Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension

Sagomagi på Helsingborgs stadsteater

Publicerat måndag 30 november 2015 kl 11.09
"En maxad föreställning med skarpa kontraster"
(4:29 min)
mio
Foto: David Skoog

Mio min Mio lär vara Astrid Lindgrens mörkaste berättelse. När Helsingborgs stadsteater sätter upp är i Kristina Lugns dramatisering av boken om Bosse som blir Mio i sin sagoresa.



Det är Astrid Lindgrens hyllning till fantasin och till det som kan vara ljuset i mörkret för många av de ensamma och utsatta. Det handlar om Bosse på Upplandsgatan som inte känner sig speciellt älskad eller omtyckt av sina fosterföräldrar, men som genom fantasin hamnar i landet i fjärran, ett sagorike där han möter sin riktiga pappa, kungen, och tar upp striden med den onde Riddar Kato som fängslat flera av sagolandets invånare.

Av det här har regissör Dennis Sandin gjort en maxad föreställning med skarpa kontraster, och där kostym och scenografiverkstäderna fått jobba rejält. Ur den gråa betonginramningen växer ljus och färgprakt fram, och finurliga kostymer.

På barnpremiären, var det en salong full med 500 knattar, som fick möta kraxande förtrollade fåglar, lurviga får och, det som kanske framkallade de största ögonen, dansaren Omar Khalil iförd hästhuvud som Miramis med en iögonfallande hästkoreografi.

Astrid Lindgrens story inte är den enklaste. Det är ett upptåg av karaktärer och motiv som ska korsas på vägen till Mios oundvikliga uppgörelse med Kato på slutet.

Men Dennis Sandin har inte fastnat i longörer. Det är rappt och tydligt berättat. Framförallt har han med åren blivit en klart bättre teknisk regissör, skickligare på sceniska effekter, plötsliga förändringar, överraskande entreer, som hela tiden väcker nyfikenheten hos publiken.

Tuva Børgedotter Larsen, i huvudrollen, gör sin Mio med pojkaktig uppnosighet men låter en 10-årings osäkerhet, skörhet sippra fram. Och runt sig har hon teaterns gamla garde, som i diverse roller får botanisera i scenkonstens mest tydliga uttrycksregister. Som Jörgen Duberg som härligt frodig svärdsmidare, Annika Kofoed som gåtfull ande, EvaMaria Björk som allehanda godmodiga tanter eller Tobias Borvin som gör sin Kato till något mittemellan Marguis de Sade och Dracula, dessutom utrustad med en läskig klo istället för hand.

Själv sitter man där och blir lite småskraj, och undrar hur det egentligen ska landa hos de små värnlösa liven ute i salongen. Men det är bara att inse att man är en mossig gubbe. Det jublas såklart allra mest och osentimentalt när Riddare Katos stenhjärta bryskt genomborras av Mios svärd.

Och ont har fördrivits med god teatermagi.

David Richter

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".