Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Stig Dagerman och Den yttersta dagen

Publicerat onsdag 10 november 2004 kl 14.32
1 av 2
Från inspelningen av Den yttersta dagen 1952. Maj-Britt Nilsson, Margit Carlqvist och Stig Dagerman. (Foto: Jarl Ekenryd, SVT Bild)
2 av 2
Margit Carlqvist som lillpigan Siv och Erik Strandmark som den unge bonden Lennart under repetitionerna på Stig Dagermans "Den yttersta dagen". (Foto: Jarl Ekenryd, SVT Bild)

Jord, svin och blomma av Victor Svanberg

(Publicerat i Röster i Radio nr 19, 4-10 maj 1952.)

Vi rolösa och rotlösa nutidsmänniskor har ett förhållande till jorden, som är vad man kallar dialektiskt. Vi skulle vilja gömma oss i dess värme och vi är samtidigt rädda för att kramas av dess mörker. Vi vill vara bundna och vi vill vara fria.

Denna dubbelhet präglar vår attityd till de människor, som lever av och på jorden, det vill säga bönderna. Vi avundas dem och vi ömkar dem. Därav kommer två slags diktning om jord och bönder. Det ena är en diktning, som idealiserar och romantiserar bonden och hans rotfasthet. Den har florerat i mins ett par hundra år, den har gång på gång dödförklarats men sticker jämt upp nya skott lika envist som hallonrevan. Den andra arten av bondediktning är realistisk och ser i bönderna egoismens, ägobegärets, hagalenskapens diktatorer (eller martyrer).

Så finns det förstås korsningar mellan de båda typerna. En sådan är det nyaste svenska bondedramat, Stig Dagermans för radioteatern nyskrivna Den yttersta dagen.

Dagerman har byggt upp sitt drama kring två kontrastfigurer. Den ena är en orkeslös gubbe, som sömnlös smyger omkring på nätterna i lador och på åkrar och jämt tjatar att sonen, som övertagit gården, ska slå rågen, tröska och fara till kvarn. Han personifierar jordkärlekens förbannelse: sur ängslan och inäten självhävdelse.

Den ängsliga gubbens motsats är lillpigan, sonens flicka. Hon slår rågen, när han inte ids slå, hon älskar blommorna, fast gubben spyr snus på dem, hon smeker en nyfödd kalv som vore han hennes eget barn. Hon tar mot sin älskare som säden tröskan och är inte rädd när det gör ont. Avväpnar all den skrämmande och skrämda ondskan på den gamla gården med sin mjuka unga kvinnlighet. Lovar fara till kvarn med gubben. Men då super han sig full och dör.

Mellan svinet och blomman har Dagerman fått plats för några mellantoner. Det är dem han lyckats bäst med.

Där är sonen, som ska sköta gården. Han hatar sin far, hånar och hetsar hans vanmäktiga iver och missköter på rent trots sysslorna.

Där är dottern, som en gång i tiden gett sig åt en dräng men inte vågat föda hans barn och nu skriver på väggarna att hon mördat, mördat sitt foster och behöver allas förlåtelse. Hon blir grandios när hon biktar sina samvetskval. Dagermans geniala ordkonst har sällan firat sådana triumfer som i dessa utbrott.

Där är till sist hustrun, som lider med mannen och sonen och dottern, förstår dem alla och förlåter dem alla, men maktlös, förlamad ända tills döden trätt in i huset. Då löses hennes tungas band och hon ber för jordens folk:

Fader du som är allas husbonde
tack för att du ser till dina drängar
tack för att du låter dem leva
på det att de skall kunna älska
tack för att du låter dem dö
på det att de skall kunna bli älskade

Sannolikheten sprängs här fullkomligt: ingen bondkvinna talar så. Stilbrottet är utan tvivel avsiktligt. Dagerman var surrealist innan han blev verklighetsdiktare och han sätter sig suveränt över den realistiska illusionens regler.

Genom hela dramat går en ström av mystik. En knackning på rutan skrämmer gårdens folk. Är det en fågel, en fågel så stor att ingen sett dess make? I skymningen under almarna står någon som är ung, är gammal, har keps, har hatt, kar käpp eller har paraply. Är det lillpigans far, som vill hämnas på den som tog hennes mödom, eller är det drängen, som var hemmadotterns älskare och kom på dårhus, eller är det gengångaren av gamlefars enda vän, som han lämnade utan hjälp när vännen dödfull vinglade ner i kvarnbäcken?

Det är romantik, i mångas ögon kanske billig romantik. Gammeldags skrock, som inte ens bönder längre tror på.

Men det finns också en djupare och hållbarare romantik i Dagermans bondedrama, en romantik som tål dagsljus och nutid.

Den romantiken består i tron på växandets och förlåtelsens kraft att övervinna vissnande och ondska. Den kastar en stråle ljus ned i misstrons och vanmaktens mörker.

Svinen bökar i jorden , men jordens blomma ler på sin gungande stängel.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".