Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Att äga

Publicerat måndag 31 oktober 2011 kl 08.42

Inför fortsättningen på den Brittiska TV-serien Downton Abbey blev jag av Aftonbladet ombedd att på 3000 tecken reflektera över om denna serie har något att säga oss idag.  Och för alla som inte läste denna tidning i helgen publicerar jag texten här också.

”Att äga

är att gripa med giriga händer efter livet

att gripa efter en förtöjning vid tillvarons smutsiga kaj

en tross att hålla fast vid när dödens sugmun

nalkas för att utdela judaskyssen

att äga

är att gripa med giriga händer efter en boj

som visar sig sjunker

ner till havets bottengyttja där livet ruttnar

medan gälarna i sjuk förtvivlan flämtar

i takt med börsnoteringarnas feberkurva

kanske bryter jag en dag förtöjningarna till det ägda

och seglar som en skimrande röd ballong

mot himlens tunna luft av intet äga intet vara

för att dö levande och leva död.”

Dessa rader av Per Anders Fogelström dyker oväntat upp i mitt huvud under slutscenen i det sista kapitlet av den Brittiska TV- serien Downton Abbey.

Försöken att låta slottets rikedomar bli kvar i familjens ägo har blivit alltmer krampaktiga, men slås i ett slag undan när Earl Grantham sprättar upp brevet och läser för de festande ” Vi är i krig med England.”

Den röda ballongen lyfter mot himlen. Och vi påminns i ett slag om tillvarons flyktighet. Att vad som helst när som helst kan svepa bort allt vad vi kämpat för och hur tydligt det då blir vad som egentligen är något värt.

Downton Abbey är ett samhälle i miniatyr och vi har där liksom här möjlighet att välja vad vi vill se.

Vi kan om vi bor i innerstan låta bli att åka till förorten, gå förbi tiggarna i tunnelbanan och stålsätta oss när den troligtvis utländska städaren kommer in för att städa vårt kontor och ilsket, som för att legitimera oss inför oss själva, tänka att vi minsann sitter i ett viktigt samtal.

Men vi kan också välja att se och försöka förhålla oss till det på ett sätt som vi kan stå för, inför andra och kanske främst oss själva.

Kristian Lundberg sa i ett samtal om hans bok Yarden att ”Vi har byggt ett system som förvägrat oss rätten att handla moraliskt.” Om det är sant gäller det i vart fall inte i Downton Abbey.

Gång på gång sker här överskridandet av skrivna och oskrivna regler för en vinning bortom egenintresset. Det vi med ett nästan borglömt ord skulle kalla Godhet.

Kokerskan som blir inkallad till herrn, övertygad att hon ska bli avskedad för sin fumlighet och måste sätta sig för att inte svimma när han istället säger att hon ska få åka till staden för att operera sina ögon. Ändå hennes avgrundsdjupa rädsla för att under tiden bli utbytt som gör att hon ber en av tjänsteflickorna se till att maten blir sämre under tiden hon är borta. Så att hon kan vara säker på att de ska sakna henne. Och flickan som sedan häller tvål i soppan, blir avslöjad, tvingas förklara sig och blir förlåten.

Och det är häri seriens styrka ligger. Den värme med vilken människorna skildras. Deras dagliga kamp för att bevara sin värdighet.  Den som vi alla för hela tiden. De små valen som för stunden tycks livsavgörande.  Och hur fel det kan bli fast man vill göra rätt. Kärlek, släktband, lagar eller sitt eget samvete. Hur ska man orientera sig? Vilka riktmärken ska man ha? Och vi påminns hur lätt det är att gå vilse. Hur svårt det är att vara människa.

Det här är inte en serie som får oss att göra revolution. Men det är heller inte avsikten och i människorna växer drömmarna.

Man kan tycka att det är en romantisering av klassamhället. Att den verkliga smärtan och tröttheten göms bakom de vackra kostymerna och stråkarnas överslätande mattor. Att man missar systemkritiken, smutsen och flyr från de stora frågorna.

Men är det inte en av konstens uppgifter att ibland gå in i sagan. Där vi kan välja vad vi vill se, vem vi vill vara och fundera över hur vi skulle ha handlat i deras ställe.

Påminna oss om att livet är detaljerna.

Eller bara låta oss svepas med, njuta av skönheten och låta de moraliska frågeställningarna komma ikapp oss senare.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".