Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Henne han älskade

Publicerat fredag 16 november 2007 kl 17.07
1 av 2
Hjalmar Söderberg i radiostudio på 30-talet. (Foto: SVT Bild)
2 av 2
Hjalmar Söderberg (Foto: SVT Bild)

av fil.dr Sten Rein
publicerad i Röster i Radio nr 1, 1963.

Han träffade henne en kväll på Operan. I fyra år pågick deras förbindelse, med brytningar och återföreningar. Hon var en ”förlupen hustru” som hette Maria von Platen, han var författaren Hjalmar Söderberg. Så svek hon honom och alltsammans rasade på en gång: hans kärlek, hans äktenskap, hela hans stockholmstillvaro. Om detta drama kretsar hela Söderbergs diktning – också Den allvarsamma leken som Radioteatern nu repriserar med Gunnel Broström och Erland Josephson i de ledande rollerna.

Kvinnorna i Hjalmar Söderbergs liv var inte många, men dock flera. I hans diktning kretsar emellertid så gott som hela den erotiska problematiken kring hans upplevelse av en enda kvinna som han stundom kallar ”Maria” stundom ”Gertrud” stundom ”henne jag älskade förr”. Det är om henne han ännu femton år efter brytningen talar om i dessa rader till vännen Bo Bergman: ”Två saker har gripit mig djupare än allt annat i mitt liv: en olycklig kärlekshistoria (1902-1906) och året 1914”.

Historien började då Martin Bircks ungdom var nyutkommen, romanen som slutar i den isigt heta kärleksdrömmen Vinternatten. Det kom ”ett brev från en dam i Kristianstad”. Hon hette Maria von Platen och har själv berättat om detta inledande steg:

”Jag blev förälskad i M.B, skrev till författaren som jag inte kände och aldrig sett, sade honom att han skulle göra mig stor glädje om han någon gång ville ge mig en liten rad. Och det blev många rader, till sist utan vett och sans -– ”

Maria von Platen var en fascinerande vacker, rikt begåvad och charmerande kvinna på 30 år, som gjorde sig beredd att bryta sig lös ur äktenskapet med en 26 år äldre ryttmästare vid Skånska husarerna, vilken hon hade blivit bortgift med som 19-åring. När hon 1902 flyttade till Stockholm för att ordna ett livsådant hon ville ha det, var det icke blott sin ungdoms känslomöjligheter hon hade att ta igen. Hon hade starka konstnärliga och litterära talanger, som hon kom att utveckla längre än till amatörstadiet. Men hon kände sig svältfödd på kulturellt umgänge och stimulans. I föräldrahemmet hade läsning betraktats som ”en i hög grad onyttig och lättjefull sysselsättning”, och om sitt liv som officershustru i Kristianstad skrev hon till Oscar Levertin:

”Vet ni, ni som skriva böcker, att det finns många, många människor som aldrig röra vid en bok, kretsar där man aldrig känner behov av att komma över småskvallret för dagen!”

Hon blev en av de kvinnor kring sekeskiftet som i praktiken omsatte Noras principer i Ibsens Ett dockhem. Till ett sådant steg fordrades en mer än vanlig själsstyrka, ty ”en förlupen hustrus” situation i det oscarianska Sverigev ar socialt prekär. Den betydde brytning med umgänge och vänner, isolering och ett kompakt ogillande från samhällets tongivande kretsar. Men det är också en stark och fri personlighet, en självmedveten viljekraft och en nästan hänsynslös drift till jagförverkligande, som dominerar den bild av sig själv hon målar upp i ett brev till Levertin:

”Jag har levat ett långt liv, jag har lärt av livet och blivit så ytterligt självständig. för det mesta vet jag hur jag vill handla och går gärna min egen väg. Jag vet inte, men jag kan nog inte tillhöra en man som ett ting, så som jag sett andra kvinnor göra – säkert lyckligt för dem -– jag är stundens barn, framåt tänker jag inte mycket; minnen håller jag väl av, med de blekna; bara nuet finns, nuet är mitt, och när jag känner något starkt, det må vara beundran, tacksamhet, något mer, då har jag svårt att försaka lyckan att få ge även då jag är långt ifrän säker om hur det upptas. Och jag kan inte känna blygsel över det. Hyckleri är mig främmande.”

Maria von Platen och Hjalmar Söderberg träffades med all sannolikhet – som i romanen – första gången en kväll då Operan gav Flygande holländaren. Från denna punkt i berättelsen ligger verkligheten och dikten mycket nära varandra. Det långa parti av romanen som föregår detta möte är till för att ge Lydia och Arvid en förhistoria och karaktärisera dem som personer. Blott strödda drag har med Maria von Platen att göra – sådana som Lydias resonemangsparti med en man i hennes fars ålder.

Förbindelsen med Maria varade med brytningar och återföreningar i fyra år, fram till i maj 1906. Då rasade på en gång alltsammans: hans kärlek, hans äktenskap, hela hans stockholmstillvaro. Liksom Arvid såg Hjalmar Söderberg intgen annan utväg än att fly från en situation som hade blivit för pinsam. Han tog tåget söderut.

I Köpenhamn upplevde Hjalmar Söderberg några månader av total förtvivlan, satt ensam på sitt hyresrum vid fönstret och stirrade på husväggen mitt emot. Han kände sig förbrukad och slut, både som man och diktare.

Han hade inte bara förlorat sin älskade; sanningen hade dessutom avslöjats i så tarvliga former att även minnet av deras kärlek var nedsolkat. Liksom i romanen fick han av rivalen själv besked genom dennes indiskreta bravaderande med sina framgångar – men i den betydligt brutalare iscensättning som Söderberg begagnade i dramat Gertrud. Vid en privat fest på Hotel du Nord måste han höra hur en författarkollega ur en yngre och mer grovhyvlad generation satt och skröt om sitt förhållande med en adlig skånsk husarofficers frånskilda fru. Och han nämnde hennes namn.

Denna ”olyckliga kärlekshistoria”  släppte inte sitt grepp om Hjalmar Söderberg. Om du kunde hjälpa mig att förstå detta lyder en central replik i Gertrud. ”Allting blir lättare när man förstår.” Han måste fatta hur detta hade kunnat ske, förstå Maria, inordna i en begriplig enhet även sveket, grymheten, tarvligheten i det som hänt.

Två gånger gestaltade Söderberg dessa upplevelser i litterär form och försökte teckna en fattbar bild av ”henne jag älskade förr”. Det första verket blev samtidigt räddningen ur den totala förtvivlan sommaren 1906 i Köpenhamn. Då skapade han på några veckor i feberaktig inspiration dramat Gertrud. I två fingerade och sammanvävda erotiska konstellationer sökte han i skådespelet svaret på frågan ”Varför gick du ifrån mig?” Med såren ännu svidande sökte han förklara den älskade inifrån genom att idealisera och identifiera sig med henne. Det blev den fascinerande rolluppgiften Gertrud, en kvinna med Maria von Platens röst och hållning men med Hjalmar Söderbergs tanke- och känsloliv.

Först sex år senare, då såren läkt, kunde han ta upp detta verklighetsstoff på nytt och forma en litterär bild av det utan förklädnader och förskönande interpretationer. Den kvinnliga motpartens psykologiska gåta var honom olösbar. Han gjorde sig i stället fri från frågorna genom att helt enkelt ställa dem, utan att begära några slutgiltiga svar. Han berättade i romanform de händelser i kärlekshistorien, som för hans minne tedde sig betydelsefulla. I romanen är därför Lydia hela tiden konsekvent sedd och upplevd genom Arvid – ett berättargrepp som givetvis ingen dramatisering av historien överta. Teckningen av henne är indirekt; hennes förändring under romanens gång från svärmisk och sensuell ung flicka till ”grande amoureuse” med den förfärliga manin att alltid välja älskare just bland Arvids vänner och bekanta, och på bottnen den lilla grymma nyfikenheten på hur mycket han tålde av piskan – detta är en förändring i Arvids syn på henne och i hans tolkning av hennes ord och handlingar.

Den erotiska lidelsen själv är romanens stora problem vid sidan av den dominerande kvinnostudien. Även om Den allvarsamma leken gäller vad Söderberg sagt i en intervju om Gertrud:

”En grundidé har naturligtvis varit att framhålla kärleken som den stora irrationella faktorn, som går på sned över alla förståndskalkyler och ofta är ofattlig för utomstående.”

Men är kärleken stort mera fattbar för de drabbade själva? Viljeproblemet hör till det som romanen återvänder till gång på gång. Tydligast formuleras viljandets intighet i Markels ord till Arvid:

”Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”

Kärlekshistoriens senare del, det långsamma sönderfallet sedan Arvid första gången blivit bedragen av Lydia, är en studie i den erotiska lidelse, som besegrar inte bara yttre moral utan även människans egna, personligt omfattade etiska begrepp. ”Om jag har någon minsta gnista av ära i livet kastar jag brevet i klosetten och ser henne aldrig mer”, säger Arvids självaktning. Men han förmår inte bära konsekvensen, det inser han: ”att aldrig mer a få vara hos henne. Aldrig mer, ’Never more’” Nej, den tanken var honom alldeles outhärdlig. Alldeles otänkbar, alldeles utom gränserna för möjligheten att hålla ut med livet.” […]

Denna text är något kortat.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".