Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Från fronten i Kurdistan till Karlstad - tur och retur

Publicerat tisdag 12 januari 2016 kl 15.34
Delal Sindy: "Jag var tvungen att stänga av"
(15 min)
Delal Sindy. Foto: Lars-Gunnar Olsson/Sveriges Radio.
Delal Sindy. Foto: Lars-Gunnar Olsson/Sveriges Radio.

Sommaren 2014 chockades världen av IS framfart i Kurdistan i norra Irak.  Män halshöggs och kvinnor togs till fånga som sexslavar. När Karlstadtjejen Delal Sindy hörde talas om detta kunde hon inte sitta overksam hemma i trygga Sverige. 

Delal Sindy reste ner till Kurdistan för att hjälpa till som volontär i flyktinglägren, och har befunnit sig vid fronten i 14 månader. Inte för att strida själv, men för att hjälpa de unga kvinnor som lyckas fly ur IS våld.

Det som mötte mig i min hemstad Zakho var flyktingar överallt. Staden är lika stor som Karlstad och har tagit emot ungefär 200 000 flyktingar"

Över jul- och nyårshelgen har hon varit hemma i Sverige för att träffa sin familj, men hon är fast besluten att resa tillbaka, och starta en ny svensk hjälporganisation på plats i Kurdistan. Delal är besviken på att Sverige inte bidrar mer:

Den största hjälpen som kommer till den kurdiska regionen och yezidi-tjejerna är från Tyskland, där en del av tjejerna som flytt från IS fått asyl. Men Sverige är tyst i den här katastrofala krisen. Det finns inte en enda svensk organisation på plats, vilket jag tycker är konstigt"

Förutom kampen för att hjälpa kvinnorna får Delal utkämpa personliga strider på flera fronter. På grund av sitt engagemang har Delal hotats av såväl IS i Irak och Syrien som sina egna släktingar i Kurdistan, men också fått hatbrev från svenska rasister.

– Men jag är den typen av tjej som har skinn på näsan, och har inte låtit det stoppa mig.

I Kurdistan är Delal tvungen att bära vapen för sin säkerhet, och hon har befunnit sig i riktigt farliga situationer. Men trots det längtar hon tillbaka:

– Livet nära frontlinjen är min vardag och verklighet nu, och jag får skuldkänslor. Det känns som att jag lämnar kvar dem där och är i tryggheten här. Jag vet att jag kan hjälpa människor, och det är det som ger mig drivet att gå upp varje morgon.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".