Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kalle och tankefabriken

Deckardrottningens liv är en kittlande gåta

Publicerat onsdag 25 maj 2016 kl 09.21
Kalle Lind fundarar över Maria Lang
(4:03 min)
ARKIV 19750517. Deckarförfattaren Dagmar Lange (som skrev under pseudonymen Maria Lang) i sitt hem i Stockholm. Foto: TT
Deckarförfattaren Dagmar Lange. Foto: TT

Det händer att jag tänker på Maria Lang. Maria Lang stod i min mormors bokhylla. Hur många deckare som helst skrev hon. Debuterade 1949 och kom sen punktligt ut med en liten mordgåta varje år tills hon dog 1991. Det blir några stycken.

Egentligen hette hon Dagmar Lange och var rektor i Nora uppe i Bergslagen. Till sin arbetsplats anlände hon aldrig före klockan tolv. Hela nätterna satt hon uppe och skrev intrikata kriminalberättelser. Då och då behövde hon veta något om förgiftning eller om Noras historia och då brukade hon ringa en toxikolog eller en stadsarkitekt hon kände. Det spelade ingen roll att klockan var halv fyra på natten. Hon behövde ju ha den där informationen.

Sålde miljonupplagor

Hon framstod som något av en excentriker, Dagmar Lange. Hon var en av Sveriges absolut populäraste författare på femtiotalet. Tillsammans med Stieg Trenter och så småningom Kerstin Ekman och ett par till – de idag tämligen bortglömde HK Rönblom och Vic Suneson – sålde hon i miljonupplagor.

Hennes historier utspelar sig oftast i småstaden Skoga, i verkligheten Nora. De som löser gåtorna är den mycket beläste kriminalkommissarien Christer Wijk och de ännu mer belästa litteraturvetarna Einar och Puck Bure. Böckerna handlar väldigt lite om blod och hjärnsubstans och sånt. Det är alltid väldigt eleganta mord, där mördaren kanske placerar en bukett liljekonvaljer mellan den mördade flickans händer, som en referens till Gustaf Frödings dikt ”Kung Liljekonvalje av Dungen”.

Skulle alla andra böcker från dåtiden försvinna och man bara hade Maria Langs böcker att utgå ifrån om man ville lära sig nåt om femtiotalet, skulle man tro att de flesta brottslingar var svartsjuka licentiater som oftast kokade ihop ett giftextrakt som passade bäst ihop med rödvin.

De flesta av Maria Langs boktitlar innehåller ett citat, från Shakespeare eller från lämplig opera. Christer Wijk, kommissarien, gifter sig så småningom med en operasångerska. Puck Bure har fått sitt smeknamn efter huvudpersonen i Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Pusseldeckare

Det är inte riktigt den sortens kriminalromaner som främst skrivs och läses idag. Genren brukar kallas korsords- eller pusseldeckare och likheten med korsord och pussel går inte bara igen i själva intrigbygget – Maria Langs böcker är också skrivna som tidsfördriv. ”Vad ska vi göra idag, älskling? Ska vi lösa det extremt svåra korsordet i Svenska Dagbladet eller ska vi lägga pussel eller ska vi läsa varsin deckare?”

Realismen är inte det viktiga hos femtiotalets deckarförfattare. Intrigen är det viktiga. Den ska vara så snillrikt konstruerad som möjligt. Maria Langs kollega HK Rönblom satte rentav ut fotnoter i en av sina böcker, där man i efterhand kunde bläddra tillbaka och se exakt var alla ledtrådar placerats ut.

Sen var det förstås viktigt att det blev rätt med alla giftblandningar och dekokter som gjordes. Maria Lang hävdade i en intervju att hon hade kommit på den optimala mordmetoden, den som man garanterat aldrig skulle åka fast för. Den kunde hon förstås inte använda i någon bok, sa hon, för det kunde ju inspirera folk.

Fortsatte skriva när publiken svek

För några år sen kom några Maria Lang-filmatiseringar med Tuva Novotny och Ola Rapace. Det blev ingen succé. Maria Lang blev liksom överkörd av sin tid när Sjöwall-Wahlöö på sextiotalet började skriva polisromaner som liksom var på riktigt. Där poliserna var trötta och bovarna drevs av samhällshat. Maria Langs mördare drivs så gott som alltid av erotisk passion, olycklig kärlek, inte sällan lesbisk, vilket så klart var kontroversiellt på femtiotalet. Men ingen av hennes historier var det minsta trovärdig.

Hon fortsatte som sagt att skriva sina böcker fast att ingen köpte dem. Men hon måste ha dragit in storkovan under de decennier då hon var landets deckardrottning. Och hon jobbade som sagt som rektor parallellt med författarkarriären. Hon hade inga barn och ingen livskamrat som man känner till.

Vid sin död visade hon sig ha skulder på långt över en miljon kronor. Och ingen kan riktigt se vad hon använde de pengarna till.

Därför händer det att jag tänker på Maria Lang.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".