örter kan gro , vissna och bli till lite mer förna som gör att en buske så småningom kan gro och bli till ännu mer förna. Och busken samlar lite insekter omkring sig. Så småningom börjar löven prassla i vinden och ruskar dem till marken som blir till ännu mer förna som gör att träd kan få fäste och växa ännu mer mot höjden, prassla ännu mer i vinden och bli till hemvist för fåglar som kvittrar.  Helt enkelt…att lite vatten som sipprar till ytan ger förutsättningar för liv, ett rikt liv där träden är en stor del av det rika liv som kan uppstå . Just det här att de höljer en plats – gör att det är någon slags grundförberedelse av livet som  i sin förlängning blir till träden.
/paus - regn och åska på håll…./
….. Och bilden av träden som lyfter växttäcket några meter upp i luften och skapar platser under sig. ”
 /Regn som tilltar…/ 

För mig är träd närvaro. De kan bära med sig hemligheter genom århundraden och de erbjuder skyddade mötesplatser.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".