Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Malmö

Lånad poesi ger känslorna ord

Publicerat måndag 15 maj kl 14.28
"Min ensamhet är djupast i hela världen"
(4:11 min)
Mahmud på biblioteket.
1 av 3
Foto: Madeleine Fritsch Lärka/Sveriges Radio
Mahmud läser i bok på biblioteket.
3 av 3
Foto: Madeleine Fritsch Lärka/Sveriges Radio

Iranska poeter hjälper Mahmud Bakhshi att beskriva känslorna han känner. Han har nu fått reda på att han förmodligen kommer att utvisas till Afghanistan och oron är stor, men han har hittat ett sätt att hantera sina känslor.

Han är en av två ensamkommande flyktingbarn som vi följer i vardagen här i P4 Malmöhus.

– Min ensamhet är djupast i hela världen. Mahmud läser en mening han letat fram i sin telefon.

Vi sitter på en bänk i solen i en av Malmös parker. Våren har kommit och både gräsmattor och träd knoppas och blommar runt omkring oss.

Vi tittar i Mahmuds mobiltelefon och läser de små texter som ibland dyker upp på hans Facebook sida. Små texter och bilder som beskriver vad han känner.

– Min fjäril är fångad i ett spindelnät, men spindeln är mätt, läser han vidare. Hon kan inte flyga och hon kan inte heller dö.

Meningarna lånar Mahmud från iranska och afghanska poeter. En del hittar han på nätet andra minns han från tiden han bodde som flykting i Iran då han läste poesi som hans mormor tog hem till honom. Han letar upp texter som han tycker berättar det han själv känner. Ett sätt att klä sina känslor med ord som blivit en viktig del av hans liv här i Sverige.

– Jag älskar att skriva och skrev ofta innan, men nu känns det nästan omöjligt. När jag tar pennan kommer det ingenting. Tusen andra tankar dyker upp, var ska jag bo, hur ska det gå med skolan, hur kan jag hitta jobb och vad ska jag göra för att få stanna?

Vi tittar vidare i telefonen på bänken där vi sitter.

En bild dyker upp där Mahmud står vid fönster. Det är mörkt utanför och hans ansikte speglar sig i glaset. Bredvid står en text men den kan Mahmud inte översätta. 

En del texter är för svåra att översätta, andra för svåra att prata om. Men de allra innersta tankarna skriver han inte på nätet där alla kan se. De skriver han i sina dagböcker som ingen annan än han själv får läsa.

– Ja, de är det viktigaste för mig. Det är sådant som jag inte visa för någon annan. Andra behöver inte veta vad som händer i mitt hjärta.

"Livet fortsätter, jag springer efter livet men kommer inte fram och blir tröttare och tröttare" står det i ett sms han skickat till min telefon. Även det han skriver själv är ofta väldigt poetiskt skrivet.

– Ja, ibland när det händer saker i mitt liv så kommer det som en mening i mitt huvud och jag vill skriva ner den. Kanske i framtiden kommer en dag då mitt liv blir lugnt och jag kan minnas och bli glad att jag skrev ner det jag kände, även om det är tunga och svåra minnen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".