Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Jönköping

Sara Hallgren fick ingen hjälp när hon slutade äta

Publicerat torsdag 29 januari 2015 kl 12.24
Sara Hallgren: Jag måste bara få prata med någon
(19 min)
Sara Hallgren. Foto: Elin Ericsson/Sveriges Radio.
Sara Hallgren fick vänta länge på hjälp från psykiatrin. Foto: Elin Ericsson/Sveriges Radio.

När Sara Hallgren drabbades av anorexi sökte hon hjälp hos psykiatrin - men hamnade bara i kön.

Kön ringlar sig lång till psykvården och kritiken hårdnar mot hur det styrs. En av de som har erfarenhet av detta system är Sara Hallgren. Hon flyttade till Jönköping i höstas för att utbilda sig till maskiningenjör.

Men i september började det. Då hörde hon sig själv för första gången ljuga om vad hon ätit.
– Jag orkade knappt leva, jag höll mig pigg på kaffe. Så fort jag kom hem från skolan lade jag mig i sängen och orkade inte röra mig, säger hon.

Sara orkade inte gå i trapporna i skolan och hade ont i kroppen. Hon hade utvecklat anorexi. Sara straffade sig själv genom att kontrollera hur mycket hon fick äta, hon fick bara äta om hon förtjänat det.
– Tankarna kommer från mig själv, det är aldrig någon som har sagt att jag inte förtjänar att äta. Jag trycker ner mig själv.

– Ju mer jag pratar om det så hör jag hur patetiskt det låter, säger Sara Hallgren.

Till slut kände hon att hon behövde hjälp. Hon sökte stöd på nätet och skrev ett tre sidor långt brev till familjen för att berätta att hon var sjuk.
– Den dagen var en uppenbarelse, det kändes som att jag vaknade.

Men ångestattackerna fortsatte komma, vid ett tillfälle slängde hon ut allt hon hade i kylskåpet. Hon ringde ungdomsmottagningen, 1177 och alla andra hon kunde komma på. Dessutom ringde hon och spelade in ett meddelande till en kurator på vårdcentralen.

Jag sa att jag går snart och pratar med någon på bussen, jag måste bara få prata med någon. Jag behöver någon som ser mig, jag vill inte bara bli kastad runt.

– Om jag inte hade haft min familj, mina bästa vänner hemma och på skolan, och min vilja, och fått sitta och vänta i fyra månader på att få professionell hjälp, vad hade jag då gjort? Hade jag suttit och förminskat mina måltider mer och mer då? Inte ens kunnat ta vilopauser i trappan utan rent av ramlat ihop i dem?

Sara Hallgren har fått vänta länge för att få hjälp från psykiatrin. Först vände hon sig till skolvården, sedan till vårdcentralen för att till slut få en remiss från en läkare till psykiatrin. Men hjälpen dröjde.
– En vecka väntade jag och sedan två. Efter tre veckor ringde jag. Efter fyra veckor ringde jag två gånger. Jag fick vänta och vänta och vänta.

Är du kritisk till hur systemet ser ut?

– Jag arg, jag är förbannad. Jag var ett problem som folk sparkade som en boll runt omkring sig.

Hör hela hennes berättelse och erfarenhet av psykiatrin i ljudklippet ovan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".