Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KALLE OCH TANKEFABRIKEN

Familjen Annorlunda

Publicerat tisdag 10 februari 2015 kl 08.00
Kalle Lind med sin Tankefabrik. Foto: Jan  Wieslander/Sveriges radio
Kalle Lind med sin Tankefabrik. Foto: Jan Wieslander/Sveriges radio

Idag ska jag prata om ett teveprogram som jag ställer mig så undrande inför. Min fru, eller motsvarande, och min äldste grabb kurar ihop sig framför tv4 varje vecka och tittar mycket engagerat på Familjen Annorlunda, realityserien om olika familjer i Sverige som valt att skaffa några fler barn än snittet. Hur många barn då? Tänker du. Tre? Lite fler än snittet. Fyra? Också lite fler än snittet. Nej, ännu lite fler än snittet!

En av familjerna har till exempel tolv barn. Tio tillsammans och sen har han två sen tidigare. Det är ju ett fotbollslag med avbytare.

   Själv har jag tre barn och känner ibland att det är fyra för mycket. Min fru, eller motsvarande, ligger dock och tittar mycket engagerat – lite för engagerat ibland, tänker jag. ”Du får inga idéer nu!” ropar jag på håll.

   Men det får hon. Hon får förhoppningsvis inte idén att yngla av sig elva ungar till, men hon inspireras av själva attityden i de här familjerna. För en familj med åtta eller tio eller fjorton ungar är ingenting omöjligt. Nästan alla de familjer som visar upp sina ganska stökiga och kaotiska liv i Familjen Annorlunda svarar likadant när de ska beskriva sina familjer: ”Vi är ett sammansvetsat gäng.”

   Är man fjorton stycken är man liksom ett gäng. Man har inte riktigt tid att vara en individ. På gott och ont gissar jag.

   Eftersom varken tid eller pengar medger några extravaganser och eftersom det alltid finns barn som måste bäras och släpas, gör familjerna alltid allting tillsammans. Att köra till tippen blir ett evenemang där alla faktiskt fyller en funktion. Familjen blir till en organism och ett maskineri. Alla verkar må rätt bra eftersom ingen tid gives att rota i sin egen navel.

  Och som förälder tänker man hela tiden: men herregud, hur hinner de sitta ner med varje barn och göra varje läxa? Hur hinner de ha långa förtroendefulla samtal med vart och ett av barnen? Hur hinner de lyssna på varje barns harang om vilka maträtter de inte vill äta? Hur hinner de köra varje barn till deras respektive fotbollsträning?

   Svaret är förstås att det hinner de inte. Det där får barnen faktiskt ta hand om själva. Varje barn får ta hand om sin tallrik, varje barn får ta hand om sin nattning och ”göra säng”. Och blir det för mycket för ett barn att hantera ibland så har ju barnet elva syskon. Nåt av dem kan säkert hjälpa till.

   Så på det viset ligger min fru, eller motsvarande, och inspireras till en mer avslappnad syn på barnuppfostran.

   Själv ser jag Familjen Annorlunda som ren science-fiction. Bevis: man hör vad föräldrarna säger när de pratar med sina barn. Själv har jag inte fått fullfölja en mening sen 2004. De senaste åren har jag inte hört en enda gång vad min fru, eller motsvarande, har sagt. Kanske är det därför vi fortfarande trivs tillsammans.

   Så faktum är att jag inte tror på Familjen Annorlunda överhuvudtaget. Jag är helt övertygad om att de där barnen är datoranimerade i efterhand.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".