Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

I studion - Skrattmänniskan

Publicerat onsdag 13 oktober 2010 kl 13.53
1 av 12
Elin Klinga som Lady Josianne och Fredrik Meyer, med krokar och resårband i munnen.
2 av 12
Ivan Mathias Petersson som Lord Dirry-Moir blåser i jakthorn och Johan Rabaeus blåser upp sig i rollen som Barkilphedro
3 av 12
Nadja Mirmiran och Johan Lindell, gubben Ursus
4 av 12
Lena Samuelsson, ljud, Niklas Atterhall, lutspelare och Fredrik Meyer
5 av 12
Nadja får regi av Ludvig
6 av 12
Fredrik Meyer och Nadja Mirmiran
7 av 12
Niklas spelar luta
8 av 12
Nadja under eken
9 av 12
Elin och Ludvig
10 av 12
Lena hjälper Jan Tiselius till rätta i den ljudisolerade "snäckan", där Jan jämrar sig då hans rollfigur får sitt hus demolerat
11 av 12
Anne Kalmering, sjungande nomad, Nadja Josephson i rollen som barnet Gwynplaine och Lena Samuelsson
12 av 12
Nadja J och Ludvig

av Ludvig Josephson efter en roman av Victor Hugo

En serietidning ur samlingen Illustrerade Klassiker råkade sommaren 1975 komma i vägen för mig. Jag var tolv år vid tillfället och berättelsen om den vanställde komedianten Gwynplaine och hans blinda följeslagerska Dea skrämde mig från vettet. Gwynplaine, Skrattmänniskan, med sitt eviga grin, inkarvat i ansiktet av okända nomader, hemsökte mig inte som en mardröm man vaknar upp ur för att lättad andas ut, nej här fanns ingen lättnad. För Gwynplaine utgjorde - till skillnad från barndomens alla tidigare demoner - inte något hot. Det var den ofattbara grymhet han själv blivit utsatt för som skrämde och upprörde. Inte heller var han ett övernaturligt väsen. Det var fullt möjligt att det någon gång verkligen funnits en skrattmänniska, även om just den här berättelsen av Victor Hugo var påhittad. Vetskapen om det lämnade en lång skugga av beklämning och sömnlöshet åratal framöver. Tills det slog mig att den här berättelsen skulle kunna bli radioteater. Ingen illustration eller teatermask kan bli lika skrämmande som den bild som uppstår i lyssnarens fantasi, tänker jag mig.  

Fredrik Meyer i titelrollen hade förberett sig för inspelningen genom att konstruera en anordning med resårband och väggkrokar, som skulle hålla mungiporna stramt uppdragna. Det lät bra men efter några dagar hade krokarna gett honom nickelallergi. Det visade sig dock att effekten blev lika bra när han spelade med fingrarna i munnen. Nadja Mirmiran ville gärna framställa den blinda Dea genom naturtroget metodskådespeleri och göra scenerierna med slutna ögon, men kolliderade med ett mikrofonstativ, som vi kan höra i ljudillustrationen. /Ludvig Josephson
 

I studion under inspelningen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".