Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Pugh Rogefeldt i nya självbiografin om tiden i Visbyfängelset

Publicerat torsdag 5 september 2013 kl 12.31
Pugh Rogerfeldt. Foto: Lars-Gunnar Olsson/SVeriges Radio.
Pugh skriver i ett kapitel om hur han som vapenvägrare skickas till Visby stadsfängelse. Foto: Lars-Gunnar Olsson/SVeriges Radio.

Artisten Pugh Rogefeldt har gett ut en självbiografi som handlar om hans första år som musiker, fram till första åren på 1970-talet: "73 - från Stora Gatan 51 till Hog Farm".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

"Aldrig mer Gotland", tänker en ung Pugh Rogefeldt när han en dag i slutet av 60-talet lämnar ön efter ett par månader i Visby.

Egentligen är det självklart att sedermera lokrumebon Pugh Rogefeldt måste komma med en självbiografi. Han, som av många anses ha gjort den första rockalbumet på svenska. Ja dä ä dä, som kom 1969. För han började trots allt skriva på svenska, trots att han som elvaåring såg ned på svenska artister som börjat "fåna sig på svenska. 'Hur kunde man vara så jävla osmart', skriver han i nyutkomna boken "73 - från Stora Gatan 51 till Hog Farm".

Det är inte en bok som handlar om hela Pughs fyrtioåriga karriär, det är en bok som handlar om hans väg från arbetarstaden Västerås, hans ursprung med en pappa som var byggnadsmålare, till skillnad från "bortskämda akademikerbräts" som på 70-talet "började yra om 'vi här nere och dom där uppe'. Pugh skriver om taggen som växte i hjärtat; "dom hade ingen aning om hur det är att vara där nere. Dom hade aldrig varit där".

Det är något i språket i boken som stör mig i början. Det känns pratigt. Ostrukturerat. Boken är väldigt snabbläst, och nånstans känns det som om en redaktör borde ha kunnat få mer av Pughs berättelse. Men trots invändningarna sugs jag in i texten.

För det är intressant att läsa om hans försök att satsa på musiken, hur en dag Anders Burman på skivbolaget Metronome en dag hör av sig och vill att han ska komma till Stockholm. Det är kärlek i beskrivningarna av Anders Burman, som ju dog nu i somras. Boken handlar om hur första skivan spelas in, men hur det från början är alldeles tyst. Tills en dag som någon på radions ungdomsredaktion hittar skivan. Om hur allt blir jättestort på en gång. Hur hans kropp en gång i början av 70-talet säger ifrån mot hans temp och hur löpningen blir hans drog. Det är en bok som bara handlar om hans första skivor, fram till bandet Rainrock och Bolla och rulla som kom ut 1974. Det handlar inte om Grymlings, inte om varför han flyttade till Gotland. Det är en annan bok som ännu inte finns. Men det är en omistlig pusselbit för den som vill lära sig svensk rock.

Och hur var det då med "aldrig mer Gotland"? Pugh skriver i ett kapitel om hur han som vapenvägrare skickas till Visby stadsfängelse i februari. "Jäkla Alcatraz … som en Draculaborg med höga murar i en blåsig tom hamn". Där sitter han ett par månader på bottenplan i cell 7. När han sedan står på däck "till den eländiga båten" vänder han sig mot fängelsets silhuett och säger högt "Aldrig mer Gotland".

Ändå blev det så.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".