Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Med anledning av Statsministerns tal på kongressen förra helgen drar jag mig till minnes en sommar för snart 30 år sedan.

Publicerat fredag 4 november 2011 kl 13.50

När jag var 7 år hade jag bestämt mig för att bli fredsarbetare. Min bror var 5 och vi arbetade tillsammans. Vi skulle skapa fred på jorden och hade förstått så mycket om världen att om man skulle skapa fred på jorden så måste man tala med USA´s president.

Jag och min bror bodde på den tiden i Skellefteå och presidenten bodde på andra sidan jorden så vi bestämde oss för att bygga ett flygplan. Vi samlade ihop kartonger, tejp och linor och framförallt massor av ballonger. Vi hade inget helium men vanliga ballonger borde duga bara vi hade tillräckligt många. Och det hade vi.

Det var en vårvinterdag i mars när vi tog ut planet på dagisgårdens baksida. Allt var noga uträknat. Där fanns en kulle och det borde vara enklast att lyfta från en höjd. Vi blåste upp ballongerna och hoppade i. Vi hade sagt hej då till alla kompisar, personlen på dagis och till våra föräldrar, men planet lyfte inte. Kanske blåste det för lite eller så var det i alla fall för få ballonger eller något annat fel, men vi gick i alla fall in och började bygga en båt istället.

Vi fick tag i två stora oljefat, frigolit och bräder och byggde en riktigt vacker flotte med ett högt utkikstorn. Den stod klar precis när isen lättade från Bottenviken. Vi packade matsäck, tält och kikare och sa för andra gången "hej då" till våra föräldrar. Flotten flöt och drevs framåt med två vattenhjul och första dagsetappen blev en dryg kilometer. Sedan bestämde vi oss för att slå läger för natten. Vi åt vår matsäck slog upp tältet och somnade. På natten började det blåsa och det blåste upp till full storm och när vi vaknade hade flotten drivit till havs och ute stod regnet som spön i backen så vi packade ihop tältet, promenerade hem och funderade.

Och då kom vi på att jorden var rund, ja andra hade ju kommit på det före oss men för oss var det en ganska ny insikt. Och om jorden var rund borde vi kunna gräva en grop till andra sidan. Och resten av sommaren grävde vi. Vi grävde hela dagarna, vi grävde så att det blev förändringar i grundvattnenivån och bäcken svämmade över. En del grannar fick översvämning i sina källare, men vi fortsatte gräva. I 8 veckor grävde vi sen tog sommarlovet slut, familjen flyttade hem till stan och vi hade ännu inte hunnit igenom. Men restena från gropen syns än idag som en stor böljande fördjupning mitt på stranden.

Det finns där som en påminnelse om den kraft man har när man är uppfylld av en stor dröm.

Detta är nu snart 30 år och jag blev inte fredsarbetare på det konkreta sätt jag tänkte som sjuåring, men på ett sätt är målet detsamma och jag kom att tänka på detta när jag hörde statsministerns tal på kongressen förra helgen.

”Visioner tenderar att kosta väldigt mycket pengar” sade han.

Den som säger så tänker jag är mycket fattig. Och om det varit sant skulle jag ha gått i personlig konkurs redan som sjuåring. Visioner kostar INTE pengar och som Astrid Lindgren en gång konstaterade: ”Allt stort som skett i världen skedde först i människans fantasi.”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".