Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Thåström på Kirseberg

Publicerat måndag 9 februari 2015 kl 08.50
Kalle: "Började lyssna på honom när jag var tretton"
(5:23 min)
Thåström. Foto: Jonas Ekströmer/TT

På onsdag släpps en platta som jag inte bryr mig ofantligt mycket om. Hade jag varit sexton hade jag däremot legat sömnlös de två gångna veckorna och haft långt gångna planer på att tälta utanför skivbutiken.

Jag hade inte gjort det, redan som sextonåring var jag för opraktisk för att slå upp ett tält och för bekväm för att sova i det. Men jag hade tänkt på att göra det.

Vad är det då som händer på onsdag? Jo, Thåström kommer med en ny skiva. Det gör han lite då och då nuförtiden. Och de brukar vara helt okej. Betydligt bättre än de var på nittiotalet, då han flyttade till Amsterdam och började göra musik som lät som om man körde motorsågar genom en ekokammare samtidigt som nån stod och hamrade på en kundvagn i rummet bredvid. Under de åren så lyssnade jag inte så himla gärna på Thåström. Jag köpte skivorna, ett par av dem i alla fall, och la dem på en plats så att alla kunde se att jag ägde dem, men jag lyssnade ju på betydligt mesigare grejer.

Men innan dess lyssnade jag varje dag på Thåström. Jag började lyssna på honom när jag var tretton. Och redan då, 1988, så var både Ebba Grön och Imperiet två gamla, nerlagda, band.

På onsdag släpps alltså en skiva med en man som skivdebuterade 1978, det är trettiosju år sen och som redan 1988, det är tjugosju år sen, hade lagt ner sina två extremt framgångsrika rockgrupper.

Det är en man som fyller femtioåtta år i år och som ser ut som och låter som han gjorde när han var tjugofem. Och trettiofem. Och fyrtiofem.

Nu för tiden bor Thåström i Sverige igen, efter att ha bott i Amsterdam och Köpenhamn och lite här och var. Faktum är att han bor inte särskilt långt från mig, på Kirseberg i Malmö. Åtminstone på deltid bor han där. Jag såg honom i somras. Det var trettio grader varmt. Han var helt klädd i svart och iförd yllemössa. Han slängde en påse sopor med ena handen och balanserade en cykel med den andra. Och han såg så fruktansvärt rock ut. Han såg ut som om han var från en annan planet, Rockplaneten, där man inte känner svettningar och där man kan se ball ut när man slänger sopor. Det stod som en rockgloria omkring honom. Jag cyklade förbi honom och kände när jag cyklade hur mina ben blev till gummi och hur jag blev sextonåring på nytt och jag var så nära att ropa nånting men vågade inte för jag tänkte att nu är jag väl i målbrottet igen.

En annan gång såg jag honom i Köpenhamn. Han drog barnvagn och lyckades få det att se lika rock ut som om han just stod och halsade en Jack Daniels eller slog sin Fender stratocaster till flisor.

Hursomhelst – på onsdag släpper han en ny skiva och hur glad jag än är för att Thåström finns och håller rockfanan högt så bryr jag mig inte så mycket som jag en gång gjorde. Trodde jag. Tills jag förstod att han på den nya skivan faktiskt sjunger om Kirseberg. Jag har inte lyckats höra låten än, men jag har förstått att den heter ”alltid va på väg” och innehåller raderna:

Tänk Körsbärsberget när det blommar/Tänk Fregatten ett stenkast därifrån.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".