Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Håkan Hellströms livvakter

Publicerat onsdag 13 januari 2016 kl 06.46
Kalle Lind funderar över livekonsert med Håkan Hellström
(3:59 min)
Håkan Hellström på scen under konserten på Ullevi i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT
Foto: Adam Ihse/TT

En stor del av vinterledigheten tillbringade jag i tevesoffan, utsträckt som en tvättlina, orörlig som ett bergsmassiv. En bra dag orkade jag så mycket som att byta tevekanal. De flesta dagar gjorde jag det inte. Då såg jag vad som råkade vara på. På så vis råkade jag se Håkan Hellström live på Ullevi.

Jag har inget emot Håkan Hellström, men livekonserter tråkar ut mig, i synnerhet när de inte är live. En livekonsert hade varit okej om det inte vore för alla andra människor som står där och trängs, men samtidigt kan jag inte tänka mig nåt mer deprimerande än att stå alldeles ensam på en konsert. Slutsatsen blir att jag lyssnar på studioinspelad musik hemma.

Men nu råkade jag då alltså se den här Hellströmkonserten från Ullevi förra året. Massor med människor vittnade om sin kärlek till den där sjömansgossen som vuxit upp till en sjömansman. Folk hade hans låtcitat intatuerade på armarna. Folk tältade i flera dagar för att få en bra plats men tyckte det var okej för de träffade en massa andra ”Håkan-människor” medan de tältade.

Har de missuppfattat sitt uppdrag?

Man kan säga så här: alla människor verkade vara så glada under den där konserten. Ju deppigare låtar Hellström sjöng om flykt och amfetamin och att bränna ner Stockholm desto gladare var alla människor. Utom ett gäng längst fram vid scenkanten: vakterna. De såg ut som om de fått ett dödsbesked just som de råkat äta varsin citron och omedelbart sköljt ner det med ättika.

Jag förstår att det är ett tufft jobb att vara vakt och hålla koll på alla människor framme vid kravallstaketet som ska tävla med varann om vem som är mest hänryckt. Jag förstår att det är ett stort ansvar att under flera timmar ha överblick på ett hav av 70 000 människor. Men man kan väl le i alla fall. De var ju i alla fall i Göteborg. Människorna som står längst framme vid kravallstaketet måste böja nacken bakåt för att se Hellström strutta omkring på scen. Det orkar man inte göra en hel konsert. Då måste man sänka blicken. Att då glo på några stenstoder med armarna i kors borde sänka humöret betänkligt. Och då har ändå betalt rätt mycket pengar och väntat rätt många timmar för att se den där konserten. Jag tycker de har rätt att bemötas med nån sorts värme.

Det är en missuppfattning som många myndighetspersoner har – att man under inga omständigheter får le mot andra människor.

Jag är helt säker på att det inte finns någon paragraf i något kontrakt som förbjuder en enda vakt från att visa tänderna. Framför allt är jag helt säker på att det inte nånstans står att det är förbjudet. Hittills har ingen människa fått sparken för att de varit glada på sin arbetsplats. Jo, kanske nån begravningsentreprenör.

När jag var ung tyckte jag det var töntigt att skratta. Världen var ju ett ruttet stinkande maskhål – vad fanns det att skratta åt? Möjligen kunde jag tänka mig ett bittert cyniskt hånskratt när jag såg någon stackars idiot som gick runt och log och trodde att han var glad.

Kul ett vinnande koncept

Sen insåg jag att det ändå måste vara den som har roligt som är vinnaren. Den som inte skrattar har tråkigt och sprider tråkighet omkring sig. Den dör ensam och bitter och får då visserligen rätt i tesen att världen är ett ruttet stinkande maskhål, men till vilken nytta?

Nuförtiden skrattar jag så ofta jag kan. Trots att jag låter helt vansinnig när jag gör det. Jag har insett att livet är försvinnande kort och jag har helt enkelt inte tid att ha tråkigt.

Jag tror de som går på konsert tänker likadant.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".