Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Första krönikan för året

Publicerat måndag 11 januari 2016 kl 06.46
"Jag har egentligen inget att säga"
(4:28 min)
Kalle Lind med sin Tankefabrik. Foto: Jan  Wieslander/Sveriges radio
Kalle Lind med sin Tankefabrik. Foto: Jan Wieslander/Sveriges radio

Jaha – första krönikan för året, nya tankar, nya satser, nya nitar. Svåra tankar och lätta tankar som lättat ankar, tankevurpor på tunn is och tankefrön från roten.

Oförargliga tankar så man får ropa: in med en tiger i tanken! Babbliga tankar så man får ropa: in med nån som tiger i tanken!

Och man tänker så här: nu har jag varit ledig från det här morgonpratarjobbet sen innan jul och jag borde ha haft hur mycket tid som helst att tänka på än det ena, än det andra. Jag borde bubbla över av alla jultankar, jag borde ha lite billiga mellandagstankar och några sprängfyllda rakettankar från nyår.

Det står ju till och med i Bibeln att man ska tänka under ledigheten. Tänk på vilodagen. Ett av tio Guds bud.

Men jag måste erkänna: mitt huvud har varit fullkomligt urblåst sen jag stod här sist. Det är väl många som har hävdat det redan tidigare och nu måste jag ge dem rätt: det har inte hänt mycket bakom det här pannbenet under de gångna veckorna. Det har varit stiltje. Träda. Det här huvudet har uträttat lika mycket som det svenska försvaret har behövt göra under nittonhundratalet.

Det blir så när livet faktiskt fungerar. Man har liksom ingenting att klaga på och inget annat att tänka på än vad man ska äta till kvällsmat. Och så kommer man på det: vi har ju pizza kvar sen lunch! Och sen slutar man tänka.

Man kan säga att jag lever med det optimala i-landsproblemet, det ultimata lyxproblemet: jag har inga problem. Och det är naturligtvis ett jätteproblem om man varje dag ska leverera nån sorts tanke.

Jag ska inte hävda att allting varit perfekt på nåt sätt. Mina barn har naturligtvis varit skitjobbiga under hela jullovet men det har jag ju tänkt på förr. Och jag har naturligtvis varit lika skitjobbig under jullovet men det är ju mina barns problem och inte mitt.

Gudarna ska veta att det finns en massa att reta upp sig på om man kollar lite på nyheterna och tittar lite på teve och inte minst om man ger sig ut i Malmötrafiken. Men därför har jag inte gjort det. Jag har bara sett filmer jag vet att jag gillar och hållit mig inomhus och inte beblandat mig med sånt som jag brukar reta upp mig på. Jag såg visserligen dokumentären om Leif GW Persson och kände ett litet styng av irritation men det rann av mig sen när jag hittade en påse chokladkex. Då blev jag snäll och mild och from igen.

Man kan säga att jag har varit som en Sankt Bernhardshund hela den här julen – jag har legat i en soffa och hårat ner och ibland sprungit upp och hämtat en konjak.

Och som alltid när jag känner att jag saknar inspiration så har jag kommit att tänka på Hasse Alfredson, en man som aldrig verkade sakna inspiration, åtminstone inte när han var i sin krafts dagar. Han gjorde en monolog för sisådär femtio år sen där han beskrev en kåsörs vedermödor. ”Kåsör” för dig som är ung, är ungefär en sån som jag, någon som skriver lite om ditten och datten på ett förhoppningsvis lite halvkul vis. Det fanns en tid när tidningar hade kåsörer anställda. Det var på den tiden då tidningar hade anställda.

Hasse Alfredson beskriver hur han kommer upp på en tidning och råkar glänta på dörren till kåsörens kontor:

I rummet innanför satt tidningens kåsör och slog sina barn med en käpp för att få dem att säga något roligt.

Och faktum är: den här julen har varit så händelsefattig att jag varit inne på att följa den där påhittade kåsörens exempel. Lappa till mina barn med en käpp och se vad som händer. Bara för att ha nåt att berätta om. Det hade väl blivit några intressanta inifrånrapporter om de sociala myndigheterna och om hur de fungerar.

Nu gjorde jag inte det, ska jag snabbt lägga till. Jag funderade bara på det. Jag bara höll upp käppen hotfullt. Nä, det gjorde jag inte det heller. Jag skaffade mig inte ens en käpp. Jag surfade bara runt på lite olika käppsidor på internet och kollade priser. Nä, det gjorde jag inte heller. Jag var riktigt hygglig mot mina barn. Då och då i alla fall. När de var hyggliga mot mig.

Och det var ju bra för mina barn men desto sämre för mig. Och inte minst för er lyssnare som nu tvingas lyssna på när jag pratar om absolut ingenting. För det jag har försökt säga nu i fem minuter är alltså att jag absolut inte har nånting att säga.


 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".