Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Poetisk grönska i Håkan Anderssons nya roman

Publicerat måndag 16 maj 2016 kl 10.35
Lyssna på Eva Sjöstrands recension
(6:49 min)
Håkan Andersson
Foto: Bo-Göran Kristofferson/Albert Bonniers förlag

Radio Gotlands Eva Sjöstrand har läst den prisade författaren Håkan Andersons nya roman Det fanns en pojke.

"Håkan Anderson har gjort det igen.

Nu har han full hand i sitt pålitliga romanbygge som hyllats och prisats så. Den femte boken heter Det fanns en pojke, nyss utgiven av Bonniers. Det är en fristående roman men den har sin plats i det universum Håkan Anderson byggt, där man, för att låna hans ord, kan vandra runt som i hans medvetande.

Den här gången, i den femte boken, är det en skugga ur de tidigare som kliver fram i ljuset. Jan Eklöf sitter i kajutan i sin båt Sjöhäxan, i Lanzarotes hamn. Han öppnar en nyinköpt kaffeburk och doften, den första ångan, placerar honom omedelbart i barndomens grönska: det blir fullt solsken, sommargrönska, femtiotalets sommarlov. Jan Eklöf tillbringade sin barndoms somrar vid sjön Skärvalången strax utanför den lilla stad där också Håkan Anderson växte upp, han skriver det aldrig men jag vet att det handlar om Skara.

För av en tillfällighet, en sådan ödets slump som kunde vara påhittad av Håkan Anderson själv - alltså hans böcker är fulla av tillfälligheter - så har jag, Eva Sjöstrand, mitt namn efter grannsjön till Skärvalången och jag har många gånger varit med om att en doft av vass, eller var det säv? i en insjövik förflyttat mig till precis samma trakt. Till Skärvalången, till Bysjön intill, och faktum är att halva min släkt, alltså mina förmödrar och förfäder, vilar där på kyrkogården på kullen, den kyrkogård Håkan Andersons romangestalt Jan Eklöf begraver sin barndomskompis, sin pappa och pappans bäste vän på.

Det är en tillfällighet att jag har egna, liknande minnen av den där trakten, av ett antal barndoms sommarveckor i djup grönska, tidiga morgnar när pappas morbror Bertil rodde ut för att vittja kräftburar, den fridfulla synen av hur träden doppade sina grenar i en stilla sjö som på några sekunder kunde blåsa upp och då var det minsann lite läskigt innan vi tog oss iland. Och idag, i trakten där kring Skärv finns det inte en människa kvar som jag känner eller ens vet vem den är, eller som känner igen mig – och det ödet delar jag med Håkan Andersons romanfigur Jan Eklöf. Eftersom det är så bekant kommer jag på mig själv åtskilliga gånger med att tänka:

Hade det varit lika spännande att läsa om jag inte känt till det så väl?

Jag vet faktiskt inte.

Men det jag vet är att Håkan Anderson målar med poetisk grönska: en barndom fylld av lust och glädje, men med skimmer av sorgens pärlemor däri. Ett skimmer som efter 190 sidor övergår i ett kallt, vitt ljus som blottlägger en pennalism, ett kameraderi under ytan i den fina katedralskolan i Skara som jag aldrig haft en aning eller hört talas om.

Mina tankar då går till Hans Alfredssons mästerverk, filmen En ond man, minns ni den? Hur det i den vackraste av bygder vid Brösarps backar gömdes nazism, stöveltramp, ren skär ondska i skydd av bokskogarnas grönska. Det är lika vackert i Skärv och Håkan Andersons vittnesmål kan mycket möjligt lura i lundarna där. Och det förklarar på ett kusligt aktuellt vis hur brunskjortorna kan fortsätta marschera och rekrytera. Aha, tänker jag, det är så det går till!

Det gör hans bok viktig, ja, hela hans romanbygge, för det här är femte fristående delen som som huvudsak försöker förklara just hur nazismen kunde få grepp om vanligt hyggligt aningslöst folk, och hur det är något att vara vaken inför, inte minst idag.

Jag kan tycka att startsträckan, 190 sidor innan det börjar hetta till, är bra lång. Men har man som jag gripits av Håkan Andersons fyra tidigare romaner så är det spännande bara att gissa hur han ska få in Constanza von Esslin i den här, var ska det dyka upp en tavla av hennes herrgård Gartner, och hur ska han väva in sina tidigare figurer Herman Reiter, Otto Dietrich zur Linde och Ernst Weber? De finns där, Håkan Anderson gör en inte besviken, han väver in dem skickligt och jag log gott i söndags när jag passerade skyltfönstret till antikvariatet i Visby. För där ligger nu idag en engelsk utgåva av Herman Brochs Vergilii död, en bok Håkan Anderson refererar till flera gånger - se där, ännu ett Andersonskt sammanträffande!

Andersonska pärlor att smaka på är det gott om i boken, som när han beskriver sin barndom: den första goda tiden av livet där människorna fortfarande rör sig i ett nu mot bakgrund av en evig sommar. Hans morfar lär honom att kisa för att ta sig ut i världen: att kisa med ögonen har tagit mig till de mest skilda platser på klotet.

Det är ju det böckerna kan få en att göra: resa i fantasin, resa i tid och rum. Det enda liv jag kan leva är mitt eget, men i bokhyllan finns hur många andra som helst, det är bara att slå sig ner, försjunka i, ja, kisa. Och med det pröva min egen tillvaro med nya ögon. Som Håkan Anderson skriver:

Allt vi tror, inbillar oss, påstår, säger, hoppas, antar, finns i vår egen föreställning och ingen annanstans… Så blir världen för varje år alltmer ens egen och de bilder vi gör oss av den divergerar mer och mer… och årens längd minskar ständigt.

Må Håkan Andersons år räcka länge än - för jag vill veta vad som egentligen hände Eva Berg."

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".