Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Bröllopssittning

Publicerat onsdag 11 februari 2015 kl 11.59
"Vad ska vi prata om nu?"
(3:27 min)
Foto: Claudio Bresciani/TT
Foto: Claudio Bresciani/TT

Jag är på bröllop. Jag står inte brudparet jättenära. Jag har till exempel aldrig träffat dem. Min tjej spelade handboll med bruden för tjugofem år sen och sen dess har de haft lite årliga återträffar och haft lite Facebookkontakt.

Nu sitter jag här och krubbar trerätters för deras pengar, och det smakar maffe på alla sätt och vis, men jag är placerad vid bordet längts ner i lokalen tillsammans med slagget. Till höger nån moster som verkar vara i onåd hos släkten, mitt emot mig en kille som brudgummen gjorde lumpen med, bredvid honom en tjej som nyss börjat dejta brudgummens gamle golfpolare.

Vi har inte jättemycket att säga varandra. Hittills har vi avhandlat vädret, som vi tycker är okej, maten, som vi tycker är helt okej, lokalen, som vi tycker är okej men något dragig samt bröllopsceremonin, som vi också tyckte var okej även om det inte hade gjort nåt om prästen lärt sig namnen på de sammanvigda.  Det blev lite konstigt tredje gången brudgummen fick rätta henne.

Utöver det sprudlar inte konversationen här. Jag försöker prata med min bordsdam, den gamla mostern, men hon svarar lika korthugget på alla mina frågor. När jag frågar om hon ser på teve svarar hon ”ja”, när jag frågar vilka program hon hittar på svarar hon ”bra program” och när jag frågar vilka program hon tycker är bra svarar hon ”inga”. ”Okej”, säger jag. ”Okej”. ”Okej.” Sen kommer jag inte på nåt vettigare att säga.

Nu är det någon som ska tala. Det är brudens pappa. Någon erbjuder honom en mikrofon men han säger att det inte behövs. Han plockar fram ett papper, nej, två papper, nej … en bibba papper ur bröstfickan. Sen börjar han mumla. Jag uppfattar bara ensamma ord – ”tolvårsåldern”, ”tårta”, ”hundralapp” eller eventuellt ”hundrastplats” – men det är svårt att få nåt riktigt sammanhang. Det tar en stund, talet. Det tar en god stund. Lite försiktigt sticker jag gaffeln i köttbiten på tallriken och stoppar den i munnen. Den har hunnit svalna. Jaja. Det är nästan lika gott med fesljummen mat.

Nu skålar vi. Pappan är visst färdig. Åter till konversationen med bordsgrannarna. Vad tyckte ni om brudens fars tal? Okej, tyckte de. Det kunde ha varit lite kortare och det hade inte gjort nåt om man hörde vad han sa. Men annars helt okej.

Jaha … Det var det. Vad ska vi prata om nu? … Åh snälla hjärna, kom på nåt! Nu har vi suttit tysta, fyra människor, i säkert fem minuter. Nånting måste vi väl ha att säga varandra? Vi tillhör ju ändå samma art! … Det här blir för pinsamt. Servitrisen kommer med vin. Jag ropar ”JA TACK!” lite för snabbt och lite för högt. Nu tror de väl att jag är alkoholberoende. Särskilt nu när jag klunkar i mig hela glaset för att slippa uthärda tystnaden.

Nu går jag på wc. För sjunde gången sen vi satte oss. De tror väl att jag har nån åkomma. IBS eller nåt. Eller bulimi. Det får de väl tro. Jag sätter mig på toaletten. Alltså ovanpå locket. Räknar minuterna. Undrar hur länge man kan sitta här innan nån ordnar skallgångskedja?

Jag spelar spel på mobilen i en kvart innan jag går tillbaka in till mitt sällskap. ”Ursäkta, jag fick ett viktigt jobbsamtal”, säger jag och trots att ingen frågar så börjar jag linda in mig i en lång konstig lögn om varför min chef har ringt mig en lördagskväll. När jag inte kommer på ett bra slut på historien hojtar jag plötsligt till, drar mobilen ur innerfickan och säger: ”Oj, nu ringer visst chefen igen!” Jag böjer mig till mostern och säger: ”Jag har telefonen på ljudlöst alltså, det är därför det inte hördes nån signal. Ja, vad säger du, chefen? Ojojoj! Problem! Ja, låt mig ställa mig lite avsides så ska jag förklara.”

Och så går jag ut och hittar nån korridor och står där och låtsas prata telefon – ”Mmm.” ”Intressant.” ”Jag tror du ska testa att starta om datorn.” – och till slut går jag in i festlokalen igen och nu är det nån best man som ska tala. Han blir erbjuden mikrofon men säger att det inte behövs. Sen plockar han fram en bibba papper ur innerfickan och börjar prata. Inte ett ord går fram.

Ja. Det är ju kul att gå bröllop. Eller okej i alla fall. Ibland.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".