Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Mer om Rosmersholm av Magnus Florin

Publicerat onsdag 6 oktober 2004 kl 13.05
Henrik Ibsen (Foto: SVT Bild)
Henrik Ibsen (Foto: SVT Bild)

Skådespelet Rosmersholm (1886) skrevs mellan Vildanden (1884) och Frun från havet (1888). De är alla tre existentiella dramer, där realismen glider över mot symbolism. Och det är stycken präglade av inre konflikter, av motstridigheter och spänningar.

Att platsen och byggnaden Rosmersholm givit pjäsen sitt namn har sin poäng. För denna västnorska herrgård står främst på rollistan och utövar en väldig kraft. Här har samma släkt härskat i många sekel, som ämbetsmän, präster, officerare etc. Ibsen har skapat en monstruös spelplats präglad av en maximal makt som löper fram ur det förgångna och sprider mörker och tyngd över landet. Till karaktären hos Rosmerssläkten hör att barnen inte gråter och de vuxna inte skrattar, livskänslan har försvunnit från dem, de är döda och tomma inombords. Det är hit Rebecka West kommer, från havet och Finnmarken, med sin starka frihets- och lyckodröm, och den drömmen förenar sig med Rosmers politiska idealism och hans förhoppningar om sanningens och frihetens värld. Men frihetsprojektet fräts sönder inifrån, det förflutnas trådar håller fast de framstegstroende, skuldkänslor förlamar.

En kärna i dramat rör Rosmers hustru Beates självmord. Rebecka känner skuld – hon hade ju drivit Beate i forsen? Och Rebecka erfar en växande skuld för sitt eget förflutna, incesten. Hon är ju dotter till barnmorskan i dr Wests distrikt och adopterades av honom, det framgår att hon hade en sexuell relation med honom. Men skulden har egentligen mer demoni och suggestion över sig än realitet. Och det svartaste mörkret kommer kanske från Rosmer, vars fantasier om det konfliktlösa och försonliga närmar sig något begärslöst och lielsefritt som mer ansluter sig till Rosmerssläktens förfärlighet än bryter upp från den.

Rosmersholm skrevs i München sommaren och hösten 1886 under starka intryck av ett besök i Norge 1885 efter elva års bortovaro utomlands. Ibsen hade i sitt hemland mött ett av djupa politiska stridigheter förbittrat samhällsklimat och kände starkt tvivel på möjligheterna och kraften hos det nya parlamentariska systemet. ”Aldrig hade jag känt mig mer främmande för mina norska landsmän än efter de lektioner det senaste året har gett mig, aldrig mera bortstött, aldrig mer obehagligt berörd.”

Ibsens samtid tyckte sig se olika politiska riktningar och rentav företrädare återspeglade i dramat. Rektor Kroll står då för det konservativa ämbetsståndet, redaktör Mortensgård är en strategisk talesman för det liberala partiets högerdel, Johannes Rosmer blir en avfälling som brutit med de konservativa och drömmer om sann folkrätt, frid och försoning, Ulrik Brendel är den filosofiske luffaren och Rebecka West är det radikala frisinnet på tvärs mot den stadigt kristna Rosmerssläkten.

Men Ibsen ville själv gärna betona att pjäsen ”i första hand är en diktning om människor”. Och uttolkarna har häpnat över hur han i Rosmersholm gör saker som han tidigare inte varit i närheten av. Den psykologiska tragedin dyker ned i det undermedvetna och bortträngda mer än någonsin tidigare och omskapar gestalterna bit för bit framför våra ögon.

Magnus Florin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".