Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

"Nej, jag tänker inte sälja mina barn"

Publicerat måndag 4 april 2016 kl 07.38
Lyssna här på Kalles tankefabrik
(4:34 min)
Kalle Lind, sidekick och krönikör i Morgon i P4 i P4 Malmöhus. Foto: Johanna Hellström/Sveriges Radio
Kalle Lind. Foto: Johanna Hellström/Sveriges Radio.

"Jag ber om ursäkt, men jag tänkte prata lite om mina barn." Så börjar Kalle Linds tankefabrik idag.

"Jag vet att jag nog har nämnt dem som hastigast tidigare, men jag lovar att det här är allra sista gången. Åtminstone innan nästa gång. Som skulle kunna vara imorrn.

Det var faktiskt så här att jag fick ett vykort i förra veckan. Man får inte så många vykort nuförtiden så det var ju trevligt, och särskilt för en stofil som jag. Och sen stod det så här: ”Bäste Kalle Lind. Om du nu tycker att dina barn är så jobbiga, varför skaffade du dem då?” Undertecknat ”observant lyssnare”.

Och det är på alla sätt och vis en ära att ha observanta lyssnare. Det är fantastiskt att stå så här och så hoppar det olika saker ur munnen på en – en del dumheter, en del idiotier, en del vansinnigheter och så några grodor – och så finns det nån därute som lyssnar! Och dessutom observant!

Jag är ärligt tacksam och hedrad över att nån lyssnar. Men jag måste ändå påpeka att ibland så är det inte bara det som sägs som man ska lyssna efter. Det kan också finnas en undertext. Jag menar inte allt jag säger. Ärligt talat vet jag inte om jag nånsin menat nåt jag har sagt.

Jag är ett barn av 1970-talet. Min generation döptes av någon till ”den ironiska generationen”. Vi har svårt att ta nåt på hundraprocentigt allvar, och i synnerhet oss själva.

Därför tänker jag så här: det är väl ingen som vill lyssna på när jag berättar om hur mycket jag gillar mina barn. Hur fantastiska stunder vi har tillsammans när vi delar olika upplevelser. När vi kollar på film ihop eller läser böcker ihop eller skojar med deras mor ihop eller brottas ihop.

Det är ju inte kul att lyssna till: ”Igår hade jag och mina söner inte ett enda gräl och de irriterade mig inte en enda gång.” Det är väl ingen kul historia? ”Vi åt middag ihop och pratade om hur det varit på dagis och sen kittlade jag dem lite och sen läste vi ett seriealbum och … ” RRRRRR! Tradigt!

Jag har hela tiden tänkt att det är väl lite underförstått att jag gillar mina barn egentligen. Att jag är helt fixerad vid dem och återkommer till dem hela tiden är väl ett tecken på att jag bryr mig ganska mycket om dem. Tänker jag.

När jag säger att jag vill adoptera bort dem eller sälja dem till lägstbjudande så skojar jag ju. Jag skulle ju aldrig sälja mina barn. Så dålig jag är på att göra business så hade det säkert varit en förlustaffär ändå. Det hade väl blivit så att jag hade skrivit på nåt kontrakt där det visade sig i det finstilta att det ändå skulle vara jag som behövde ta ansvar för dem och lyssna till dem när de gnäller och laga mat till dem som de ändå bara hittar fel på.

Så det är klart att jag inte skulle sälja mina barn. Inte för alla pengar i världen. Eller: kanske för alla pengar i hela världen, men det är ju en rent hypotetisk fråga. Det är ju ingen som vill köpa mina barn. Vad ska nån ha dem till? Det är väl ingen som har ett skriande behov av att ha nån som vrålar ”Bada nakna” i pojkfalsett så fort man försöker föra ett vuxet samtal?

Märkte du nu? Nu var jag ironisk igen. Jag skojade lite. Jag tycker det är roligt att skoja lite. Men jag blev förstås lite orolig när jag fick det här vykortet. För kanske är det så att alla inte är med på att man skojar. Kanske finns det folk därute som tror att jag på allvar vill bli av med mina barn?

Och så tänkte jag på alla andra skämt eller försök till skämt som man har stått här och hasplat ur sig. Alla gånger jag har pikat dig för det ena eller det andra. Det är kanske folk som tror att jag menar vad jag säger när jag säger att ”Susanne Fatah ska man inte lita på, hon är inte riktigt tillräknelig”.

Det är ju risken med ironi: att folk tar en på allvar. Det är det värsta en skämtare kan råka ut för: att nån verkligen tror att man menar vad jag säger.

Så därför vill jag för alla eventualiteters skull understryka att Susanne Fatah är fullt tillräknelig. Hon går att lita på i alla väder. Det är inget som helst fel på henne. Hon är en oerhört trevlig och kvicktänkt och intelligent människa som dessutom är så trygg i sig själv att hon tål att jag står här och larvar mig lite.

Så. Nu har jag sagt det så att alla har hört det … Det var ju lite dumt att jag sa det precis efter att jag sagt att man aldrig ska ta nånting jag säger på allvar, men nu blev det visst så. Det var en ren slump att det blev så. Så dumt. Det var verkligen inte meningen. Men jaja – nu råkade det visst bli så. 

Men nu hoppas jag att alla är med på tåget: jag gillar mina barn och jag gillar Susanne Fatah. Och allt jag säger är trams."

 

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".