Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vem där? Om telefonen i Påsk

Publicerat måndag 12 december 2005 kl 16.12
Väggtelefon (Foto: SVT Bild)
Väggtelefon (Foto: SVT Bild)

av Ulf Olsson.

Bland Strindbergs efterlämnade anteckningar finns utkastet till ännu ett drama om den borgerliga familjen: de äkta makarna i skilsmässa, den vuxne sonen, tjänstefolket. Dramat tänks utspela sig under ett dygn, de olika akterna har namn efter dygnets tidpunkter. Det kunde bli ett klaustrofobiskt drama i den borgerliga salongen, där välkända familjemönster rituellt skall upprepas fram till den slutliga katastrofen.


Men i denna bekanta värld hotar en främmande röst att göra sig hörd. Varje aktskiss avslutas med samma angivelse: Telefon. - Någon, men vi vet inte vem, ringer, någon kringgår plikten att anmäla sig hos husan, en annan röst kan när som helst bryta sig in i familjens slutna värld.


Telefonen är vid denna tid en nymodig teknologisk innovation. Men dess betydelse är inte bara signalen om det nya och moderna. Telefonen ingår i en teknologi som frammanar röster utan kroppar, tal utan personers närvaro. Just detta att höra röster hade tidigare varit ett säkert tecken på sinnessjukdom eller religiös besatthet - med den teknologiska innovationen blir den självständiggjorda rösten tvärtom ett villkor i den samhälleliga kommunikationen. Och den förut så skyddade borgerliga familjen är nu när som helst nåbar, den stängda dörren forceras enklare med telefonens hjälp än med våld. Som Strindberg skriver i en annan anteckning: Livet blir offentligt. Detta offentliggörande gäller än idag, med mobiltelefonen som främsta medium. Och när något görs offentligt, görs det då inte också tillgängligt? För kontroll, övervakning och därmed också för normalisering?


Eleonora är försoningens gestalt i Påsk, detta ett av Strindbergs vackraste dramer. Men runt henne vävs också ett tema som handlar om möjligheten att förstå, att läsa och skriva, att höra. I konventionell mening klarar alla den borgerliga familjens medlemmar att kommunicera. Men gör dom det i någon djupare mening? Dramats personer vill ’skriva det rätta’ men läser fel och gör, utan att veta varför, ’det orätta’. Eleonora, den sinnessjuka, hon som är ’borgerligt död’ och därmed utan medborgerliga rättigheter, är den som hör och ser, som förstår. Hon drar ifrån gardinerna, hon blottar familjen: jag vill att Gud skall se oss!
Men vill vi verkligen att Gud skall se oss, vill vi leva i en så genomskinlig värld?


Fotografiska tekniker och telefoner samverkar med skrivmaskinen och utbildningssystem i skapandet av en alltmer genomgripande rationell värld. Men de alstrar också tal utan kroppar eller närvaro, röstbefriade språk: språk präglade av meningsbrist. När ingen finns där att med sin identitet intyga och garantera det skrivnas meningsinnehåll, öppnas litteraturen för produktionen av nonsens: Strindberg skriver långa listor över fåglars läten, han skriver nonsensartade dialoger, han låter i Stora landsvägen sina personer disputera om huruvida sex och fyra gör elva eller möjligen åtta, han härmar, som i Påsk, ljudet av galoscherna: vargar, vargar, argar, argare, argast, vitsch, vitsch!- Det tvång att skriva och att tala, att redovisa, som teknologierna alstrar, både tekniker för skrivande och tekniker för bekännelser som de psykiatriska och psykoanalytiska, försöker litteraturen undfly genom att skriva nonsens, skriva sig bort från meningen. Det är det definitiva tecknet för att den inte längre ingår som en central del av den statliga apparaten för produktion av underdåniga medborgare.


Frågan är vem det är som talar i telefonen när den då och då ringer i Strindbergs författarskap, vem tillhör denna röst utan kropp som telefonen förmedlar? Svaret ger oss sonen Elis i Påsk: Hallå! -– Intet svar! -– Hallå ---. Det svarar med min egen stämma! -– Vem är där? -– -– Så underligt! Jag hör mina egna ord som ett eko! [...] Hallå! -– Nu är det hemskt! [...]


Denna Elis upplevelse av att höra sig själv i telefonen återkommer flera gånger i Strindbergs efterlämnade papper. Det akustiska fenomenet att man genom telefonen hör sig själv, eller någon annan som sig själv, framstår som en viktig erfarenhet för Strindberg. Den är en materialisering av den sinnessjukes upplevelse av att vara utom sig - telefonen tillåter människan att höra röster utan kroppar, höra sig själv som någon som är utanför sig själv, som är, likt den vansinnige, utom sig. Teknologin skapar ett medium, genom vilket dubbelgångaren blir verklig - efter att tidigare ha varit en renodlad hallucination: Han gör sin egen röst i telefon. /Rök uppstår./ Hans dubbelgångare - som Strindberg skriver i en anteckning. Eller som det återkommande heter i Påsk: Allt går igen.


Litteraturen kring 1900 gör tydligt att teknologin inte ger oss någon djupare kontakt med världen. Tvärtom hör vi, genom teknologisk förmedling, bara det mardrömslika ljudet av oss själva. Och Eleonora påpekar för Benjamin att de som ha hörsel höra inte vad näktergalarne säga; men dövstummarne hör det! Och trots att hon är ’borgerligt död’ - eller kanske just därför? - är Eleonora den som också hör vad teknologin själv säger, hon hör den materialitet som är mediets, hon hör att mediet inte bara förmedlar utan självt talar. Och nog finns där i hennes insikt också ett varsel om att teknologin en gång kommer att slå tillbaka mot oss: - Hör du att det sjunger i telefontrådarne... det är de hårda orden som den mjuka skönröda kopparen icke kan fördraga... när mänskorna förtala varandra i telefonen så klagar kopparn, och anklagar... och varje ord skrives i boken... och vid tidens slut kommer räkningen!

Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.