Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios matprogram som tittar djupt i grytorna.

Matfrågan vecka: 45

Publicerat torsdag 4 november 2004 kl 11.19

Vem är författaren?

På frukostrasterna satt alltid min kamrat och jag tillsammans. Hans pappa var trädgårdsmästare och kanske var det därför som han alltid hade gurka på sin smörgås, han avskydde gurka, men han var rädd att tala om det hemma. Ibland fick jag saltkött på mina smörgåsar, hemma trodde de att saltkött var det bästa som jag visste bara för att jag hade fått det när jag gick i Stockholm, men ingen visste att jag där brukade stoppa saltköttsbitarna i en av salens tomma bänkar. Naturligtvis hade vi kunnat byta, men inte heller jag gillade gurka, och saltkött inte min kamrat. Därför kom vi på att släppa gurkskivorna och det salta köttet försiktigt bakom bänken som stod vid väggen och gick ända ner i golvet. Hela hösten och hela den vintern släppte vi gurka och saltkött bakom frukostbänken och på hemvägarna från skolan fantiserade vi alltid om hur en flod av saltkött och gurka skulle flyta över golvet och dränka hela skolan om vi rörde bänken. Men vi vågade aldrig flytta på den och försökte alltid hitta nya ställen bakom bänken att släppa våra pålägg på så att belastningen skulle bli den jämnast möjliga. Men så hände det den vecka när det var min tur att stanna kvar till sist och vädra klassrummet, slå ur sudden och stryka ut på tavlan att jag greps av en förfärlig lust att se hur det såg ut bakom vår bänk. Jag nästan överväldigades av äckel när jag tänkte på den syn som skulle möta mej och flera gånger när jag var på väg ut i korridoren visslade jag och vände. För att fördröja avgörandet en smula kastade jag till måls med krita på katedern och den tjocke Gustav Adolf som satt på väggen, jag gick också kring i rummet och öppnade flickornas bänklock och plockade bland deras saker, nyfiken och samtidigt stolt över att inte kunna stjäla. Men när jag måste gå till slut kunde jag ändå inte stå emot. Jag nästan kastade frukostbänken ut från väggen och väntade att höra det dova raset från saltkött och från gurka. Men inte ett knäpp i hela mörka huset, jag la mej ner på knä och kände efter hela väggen och väntade att halka med min hand men där var bara nakna träet. Inte en bit av våra pålägg fanns där bakom. 

Rätt svar på förra veckans fråga: Viveca Lärn Sundvall, Ur Så länge rosorna blommar.

Vinnare:
Gustaf Grönblad, Haninge
Ingegerd Lindunger, Kopparberg
Kristina Giege, Vallentuna
Florence Dickson Hedberg, Nacka

Rätt svar vill vi ha senast onsdagen den 10 november      
Adressen är meny@sr.se. Skriv tävling i ämnesrutan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".