Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios matprogram som tittar djupt i grytorna.

Matfrågan vecka 43

Publicerat onsdag 25 oktober 2006 kl 11.09

Vem är författaren?

Mormor Eliza lagar gudomlig mat, så vi går dit rätt ofta. Barnen blir kompisar, och familjen blir mina närmaste vänner. Med min stapplande spanska har jag annars fått känna på invandrarens eviga under­läge; jag känner mig som en förståndshandikappad när jag inte kan uttrycka mig så att folk förstår vad jag menar.

Den kubanska byråkratin kring Fidel Castro är fascinerande ogenomtränglig. Den karibiska ”manana”-attityden, parat med den östkommunistiska byråkratin är värre än allt annat jag va­rit med om. Jag uppvaktar förgäves en person som sägs ha lite inflytande över presidenten, Pedro Alvarez Tabío. Han är ”historiador”, d.v.s. ansvarig för de enorma arkiv som finns över revolu­tionens historia. Jag går också till det internationella presscentret och tjatar. Jag försöker hitta personer som har kontakter, men på Kuba är de som står presidenten nära en egen klass, mycket svår att få kontakt med.

Jag lär mig leva i Havanna. Det är inte lätt. Kollektivtrafiken fungerar inte, nästan alla liftar, jag hyr en bil. Det är ständiga elavbrott, vilket gör att matlagningen varje dag är ett äventyr. Ett tu tre är det beckmörkt och plattan funkar inte. Då får vi äta kall mat och tända stearinljus som jag som tur är haft med mig. Jag deppar ihop med jämna mellanrum, men barnen har lättare att anpassa sig, de tycker det är spännande när det blir mörkt och dessutom får de mer tid att leka när det ändå inte går att läsa läxor. Maten är enahanda. Vissa dagar saknas en del varor i ”affären för utlänningar”, där vi handlar för amerikanska dollar. Man lär sig hamstra när det finns ost, yoghurt eller någon annan vara som ofta tar slut. Grönsaker köper jag på marknaden, fula tomater, morötter, sallad. Bananer som är små och brunfläckiga och stora, knöliga ”fruta bomba”, papaya. Ofattbart att ett land

där allt växer så det knakar har ror, sägs det, på att Castro tving socker. Och privata jordbruk finns knappt. Mest äter vi ris och svarta bönor, det är Kubas nationalrätt.

Kuba är ett land fyllt av motsägelser, som en spansk journalist uttryckte det: ”Det finns ingen arbetslöshet, men ingen arbetar. Ingen arbetar, men alla får lön. Det finns inget i affärerna, men alla äter, alla klagar på Fidel Castro Revolución på första maj för att hylla honom.”

Kuba är en polisstat, oliktänkande fängslas, och människor talar inte öppet med någon de inte känner. Det är lag på att man måste ta upp liftare, om man har en statlig bil, och även om min är privathyrd så har jag ständigt liftare i baksätet. De berättar utlämnande om sina liv, om makens otrohet, om chefen på jobbet som är en odugling, men det sägs aldrig ett ord om presidenten. Poliser som står i varje gathörn stoppar min bil flera gånger på grund av olika mindre trafikförseelser, innan jag inser att man är ständigt bevakad.

Kubaner är välutbildade och avseende har Castro verkligen trixa för att få tillvaron att gå ihop, den statliga lönen ligger på mellan hundra och tvåhundra man får vissa basvaror nästan gratis om man inte har tillgång till dollar.

Rätt svar på förra veckans fråga: Orhan Pamuk


Vinnare:
Björn Karlsson, Västerås
Lillemor Nordlander, Södertälje
Bertil Enemo, Hässleholm
Hjördis Sandén, Göteborg
 

Rätt svar vill vi ha senast onsdagen den 1 november.          
Adressen är meny@sr.se  Skriv tävling i ämnesrutan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".