Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios matprogram som tittar djupt i grytorna.

Matfrågan vecka 34

Publicerat torsdag 17 augusti 2006 kl 15.50

Vem är författaren?

Och så överlämnades jag till Odyssevs som en bit kött. En bit kött inslagen i guld, förstås. Ett slags guldskimrande blodpudding.

Men det kanske är en alltför grov liknelse för er. Låt mig tillägga att kött var högt skattat hos oss - i aristokratin åts det mycket kött - kött, kött, kött - och den enda till­redningen var att man grillade det: vår tid var inte en gast­ronomisk tidsålder. Åh, jag glömde: vi hade även bröd, det vill säga flatbröd - bröd, bröd, bröd, och vin, vin, vin. Någon enstaka gång åt vi frukt och grönt, men det har ni nog aldrig hört, för det besjöngs inte lika ofta.

Gudarna ville ha kött lika mycket som vi, men allt de fick av oss var ben och fett, mycket tack vare ett elementärt trick av Prometeus: bara en idiot skulle låta lura sig av en säck med de sämsta bitarna på en ko maskerade som de bästa, och Zeus lät sig luras, vilket bara bevisar att gudarna inte alltid var så smarta som de ville få oss att tro. Jag kan säga sådant här nu när jag är död. Jag skulle inte ha vågat förut. Man visste aldrig när en gud lyssnade, förklädd till en tiggare eller gammal vän eller en främling. Det är sant att jag ibland tvivlade på att de existerade, gudarna. Men under min livstid tyckte jag att det var bäst att inte ta några risker.

Det fanns ett överdåd av allt på min bröllopsfest - stora glänsande köttstycken, stora korgar med väldoftande bröd, stora krus med moget vin. Det var förvånande att ingen av gästerna sprack där de satt, så mycket som de proppade i sig. Inget främjar frosseri så mycket som gratismat, lärde jag mig av senare erfarenheter.

Vi åt med händerna på den tiden. Man fick gnaga och slita med tänderna, men det var bättre på det sättet – inga vassa verktyg att snappa upp och hugga i någon av de andra gästerna som man blev irriterad på. Vid alla bröllop som föregicks av tävlingar kunde man vara säker på att det fanns dåliga förlorare; men ingen fruktlös friare tappade  humöret på min fest. Det var mer som om de hade missat en häst på auktion.

Vinet var blandat för starkt, så det var blev överförfriskade. Till och med min far, kung Ikaros, blev riktigt packad. Han misstänkte att Tyndareos och Odyssevs hade spelat honom ett spratt, men han kunde inte räkna ut hur, och det gjorde honom arg, och när han var arg drack han ännu mer och förolämpade andras för­fäder. Men det var han som var kungen, så det behövdes inga dueller.

Odyssevs själv blev inte full. Han kunde få det att verka som om han drack mycket utan att egentligen göra det. Senare sa han till mig att om man levde på sin intelligens, som han gjorde, måste man alltid ha huvudet med sig och hålla det skarpt, som yxor och svärd. Bara idioter, sa han, hemfaller åt att skryta om hur mycket de kan dricka. Det ledde oundvikligen till supartävlingar och sedan till oupp­märksamhet och att man förlorade sina krafter, och det var då som fienden slog till.

Och jag, jag fick inte ner en bit. Jag var för nervös. Jag satt där insvept i min brudslöja och vågade knappt se på Odyssevs. Jag var säker på att han skulle bli besviken så snart han lyfte slöjan och tog sig innanför manteln och gördeln och den skimrande skruden som jag var utstyrd i. Men varken han eller någon annan tittade åt mitt håll.

Rätt svar på förra veckans fråga:

Rätt svar vill vi ha senast onsdagen den 30 aug          
Adressen är meny@sr.se  Skriv tävling i ämnesrutan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".