Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Möte om besvärliga automater

Publicerat tisdag 19 januari 2016 kl 09.54
"Inte konstruerade för den som inte är en och tjugo lång"
(5:07 min)
Knutpunkten, biljettautomater i avgångshall Foto: Karin Olsson-Bendix/Sveriges Radio
Foto: Karin Olsson-Bendix/Sveriges Radio

Han har gett många kängor åt SJ och Skånetrafiken, inte minst deras besvärliga biljettautomater. Nu har Kalle blivit inbjuden av Skånetrafiken för att vara med och diskutera hur deras biljettautomater borde se ut istället.

Jag tycker ju om att gnälla. Jag går runt i tillvaron hela tiden och letar problem och felaktigheter. Det är ju inte särskilt uppbyggligt och konstruktivt, men det är faktiskt mitt jobb. Jag förväntas varje dag leverera nån liten rolighet eller tänkvärdhet och då måste man vara irriterad på nåt. Jag kan ju inte bara prata om hur vackert koltrasten sjunger, särskilt inte så här års när koltrasten inte sjunger.

Jag har några särskilda irritationsobjekt som jag alltid återkommer till, antingen här i radion eller i de andra kanaler jag har för att sprida min irritation, dvs olika tidningar och bloggar och poddar och sånt. Ett irritationsobjekt är en stor tillverkare av datorer. Jag kan inte säga namnet i public service, men tänk er ett ställe där man kan tanka bensin eller början på en skotte eller ta bort Donalds från en stor köttibrödtillverkare.

Folk som använder de här datorerna är närmast att likna vid människor som gått in i en sekt. De pratar lyriskt om dem, med stora leenden och uppspärrade ögon och med små förälskade suckar mellan orden. Och nu har jag använt en sån där dator en del och jag kan berätta att den är precis lika dålig som den andra sortens dator. Och jag är helt övertygad om att vi pratar Pavarottisyndromet här.

Du vet – när operasångaren Luciano Pavarotti var här på nittiotalet så kostade det femtusen att gå och se honom yla. Det var ju ingen som betalade de pengarna som efteråt sa att det var uselt. Det var ju ingen som sa: ”Jag blev lurad på fem papp!” Har man betalat femtusen för att se en svettig gubbe stå och gapa så har man liksom bestämt sig redan innan för att det är en fantastisk upplevelse.

Och jag har fler irritationsobjekt. Posten till exempel. Jag har som bekant bytt namn för att jag inte fick hämta ut paket adresserade till Kalle Lind eftersom det stod Karl Lind på körkortet. Jag har beklagat mig en del över detta på sociala medier och fått en massa vittnesmål från andra som inte heller fått hämta ut sina paket för att det kanske har fattats en bokstav i deras namn på paketet eller så. En kille berättade att han fått ett paket adresserat till sig, och där hade adressen på paketet råkat hamna på samma rad som hans namn. Det stod alltså ”Lars Andersson Ringvägen” på paketet – och i körkortet stod det ju bara ”Lars Andersson”. Så han fick inte hämta ut sitt paket.

Men det finns fler saker jag irriterar mig på. Apoteket. Medtrafikanter. Jag var ute och åkte pulka med mina barn häromdagen och då märkte jag att vissa människor tyckte det var helt okej att ställa sig mitt i backen. Det irriterade jag mig på.

Men mina två favoritirritationsobjekt – de två saker jag mest vällustigt irriterat mig på – är SJ och Skånetrafiken. Det finns inte en detalj i deras utbud som inte någon gång retat mig till vansinne. Och jag vet att jag framstår som den grälsjuke gubbkverulant som jag är när jag pratar om detta, men då vill jag ha fört till protokollet att anledningen att jag retar mig så mycket just på kollektivtrafiken är att jag är en stor förespråkare för kollektivtrafik.

Jag tycker det hade varit mycket bättre om fler människor åkte tåg så att jag inte hade haft så många bilister att reta mig på när jag kör bil.

Sen tror jag också att det är något bättre för klimatet om man tar tåg och till och med buss istället för cityjeepar. Men där kan jag ha fel, det kan vara jag som gått på nån vetenskaplig myt.

Men just för att jag vill att kollektivtrafiken ska fungera så retar det mig när den inte gör det. Därför skrev jag till exempel en försmädlig text för nåt halvår sen där jag lite raljant försökte antyda att Skånetrafikens biljettautomater kanske inte är perfekt konstruerade för den som inte är en och tjugo lång och inte har örnblick och fingrar smala som fågelklor.

Det var skönt att skriva den texten eftersom det alltid tar mig minst fem minuter att köpa en tågbiljett när det borde ta en minut.

Vet du vad, Susanne? Nu har jag blivit inbjuden av Skånetrafiken för att vara med och diskutera hur deras biljettautomater borde se ut istället.

Och plötsligt blev det ju jobbigt. Plötsligt hamnade jag ju i den värsta gnällarfällan av dem alla: nu tvingas jag ju faktiskt försöka göra nåt åt problemet istället för att bara hånskratta åt det.

Och jag kunde ju inte gärna tacka nej när de kom med frågan. Det hade ju varit att erkänna att det kanske inte är så himla lätt att konstruera en biljettautomat som funkar för alla.

Så nu kommer jag alltså att sitta i ett möte med Skånetrafiken och tvingas se dem jag hånat i ögonen och stå till svars för alla försmädligheter jag kastat ur mig. Inbjuden av Skånetrafiken.

1-0 till dem. Motvilligt måste jag erkänna att de har gjort i alla fall en smart grej.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".