Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Viskningar som stör

Publicerat måndag 23 november 2015 kl 06.27
"Jag har slutat acceptera att folk viskar"
(5:19 min)
Viskning Foto: Annika af Klercker/TT
Foto: Annika af Klercker/TT

Idag ska jag prata som man tydligen gör i USA. Och i Sverige. Och i andra länder där man producerar tevedrama. Det är min senaste käpphäst som jag ligger och retar upp mig över på teven. Folk som viskar när de pratar med varandra. 

Jag har genom åren pumpat i mig en herrans massa populärkultur. Jag har sett tonvis med teveserier, jag har bättre koll på Cosbyungarna än på mina släktingar, jag har haft mer ut av Frank Furillos pillowtalk i Spanarna på Hill Street än av mina egna, jag vet att man har rätt att var tyst om man blir gripen av polis och att allt man säger kan användas emot en – i USA. I Sverige har jag ingen aning om vad som gäller.

Och man köper ju en massa saker som man ser på film. Man anar ibland att fullt så försupna kan väl inte alla poliskommissarier vara i verkligheten – och framför allt kan de ju inte alltid vara så välformulerade när de är arga. Amerikanska poliskommissarier är alltid så oerhört fyndiga när de är fly förbannade – de bara spottar ur sig eleganta tirader där de mycket ordrikt och inspirerat beskriver vad de ska göra med någon underhuggare som har gjort fel. Och de hittar hur många välfunna invektiv som helst fast att de står och kokar av vrede. De gånger man själv är så arg på någon så kommer man – som bäst – på ”Du – du – du din dummis!”

Men man köper det där. Det får vara en del av överenskommelsen mellan filmskaparna och publiken. Man kan inte göra film rakt av från verkligheten. Alla poliser vet att skulle man göra en film som beskrev en verklig mordutredning så skulle det främst bli en film om folk som sitter och läser varandras rapporter – en skittråkig film.

Och likadant är det med repliker – man kan inte skriva replik rakt av som man pratar för de flesta uttrycker sig inte särskilt precist. På film måste man ta bort det onödiga. Alla har väl någon gång reagerat på att de inte säger hejdå när de pratar telefon på film. Det är för att de har tagit bort det onödiga. Egentligen slutar ju varje riktigt telefonsamtal med ”ja men då säger vi så”, ”det gör vi du!”, ”hälsa tanten och kottarna”, ”detsamma du”, ”då hörs vi då”, ”ja det gör vi”, ”och just det – vi sa ju på fredag?” ”fredag sa vi”, ”perfekt”, ”ha det”, ”detsamma”, ”gött”, ”hej”, ”hej”, ”hej”

Så kan det ju inte vara på film! Man får ta bort det onödiga. Jag tycker väl för min del att ett kort ”hejdå” hade man väl kunnat ha kvar. Jag lider alltid med stackaren i andra änden som blir avklippt i luren. Jag vet att jag själv hade ägnat resten av dagen åt att fundera på om jag hade sagt eller gjort nåt dumt som retat den jag pratat med. ”Han bara klippte av mitt i en mening, jag undrar om han blev sur för nåt, jo, jag vet att han var mitt uppe i en mordutredning men ett hejdå hade han väl haft tid med ändå?”

Men som sagt – man köper en massa när man ser på film. Man går med på en massa helt osannolika saker. Och då tänker jag inte bara på att man accepterar att det finns alver och trollkarlar och rymdvarelser och sånt – även i realistisk film köper man en massa osannolikheter. Man köper att poliser åker hem ensamma till skurkar fast man innerst inne vet att det där är ju en jättedum polis som inte tar med sin kollega ut.

Men jag har slutat acceptera att folk viskar. Det är min senaste käpphäst som jag ligger och retar upp mig över på teven. Folk som viskar när de pratar med varandra. Det här är något som jag tror blir allt vanligare – eller är det bara jag som har börjat tänka mer på det för att jag kanske har för lite annat att klaga på. Jag pratar inte om situationer som kräver viskningar, alltså situationer där man vill att någon inte ska höra, hemliga situationer. Utan dramatiska situationer.

”Om vi inte hittar den rätta koden så kommer hela jorden att sprängas!”

Varför skulle man viska en sådan replik? Är det inte något som man verkligen vill att den man pratar med ska höra?

”Jag har en bekännelse att göra – jag har varit otrogen!”

Varför säger du inte det så att hon hör dig då?

”Jag tror att rymdvarelser har invaderat hela jordklotet!”

Ja, det kanske de har, men varför kan du inte prata i normal samtalston för det?

Jag tycker det är så konstigt. Jag tittar på Homeland, teveserien om amerikansk underrättelseverksamhet, och de viskar hela tiden till varandra. Högt och tydligt och välartikulerat. När de är arga på varandra eller när de har kommit på något förskräckligt eller när de ska döda varandra. Hela tiden viskar de.

Det måste ju vara så att skådespelarna tänker att ”Jo men det är så man låter när någonting är spännande – för det har jag sett i en massa andra filmer att man gör”. Men ingen kan ju i verkliga livet ha varit med om detta: nu är det någon som har någonting Mycket Viktigt att berätta och då väljer hen att göra det hest.

Med detta sagt: jag köper att olika tomtar och troll slåss mot trollkarlar i Mordor, jag köper att det finns olika planeter med talande rymdapor, jag köper till och med att poliser sänker ett helrör whisky och sen kör direkt till brottsplatsen utan att någon reagerar – men någonstans måste även jag dra en gräns och säga att nu blev det faktiskt för overkligt.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".