Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Michel de Ghelderode: De blinda

Publicerat måndag 20 september 2004 kl 15.49
"Om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen". En målning av 1500-talsmålaren Pieter Breuhgel d.ä.

av Sven Åke Heed

Det finns en inte särskilt känd pjäs av den belgiske dramatikern Maurice Maeterlinck med titeln De blinda. Sällan spelad. Pjäsen handlar om en grupp blinda som besöker en obebodd ö under ledning av en seende guide. Men guidens röst tystnar och de blinda måste på egen hand orientera sig på ön. Vad de inte vet, men som publiken ser, är att guiden sitter död mitt ibland dem. En mängd frågor infinner sig: ”Var är vi? Vilken tid på dygnet är det? Vems arm är det jag rör vid?” Denna symbolistiska pjäs från 1890, från början tänkt för en marionetteater eller skuggteaterföreställning, formar sig till en utforskning av teaterrummet och teaterns rumsliga förutsättningar, frågor som den gången sysselsatte teateravantgardet.

Om möjligt ännu mindre känd och sällan eller aldrig framförd på scenen är den pjäs vi just har lyssnat till, även den med titeln De blinda (Les aveugles), skriven fyrtio år senare av en annan belgisk dramatiker: Michel de Ghelderode. Det är en kortpjäs, knappast ens en enaktare i ordets rätta bemärkelse, eftersom den inte innehåller en handling i egentlig mening. Snarare är den att betrakta som en scen, eller möjligen två korta scener som följer på varandra. Det korta formatet är utmärkande för Ghelderodes dramatik, som med få undantag, däribland Barabbas och den mera kända Balladen om den stora makabern, uteslutande rymmer enaktare och pjäser i fickformat, s k pochades.

Pjäsen gestaltar mötet mellan å ena sidan tre pilgrimer, om vilka vi inte vet mycket mer än att de är blinda, kommer från Flandern och tror sig vara på väg till Rom, eftersom, som bekant, ”alla vägar bär till Rom”, å andra sidan en enögd person, som de blinda till en början uppfattar som ett eko eftersom de inte kan se honom, men som sedan träder fram och säger sig vara ”kung i dikeslandet”. I pjäsen ställs liknande frågor som i Maeterlincks pjäs: ”Vem går först? I vilket väderstreck håller ekot hus? Vi har väl inte gått tillbaka i våra egna fotspår?” Och även om det vore fel att säga att Ghelderodes pjäs är en omskrivning eller parodi på den första pjäsen, finns det ändå ett visst släktskap.

Ghelderode fann inspiration till pjäsen i en målning av Pieter Breughel d ä, vars namn nämns både i pjästexten och i pjäsens undertitel: Moralitet i en akt, fritt efter Breughel d ä. Denne flamländske 1500-talsmålare, mest känd för sina folklivsskildringar i ett senmedeltida landskap, ska inte förväxlas med sonen Pieter Breughel d y och dennes helvetesvisioner. Även Ghelderodes pjäs utspelas i en medeltida inramning, med referenser till kyrkans mirakulösa maktutövning genom påven i Rom och med liturgiska sånger på latin som pilgrimerna sjunger under sin vandring.

Medeltidens föreställningsvärld och den flamländska renässansen utgjorde en ständig inspirationskälla för Ghelderode, som ofta förlade handlingen i sina pjäser till denna avlägsna tid. Men det är inte bara personerna och den yttre miljön som är märkta av hans intresse för medeltiden, utan Ghelderode arbetade genomgående också med en medeltida estetik. Hans pjäser är nästan alltid uppbyggda kring motsättningen mellan ont och gott, hög och låg, herre och slav, kung och narr, himmel och helvete, helgon och demoner, i ett universum som fungerar efter en omvänd värdeskala: det grymma våldet framställs i farsens form och den yttersta nåden uppnår man genom att häda Gud. Det är med andra ord en karnevalsestetik som vi känner igen från folkliga medeltida teaterformer.

Samtidigt är det inte svårt att i denna estetik också se paralleller till 1900-talets avantgarde. Det korta, ibland nästan fragmentariska uttrycket, hyllades inom olika konstarter, såväl litteratur och poesi, som musik och måleri, av den surrealistiska gruppen, som var samtida med Ghelderode och som han i många avseenden stod nära. Hans pjäser översattes till flamländska och framfördes under 1920- och 1930-talen på olika experimentscener i Belgien, men det var inte förrän efter andra världskriget, när han uppmärksammades av det franska avantgardet, som hans pjäser blev mer allmänt kända och spelade. Efter några uppmärksammade föreställningar på ärevördiga Théâtre de l’Œuvre, en gång symbolisternas experimentscen, utbröt i början av 50-talet något av en Ghelderodefeber i Paris och man bokstavligen slogs om att få spela hans pjäser.

Ghelderode, vars rätta namn var Adolphe Martens – Michel de Ghelderode är alltså en pseudonym - var flamländare men skrev sina pjäser på franska och språket kan tillmätas en särskild betydelse i den pjäs vi just har hört. Den leker med ordspråk och ordstäv, som allmänt används i språket i överförd bemärkelse, men vars innebörd, om vi verkligen ser till vad orden faktiskt betyder, lätt kan få en bisarr eller absurd anstrykning. Det är t ex inte sant att alla vägar bär till Rom, inte heller att den enögde är kung i de blindas rike. Genom att dessa uttryck betonas och framhävs i texten på ett konkret sätt, ifrågasätts också ordens betydelse i språket och språkliga strukturer överhuvudtaget. Detta är ett drag som Ghelderode har gemensamt med andra 1900-talsdramatiker: Eugène Ionesco, Arthur Adamov och Samuel Beckett t ex, som i likhet med Ghelderode valde att skriva på franska, trots att de hade sina rötter utanför det franska språkområdet.

Likheten mellan De blinda och Becketts pjäs I väntan på Godot är ett annat parallellspår som man skulle kunna följa, när det gäller att försöka ringa in pjäsen och placera in den i en teaterhistorisk kontext. I båda pjäserna möter vi några utslagna individer, om vilka vi bara har knapphändiga informationer om var de kommer ifrån och vart de är på väg. De blinda är tre till antalet, Becketts luffare bara två, men i båda pjäserna är de på väg någonstans, mot något eller någon, vars exakta belägenhet eller vars rätta identitet är okänd, men där vi i båda fallen kan se kopplingar till religionen och kristendomen, oavsett om det handlar om staden Rom eller en person som vi aldrig får möta, men vars namn tycks referera direkt till Gud. Samma frågor ställs även i Becketts pjäs: ”Vad gör vi nu? Ska vi gå? Varför sitter vi här?” Och svaret är lika gåtfullt som slutet i Ghelderodes pjäs: ”Vi väntar på Godot”, men under tiden sjunker vi allt djupare i den existentiella gyttjan.

Pjäsen De blinda skrevs 1933. Det är de sista orden som uttalas i sändningen, men som förstås inte är hämtade ur Ghelderodes pjäs. Det laddar pjäsen med ett politiskt innehåll, genom att vi i de personer som vi möter i pjäsen kan se en parallell till dem som i ett fascistiskt Europa blint följde sina ledare mot avgrunden. På det sättet blir det också uppenbart att Ghelderode egentligen bara använde sig av medeltiden för att inför sin samtid hålla upp en farsartad skrattspegel.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".