Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios matprogram som tittar djupt i grytorna.

Matfrågan vecka 49

Publicerat onsdag 6 december 2006 kl 16.01

Vem är författaren?

Vårt julbord led sitt svåraste avbräck under första Lon­donperioden på 50-talet. Det fanns ingen djupfryst lutfisk på den tiden - åtminstone inte som vi visste - och en jul utan lutfisk var ingen riktig jul för mig. Hustrun knåpade till sillsallad, kalvsylta och leverpastej och vår slaktare lyck­ades vi dressera till att rimma julskinka, men lutfisken SKREK ut sin frånvaro från vårt julbord.

Mot slutet av 50-talet skickade Hyland i ett av sina radio­program över en man från Mjölby att räkna kängurus som sprang fritt i djurparken Whipsnade, norr om London. Jag fick uppdraget att vara hans ciceron. Och när han i för­bigående fick höra att vi inte hade ätit lutfisk på många år, blev han så uppskakad att han vid hemkomsten skickade över ett paket torkad fisk och bruksanvisning för lutning.

Jag ska aldrig glömma, när jag hämtade paketet i tullen och tullaren synade innehållet.

- Tror era vänner i Sverige att det är så knappt med ved i det här landet, så att dom måste skicka över ett fång till julbrasan? sa han.

- Det är inte ved, sa jag. Det är fisk.

- Fisk? sa han.

- Ja, sa jag, och nu ska den läggas i lut och lösas upp och svälla och bli mjuk i köttet, och sedan kokar vi den och äter den med vit sås och mycket svartpeppar.

Han såg ut som om han var glad över att han inte var svensk.

Vi lutade den efter alla konstens regler, bjöd in en annan svensk familj på julafton och kokade fisken i en handduk. Men vi måtte ha gjort något fel någonstans, för när vi tog upp handduken, fanns det bara ben i den och fisken var försvunnen.

Det finns värre bekymmer kring julbordet. Som hur man undgår kalkonen. Jag har lidit av kalkon i snart 30 år. Engelsmännen letade länge efter någon lämplig julmat. Den skulle vara torr och träig, den skull inte smaka någonting och den skulle helst aldrig ta slut. De måste ha varit lyckliga, när de hittade kalkonen. Äntligen en matförpackning som uppfyller alla krav på saftlöst idisslande. Kalkonen ar mat utan glädje för puritaner eftersom engelsmännen med undantag ser ätandet vara en skamlig handling mycket lämpligt som kulinarisk tagelskjorta.

Uppriktigt sagt, så slängde vi vår första kalkon i soptunnan. Ja, det är hemskt att erkänna det, men det är faktiskt sant. Det var vår första jul i England 1955, och som det nu skulle bli vårt nya hemland, beslöt vi helt osentimentalt att slänga alla svenska jultraditioner och bli helt engelska.

Alltså köpte vi en kalkon en vecka före jul. Det var en stadig bamsing på tio kilo.

Vi skulle börja anrätta den dagen före julafton. Då blev vi bortbjudna. Och sedan blev vi bjudna på svensk jullunch och på engelsk julmiddag (med kalkon) på juldagen och någon annanstans på annandagen. Alla ville hjälpa oss att komma över vår första jul utomlands.

Rätt svar på förra veckans fråga: Sir Winston Churchill


Vinnare:
Dagmar Nordberg, Älmestad
Birgit Peterson, Lund
Ingegerd Lindunger, Kopparberg
Gunhild Petersson, Ljungbyholm 

Rätt svar vill vi ha senast onsdagen den 13 december.         
Adressen är meny@sr.se Skriv tävling i ämnesrutan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".