Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kultur

Ett skratt som fastnar i halsen

Publicerat måndag 16 november 2015 kl 11.04
David Richter recenserar Tigern på Malmö stadsteater
(3:04 min)
Åsa Persson och Jonas Sjöqvist i Tigern. Foto: Urban Jörén
Åsa Persson och Jonas Sjöqvist i Tigern. Foto: Urban Jörén

En sibirisk tiger kan väl skrämma slag på vem som helst, speciellt om den har rymt från ett zoo och promenerar runt i staden. Det är vad som hänt i rumänska Gianina Carbunarius pjäs Tigern som nu spelas på Malmö stadsteater.


Det är teatergruppen Jupiter Josephsson som gästar stadsteatern med pjäsen i regi av Sofia Jupither.

Rädsla för det främmande kan väl inte bli mer aktuellt än när nu så många söker asyl i Sverige, samhället sätts under press och det som representerar det invanda och trygga lätt ställs i kontrast mot det nya och okända.

Pjäser som behandlar främlingskap är inte precis nytt. Men i Tigern får vi se fem skådisar framföra en mokumentär, alltså en påhittad dokumentär om saken.

En tiger, Miranda, har rymt från ett zoo i en stad. När pjäsen börjar har hon redan skjutits. Tigerns version får vi aldrig höra, däremot omgivningens.

I sketchliknande scener möter vi olika typer som berättar om sitt möte med det främmande. Bilägaren, pensionären, skolledaren, banktjänstemannen passerar revy och genom sina berättelser ger de prov på de mänskliga egenheter vi kopplar till dem, deras sociala ställning eller yrke, men samtidigt också successivt, krypande blottlägger de sina avigsidor, där i princip alla uppfattar sig som förmer än någon annan och inte minst uppvisar osedvanlig förmåga att peka på andras ofullkomligheter. Till och med stadens kraxande kråkor har åsikter.

På scen blir det till ett effektfullt collage, snyggt och effektivt iscensatt.

Visst är det en pjäs som plockar poänger på stereotypiska drag och visst är det en metafor så övertydlig att ett barn kan förstå, och gjort med den så tacksamma spelstilen, där den fjärde väggen är helt bortplockad och där skådespelarna talar direkt till oss i publiken.

Men det är välspelat, humoristiskt och med en ensemble som tagit sig an materialet med en behaglig lätthet. Det är skoj men med en idag gruvligt allvarlig botten och kanske just därför extra drabbande. Ett skratt som blir till ett stelnat grin i spegeln som hålls upp mot publiken.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".