Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Victoria Benedictsson – En frihetslängtande kvinna i tidens bojor

Publicerat tisdag 1 juli 2008 kl 15.41
Victoria Benedictsson (Foto: SVT Bild)
1 av 2
Victoria Benedictsson (Foto: SVT Bild)
Victoria Benedictsson (Foto: Wikimedia Commons)
2 av 2
Victoria Benedictsson (Foto: Wikimedia Commons)

Författarinnan Victoria Benedictsson tog sitt liv natten mellan 22 och 23 juli 1888 på ett hotellrum i Köpenhamn. Bakom sig hade hon en olycklig kärlekshistoria med Georg Brandes, den tidens uppburne litteraturkritiker. Radioteatern återutsänder nu i sommar en dramatisering av hennes debutroman Pengar.

Stackars, arma Victoria! Att ha lämnat man och barn i Hörby i Skåne, farit till Köpenhamn till författarskap och frihet efter 15 års olyckligt äktenskap. Och så falla pladask för första bästa karl. Visst är det lätt att tänka så.

Georg Brandes var visserligen den tidens tongivande kritiker, beläst och kunnig men också självupptagen och skrytsam. Han var gift – olyckligt förstås – och kurtiserade allehanda fruntimmer flitigt. Victoria Benedictsson skriver i sin dagbok, Stora Boken och Dagboken: ”Han (Georg Brandes) räknade efter på fingrarna hur många Kaerestan han har: tre ryska och tre polska och en nånstans jag vet inte var, sju slaviska! sade han. Men i Berlin har jag ingen.”

Så pratar en pösmunk, men Brandes var varken historiens första eller sista.

En plåga
Victorias erfarenheter inskränker sig till ett 15-årigt kärlekslöst äktenskap med den 29 år äldre postmästaren i Hörby. Samlivet med mannen var en plåga för Victoria, där mannen snyftande, förödmjukad och hulkande krävde sin äktenskapliga rättighet.

Hon hade varit förälskad tidigare, men Georg Brandes blev hennes passion. ”Jag har ett halvt dussin kvinnor som är lika galna i mig som du”, sa han henne. Victoria skriver i dagboken att hon förstår dem.

Victorias självmord kom att ligga som en skugga över Brandes resten av hans liv, men orsaken till att hon tog sitt liv i den ljumma sommarnatten för nästan exakt hundratjugo år sedan var komplicerad. Victoria var ett tragiskt offer för den tidens kvinnouppfostran. Hon hade gifts bort i ett omöjligt äktenskap, försakat en konstnärsutbildning, hon var genomsyrad av den tidens kvinnoförakt. Hon ville bli fri men förmådde inte. Hindren fanns lika mycket i henne själv, och hon var fången i reglerna.

Som när Victoria första dagen i Köpenhamn, den 27 september 1886 går på teatern med en väninna. I mellanakten möter hon vännen Axel Lundegård som föreslår att de efter föreställningen ska går på Café A Porta och dricka te:  ”…Jag kom att tänka på att min kappa inte var elegant och kanske någon av de danska författarna skulle vara där. Lundegård befann sig mitt i centrum av kotteriet, och de skulle får ett obehagligt intryck av tarvlighet av mitt första uppträdande. Jag ville inte gå.”

Etablissemanget
Så skriver  författarinnan Victoria Benedictsson som redan räknades till det litterära etablissemanget! Hon fick sitt genombrott 1884 med novellsamlingen Från Skåne. Kritikerberöm får hon också för sin skönlitterära roman Pengar som kom året efter.

Victoria Benedictsson föddes 1850. Hennes flicknamn var Bruzelius och släkten ståtade med både professorer och biskopar, starka människor dit henne far Thure tyvärr inte kunde räkna sig. Victoria föddes i ett äktenskap som fadern betecknade som det tjugoåriga kriget, och hon avlades i en av försoningsperioderna. Fadern var utåtriktad och sällskaplig men oekonomisk och dålig i affärer. Bruzelius hem besöktes då och då av postmästaren Christian Benedictsson, nybliven änkling och fembarnsfar. Han spelade priffe med Thure och kastade långa ögon efter den unga Victoria. Man kan undra varför hon sa ja till den gamle postmästarens frieri. Var det en revolt mot att föräldrarna inte skickade henne till en konstskola i Stockholm?

Victoria ångrade sig genast och försökte lösgöra sig från giftermålslöftet, men att bryta det var otänkbart. Hon spelade till och med svartsjuk. ”Är du inte mer intresserad av min syster” skrev hon till Christian. Men det snarare eggade fästmannen och påskyndade bröllopet som stod 1871.

1873 föddes dottern Hilma, som modern Victoria aldrig riktigt kunde fördra. Hon liknade sin far alltför mycket. Victoria blir gravid ännu en gång men barnet dör ett par dagar efter födseln, antagligen till följd av att Victoria låtit svälta sig under graviditeten. Många år senare skrev hon: ”Jag har ett kainsmärke i pannan”. Hon hatade äktenskapet och var upprorisk mot sitt liv. Hon lär också ha försökt begå självmord under de första åren som gift.

När så Victoria blev svårt sjuk i sina ben och genomgick flera plågsamma operationer, såg hon sjukdomstiden som en befrielse. Hon kunde säga nej till mannens sexuella krav och till de husliga sysslorna. Äntligen fick hon frihet och tid för sig själv. Hon fyllde böcker med siluettklippning och nu började hon också skriva på allvar.

26 år gammal publicerade hon 1876 följetongen Sirenen i Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Det var en romantisk berättelse om en ung kvinna. Men hon fastnade inte i den romantiska genren utan utvecklades till en mer realistisk berättare med en överraskande psykologisk skärpa. Det slås man inte minst av i hennes tre dagböcker, Stora Boken och Dagboken som finns utgivna i sin helhet. Det är fascinerande att läsa de tre tjocka böckerna om det förhatliga kälkborgliga Hörby, hennes brev till bl a väninnan Ellen Key, vänskapen med Axel Lundegård och iakttagelserna av de syfilitiska männen som fått sina sjukdomar under besök hos gatflickorna.

Här vinns också en detaljerad beskrivning av hennes kärlek till Georg Brandes, ganska ohygglig och gripande. Hon skrev sina dagböcker med tanke på att eftervärlden skulle komma att läsa dem. ”Låt inte Brandes stryka något i den. Jag har offrat mitt liv för detta, då ska han stå ut med att människor läser den.

Hängivet förälskad
Hon mötte honom 1 oktober 1886, då han kom på visit till hennes hotellrum i Köpenhamn. Hon blev passionerat och hängivet förälskad i honom, men hon var bara en i raden för honom

Victoria följer hans arbete, utgjuter sig över hans olyckliga äktenskap, läser hans arbete, skickar blommor till hans mor, lyssnar på hans föredrag om Nietsche. När han var på föredragsturné i utlandet ”råkar” Victoria befinna sig på stationen när hans tåg ska gå.

Har han inte besökt henne på några dagar vandrar hon förbi hans fönster. ”Det är släckt redan klockan 10.00. Sover han eller har han tagit  med sig lampan till en annan persons rum?” Snart vet hon att han kommit hem klockan två på natten, efter att ha följt en ung kvinna hem.

Mellan Brandes och Benedictsson förs en kamp, en könskamp. Han vill gå till sängs med henne men hon kämpar emot. Till slut ger hon efter trots att samlaget är dödsdomen över förhållandet. Efter erövringen tappar han intresset och hon avpoletteras. Victoria vill bli fri från sin kärlek, sitt beroende, och höja sig upp ur förnedringen hon känner. Men när Brandes kommer på besök smälter hon och vill inget hellre än ”massera hans reumatiska hand… den käre lille skrivartassen eller stryka honom genom håret och lyssna till hans spinnande prat om sig och sitt.”

Guvernantroman
Hennes sista roman Fru Marianne ger hon ut under pseudonymen Ernst Ahlgren. till hennes förtvivlan fick den ett ganska beskt mottagande av Georgs bror Eduard Brandes. Den kallas en enkel guvernantroman, och hon tycker att hon misslyckats som författare. Georg Brandes blir en alltmer sällan sedd gäst i Victorias hotellrum. En resa till Paris 1888 blir en påminnelse om hennes utsatthet.

”Man tvingas att varje ögonblick tänka på vad kön man hör till. Man kan inte gå på gatorna om qvällarne, man kan inte få köpa en ensam biljett till teatern, man får inte sitta på parkett, man får ingenting.” Hon försöker ta sitt liv med en överdos morfin men hon kräks upp giftet. Nästa gång, natten mellan 22 och 23 juli lyckas hon. Victoria begravs på Västra kyrkogården i Köpenhamn.

Dödsdramat i Köpenhamn krossade postmästaren Christian Benedictsson som gick in i total tystnad och isolering. Vad han tänkte vet ingen. August Strindberg har intresserat sig för honom. Han beskrev Victoria som sedeslös och hycklande och hennes död som en ”skymf mot den hederlige man som aldrig haft annat fel än att älska henne troget och förlåta henne fast hon rövat hans ära.”

Av Petra Peterson. Publicerad i Röster i Radio nr 10 6-12 mars 1987. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".