Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Anteckningar kring Staden

Publicerat onsdag 28 januari 2004 kl 14.03
Ingmar Bergman 1951 (Foto: SVTBild)
1 av 2
Ingmar Bergman (Foto: SVTBild)
Ingmar Bergman (Foto: SVT Bild)
2 av 2
Ingmar Bergman (Foto: SVT Bild)

av Ingmar Bergman.

Texten publicerades i Röster i Radio i samband med premiären 1951.

Min första anteckning angående Staden lyder: Om jag vänder mig inåt mot medvetandets svarta påse som likt ett fågelbo sitter uppfästat omkring magnerverna hörs först och främst ett visslande, sorlande och knastrande av små maskiner. Det är väl själva biologien det, som tickar och spelar med olika ljud i hela belätet och vars svängningar dras ihop mot ett öra eller en hörselgång i den svarta påsen. Då jag småningom vant ögat vid mörkret därinne klingar det emellertid fram bilder först svagt och sedan starkare, egendomligt konturskarpa, avgränsade från varandra i vackra vinklar. Tvärs igenom dessa bilder (vilka föreställa allt, på ett nästan obehagligt gränslöst vis) vibrerar trycket av framtiden eller det omedelbart förestående, en sorts radar i magen som kan åsamka bäraren matsmältningssvårigheter och andra obehag i solar plexus.
Ibland samlar sig ljus, ljud och tryckförnimmelserna till utomordentligt konkreta situationer. Det är vid sådana tillfällen skrivandet kan bli nödvändigt, oroligt och nyttigt. Obehagligt också för den delen. Men alltid nyttigt (för den skrivande alltså).

Nästa anteckning: Jag ser mig själv som en oändligt förminskad person stående i denna medvetandets knutpunkt vilken plötsligt antagit utseendet av en starkt trafikerad gatukorsning i någon stor och sotig fransk industristad. Själva staden ligger på höger flodstrand, fabrikerna och de nedlagda gruvorna på den vänstra. Det är sommarkväll, en het åsktung afton med kornblixtar över taken och mycket folk i rörelse.

Jag beslutar mig för att gå på strövtåg. Men för att inte utsätta mig själv för dödsfara eftersom jag har många ovänner bland innevånarna har jag kallat mig Joakim Naken. Iklädd detta skyddande inkognito upplever jag egendomliga händelser ur det närvarande, det förflutna och det kommande.

Anteckning under skrivandet: Innan Joakim fyllde åtta år var hans liv halvskymning, fruktbar groning men också en ganska obarmhärtig och självklar känsla av världen som en värld utan nåd. Detta var visserligen skrämmande i och för sig men gav ingen anledning till panik. Joakim gjorde sig med andra ord inga illusioner om vare sig auktoriteterna eller sig själv och det enda riktigt svåra var mörkrädslan, som kunde överfalla honom mitt på dagen i brinnande solljus. Varifrån den smärtan kom eller vad den egentligen bestod i har han aldrig lyckats utröna men även detta fenomen mötte han dåförtiden med en viss fatalism och utan skuldkänslor. Men efter det åttonde året började ett tumult som sedan pågick i jämnt tjugotre år. Utifrån betraktat måste detta tumult mest ha sett ut som ett stort moln genomkorsat av armar och ben tillhörande Joakim och andra mer eller mindre indragna. I molnet hördes många förbannelser, böner och andra ord och meningar vittnade om en stor förvirring hos den i molnet fäktande.

Slutanteckning: Att han tror att molnet skingrats och slagsmålet tillfälligt upphört är kanske ett självbedrägeri större än alla de hittillsvarande. I varje fall har ju något uträttats och åtskilligt fördärvats och vid vissa tillfällen uppstår ju hos mänskan ett behov av att räkna liken och tillgångarna, egna och andras örfilar, bedrägerierna och sanningarna. Jag har skyndat mig att skriva.

Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.