Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Mountainbike

"Jag sov 13-14 timmar per natt"

Publicerat måndag 18 januari 2016 kl 11.43
Foto: Hannes Ewehag/Sveriges Radio
Alexandra Engen. Foto: Hannes Ewehag/Sveriges Radio

Hon orkade knappt kliva ur sängen. Än mindre sätta sig på en cykel. Alexandra Engen beskriver utbrändheten som att hon "höll på att ha sönder" sig själv.

Den som följde Alexandra Engens resultat 2013 kunde inte ana att något var fel. Sprintspecialisten vann både den totala världscupen och VM-guld. Samtidigt mådde hon allt sämre.

I augusti var hon hemma hos sin tränare i Falun när telefonen ringde. Hon hade kommit tillbaka från en världscuptävling i Kanada, hon var anmäld till Cykelvasan och några veckor bort låg VM i Sydafrika.

Mannen i luren undrade om hon kunde komma och hålla en föreläsning.

– Men jag klarade inte att säga nej, han var väldigt ihärdig. Då satte jag mig ned på golvet och bara grät i fem minuter. Bara tanken på att packa den där himla väskan en gång till... nej jag vill inte. Då var det tydligt att det var något som inte stämde, för det var en väldigt överdriven reaktion, säger Alexandra Engen.

Jag tänkte att om jag kör de här två tävlingarna och sedan åker hem och vilar så blir det bra. Så hade det fungerat innan. Men den här gången gjorde det inte det. Jag blev bara tröttare och tröttare.

Engen träffade Rune Gustafsson, mental rådgivare som jobbar åt Sveriges olympiska kommitté (SOK), som tyckte att hon skulle ta ett längre uppehåll från cyklingen.

Hon nöjde sig med en "extra lång höstvila" och började ladda för en ny säsong. Även om hon kände sig psykiskt allt skörare så gick det fortfarande fort när hon satt på cykeln.

2014 började med en seger och en andraplats i världscupen. Men i juli tog hon så den timeout som SOK-kontakten hade rekommenderat.

– Det tog ett par veckor, sedan förstod kroppen att den fick vila. Jag sov mest hela tiden, 13-14 timmar per natt. Sedan sov jag några timmar på dagen också.

Tempot är högt. Träning på förmiddagarna. Föreläsningar och gruppövningar på eftermiddagarna. Och ibland ett nytt träningspass på kvällen.

En prövning för Engen. Enkla vardagsuppgifter som tidigare gick automatiskt kräver nu mycket av henne. Hon måste hela tiden fråga sig: Orkar jag det här? Och är det värt det?

– Jag är mycket mer restriktiv och säger oftare nej. När jag kommer hem kan jag säga till mina kompisar att "jag vill jättegärna träffa dig, men jag orkar inte nu". Och jag har märkt att människor accepterar det svaret.

Hon har funderat mycket på varför hon drabbades av utbrändhet.

– Det är en kombination av många saker: idrottande, resande, plugg vid sidan av, försök att hålla uppe relationer. Allt tillsammans gick liksom inte. Jag ville göra allt lite för bra och drev mig själv så långt att jag höll på att ha sönder mig själv.

Duktig flicka-syndromet?

– Definitivt. Stor portion.

I juni förra året, efter att ha varit borta från sporten i nästan ett år, gjorde hon comeback på en Sverigecup i Borås. Hon säger att hon inte var så nervös, mest glad över stödet hon fick.

Sedan var det jättekul att vara i en tävlingssituation igen. Få sätta på nummerlappen på hojen och fundera på hur jag skulle lägga upp det för att jag skulle orka alla varven.

På två månader har det hunnit hända mycket - och det går åt rätt håll.

– Jag orkar mer, och jag orkar ha ett vanligt liv. På Playitas orkade jag ingenting när jag hade tränat.

Hon har flyttat hem till familjen efter att ha bott själv sedan hon var 16 år, de senaste fem åren i Tyskland.

– Det är så skönt. Att vakna och det finns någon där. Inte komma hem till en tom lägenhet utan i stället kanske till ett dukat bord.

Nu har Engen också nära till den kristna församlingen. Hon är troende och det har hjälpt henne i rehabiliteringen.

– Ibland har jag hittat ett bibelord som gett mycket hopp när det varit tufft. Att gå igenom det här utan att ha tron, jag kan inte föreställa mig hur tufft det hade varit.

I slutet av februari ska hon göra årsdebut på Cypern. Tävlingen ingår i nationskvalet till sommarens OS i Rio de Janeiro.

– Klarar vi kvalet och jag uppfyller kriterierna och är den bästa svenskan, då kommer jag att stå på startlinjen i Rio. Är jag inte det, då kommer jag att ladda om och satsa på Tokyo 2020.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".