Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

I mellanrummen och tystnaden - samtal mellan Amanda Glans och Susanne Björkman

Uppdaterat torsdag 17 mars 2011 kl 15.00
Publicerat måndag 28 februari 2011 kl 15.06
Susanne Björkman och Amanda Glans. Foto:Anne Konstenius

- Det var som tavlor. I ljuset flöt en massa kroppar, det var lik överallt. En annan tavla visade en svart katt och långt bort fanns döda människor. Men när det kom närmare var det svarta katter.

Amanda Glans börjar trevande att berätta vad dokumentärt berättande betyder för henne.

Bilderna kom till henne hela hösten när hon började fundera på mormors historia om förintelsen och hur den påverkat hela hennes familj. Efter en lång process med mycket tänkande och bilder formades dokumentären ” Jag ringer dig ibland ” och Amanda Glans blev först  att få Susanne Björkmans stipendium förra året.

- Det var väldigt stort att få stipendiet, att bli sedd av någon jag beundrar, säger Amanda. Hemma på flickrummet i Skövde lyssnade hon på en av Susannes dokumentärer om raggare och blev tagen av alla ljud. Kunde radio låta så här?

Susanne Björkman å sin sida brast i gråt när hon hörde Amandas program ” Jag ringer dig ibland”.

- Det är en gåva att få höra något berättas på ett nytt sätt. Du vågade använda så mycket av dig själv. Det är modigt.  Om man orkar vänta och har tålamod kan man hitta en ny utsiktspunkt, säger Susanne.

Amanda tycker att hon har fått ett nytt perspektiv på sig själv.

- Jag var så rädd att visa mig. Men jag ville verkligen veta. Jag är uppvuxen med en känsla av ett vakuum. I det utrymmet gav jag mig ut . Mormors berättelse kunde jag, men jag letade efter något annat. Jag funderade på om jag fick berätta det här om mig själv. Men jag var så trött på tystnaden.

Susanne Björkman kan inte komma på att hon har gjort någon dokumentär med utgångspunkt från sig själv.

- Jag är egentligen en ganska skygg person och blir närvarande via andra människor.  

Ofta har hon ett personligt förhållande till sina idéer. Men det viktigaste är att komma förbi något hon redan vet. Det är dit Susanne vill nå.

Amanda tycker att det är de små, små detaljerna som är viktiga, känslan bakom orden. Något som kan vara klottrat på ett block.

Och ”small talk” om kaffe eller så är viktigt, fyller Susanne i. Ja, så kan lyssnaren komma in i rummet, konstaterar Amanda. Jag känner igen mig i dig. Men från ett helt annat håll. Mikrofonskräcken som fanns där från början förenar emellertid Susanne och Amanda.

För Susanne återstår att göra en dokumentär utifrån sig själv, trots rädslan. Just där Amanda har börjat. Amanda letar i tystnaden och Susanne i mellanrummen. Ljudfynden finns någonstans där.

Text: Anne Konstenius

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".