Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Minns ni när svensktoppslåtar var politiska?

Publicerat fredag 22 april 2016 kl 07.43
"Vrethammar sågs av somliga som en fascismens korpral"
(3:40 min)
Foto: svtbild
Sylvia Vrethammar 1975. Foto: svtbild

Det är fredag och det betyder att Kalle tänker lite extra på oväntat politisk svensktoppsmusik från sjuttiotalet.

God morgon undgomar! På fredagar lyssnar vi ju på oväntat politisk svensktoppsmusik från sjuttiotalet. Oväntad därför att man kanske tänker sig att på Svensktoppen är det oförargligt, där vill ingen stöta sig med någon annan, där är det varmt och tryggt och inget jobbigt politiskt som retar och stör.

Men lyssnar man på lite schlager från sextiotalets slut och sjuttiotalets början så är det inte svårt att hitta låtar med ett väldigt tydligt budskap. Och det måste inte alls vara ett budskap som alla håller med om.

Herregud, en sån karl. En casanova i en splitterny vit jaguar. En idealman, diskret parfym. Men manar att där innanför hans snygga kostym finns en mullig mansgris.

Det här är Sylvia Vrethammar. Sylvia Vrethammar blev mest känd för den monumentala succén E Viva Espana, en schlagerlåt om hur härligt det var att åka till Spanien. Det var ingen okontroversiell låt då, på sjuttiotalet, eftersom det faktiskt var fascististisk diktatur i Spanien fram till 1976. General Franco styrde landet med järnhand och de som sa emot för mycket blev garroterade – ett ovanligt grymt sätt att bli hängd. Som om inte hängning är ganska grymt som det är.

Sylvia Vrethammar sjöng i alla fall E Viva Espana – det där med E Viva betyder ingenting, det heter Viva Espana, men det skulle gå in på melodin. Det blev en jättehit men orsakade också oerhört mycket rabalder. Vrethammar sågs av somliga som en fascismens korpral, en blåögd idiot som gjorde reklam för ett terrorsamhälle med en enfaldig slagdänga. Folk som hatade fascism och tortyr och hot ringde upp Vrethammar på nätterna och hotade henne med stryk.

Så okej – det där är bilden av Sylvia Vrethammar. En som sjöng en något naiv slagdänga om ett turistland som också råkade vara en fasciststat. Men hon sjöng enormt mycket mer. Där ibland ”Mullig mansgris”, som har ett budskap som jag gissar att Vrethammar egentligen var mycket mer engagerad i. Och det är liksom inget snack om vad den här låten handlar om och vad Vrethammar tycker om mulliga mansgrisar:

Hans älskarinna får marsipan, han skickar rosor till sin fru på bröllopsdan. Han gör allt han kan för vårt kön, han vill ge kvinnor allting utom lika lön.

”Mansgris” med Sylvia Vrethammar från 1977 var ännu ett exempel på oväntat politisk musik från gamla svensktoppar. Nästa vecka ska vi se om vi hittar mer av samma vara.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".