Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Vad ska det här med emojis vara bra för?

Publicerat måndag 16 maj 2016 kl 07.16
"Än så länge duger bokstäver bra för mig"
(6:45 min)
Smileys, emojis eller emotikons. Sms och meddelanden skrivs ofta med dessa.
Foto: Jenny Cederbom/Sveriges Radio Malmo

Idag ska jag prata om emotikoner. Emotikoner är det svenska ordet för emojis. Man hör det inte användas så ofta. Lika sällan som man hör någon på allvar kalla filmen Ghostbusters för Spökligan som var den svenska titeln.

Lika sällan som man hör folk säga fjäderboll om badminton, korgboll om basket och senapskål om ruccola. Men den som tycker att ordet emoji känns en smula främmande i munnen så finns det alltså ett svenskt ord för samma fenomen: emotikon.

Själv använder jag inget av orden, lika lite som jag använder emojis när jag skriver. Mest för att jag inte riktigt förstår dem. Folk – du, till exempel, eller mina systrar – skickar ett sms med ett stycke textbaserad information i. Sen bredvid den här texten så finns det några streckgubbar som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Jag håller dem fem centimeter från ögat och kan med lite fantasi se att det där är en gubbe som ler och blinkar med ögat. Vad ska jag med den informationen till?

Jag begriper inte riktigt vad emojis betyder och jag begriper inte riktigt vad de ska vara bra för. Om någon till exempel skriver ett skämt till mig – behövs det då verkligen en liten glad gubbe bredvid skämtet som understryker för mig att det är ett skämt? Behöver man det så kanske det inte var ett så himla bra skämt från början? Om jag skriver i ett sms: ”Nu är mina barn så jobbiga att jag funderar på retroaktiv abort” så är det väl uppenbart att jag skämtar? Jag tror väl inte att den jag skriver till tror att jag på allvar tror att det dels är möjligt med en retroaktiv abort och dels att jag på fullaste allvar vill utföra detta på mina älskade skitungar?

För mig, som inte riktigt vant mig vid emojispråket, så är det obegripligt. Jag förstår inte riktigt vad man ska ha små bilder till när texten är uppfunnen. Alltså, jag förstår varför de gamla egyptierna ritade ett öga på en vägg för att förklara ordet ”se”. Men sen uppfann ju någon bokstäverna så att man kunde skriva ”se” istället. Och sen dess känner inte jag att jag behöver bilder.

Det är som det här med pinnar på kinesiska och japanska restauranger. Jag har all respekt för människor som äter med pinnar, men eftersom kniven och gaffeln är uppfunna så tycker inte jag att jag behöver pinnar. Någon har ju konstruerat två bättre ätdon. Varför ska jag då använda två sämre ätdon? ”Ja, men det är jättesmidigt att använda pinnar om man bara lär sig”, säger någon. Jo, fast visst är det ännu smidigare att använda kniv och gaffel som jag redan lärt mig? Säger jag.

Jag inser förstås att jag låter väldigt konservativ när jag säger allt det här, och därför vill jag verkligen understryka att det här handlar om brist på förståelse från min sida. Jag säger inte att det är fel att använda emojis – jag säger bara att jag inte förstår varför jag skulle använda dem.

När jag säger detta så ska det också föras till protokollet att två mig närstående – kvinnan i mitt liv och min närmsta vän – har slagit vad med varann om att jag snart kommer att börja använda emojis.

De har följt mig nu i femton-tjugo år sådär och hört mig prata om en massa annat som jag absolut inte, inte på några villkor, kunnat begripa. En gång i tiden vägrade jag att dricka kaffe. Jag tyckte det var den mest onödiga dryck som fanns. Om jag är törstig – varför ska jag då dricka varmt så att jag blir lite törstigare? Jag jobbade på gruppboende i Eslöv och var känd inom hela Eslövs omsorg som han som inte drack kaffe. När jag kom och skulle jobba med nya människor så sa de: ”Är det du som inte dricker kaffe?”

Sen smakade jag på kaffe när jag var tjugosex och tyckte att det var ganska gott. Och sen dess har jag druckit en halvliter till frukost.

Rödvin samma sak. Tyckte det var den fånigaste dryck som fanns. Dricka något som gör en törstig på vatten – då kan jag lika gärna dricka bara vatten och bli hälften så kissnödig. Och vill jag bli på pickalurven så kan jag väl dricka något som inte ger beläggning på tungan.

Och någon gång när jag var trettio så var jag på någon fest där det inte fanns något annat att dricka. Och så tyckte jag det var ganska gott. Och sen dess har jag druckit en halvliter till frukost.

Märkte du vad jag gjorde där? Jag skojade. Behövde du en emoji för att förstå att jag skojade?

Så som sagt: hur oförstående jag än är inför emojivärlden så är jag också plågsamt medveten om att det funnits en tid när jag halsstarrigt vägrat kaffe, rödvin, mobiltelefon, sms och andra saker som jag nu använder mer eller mindre hela tiden.

Jag säger inte att det är fel med emojis. Jag säger inte att jag aldrig kommer att använda emojis. Jag säger bara att än så länge duger bokstäver bra för mig.

 

 

 

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".