Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Stig Dagerman

Publicerat tisdag 26 oktober 2004 kl 15.56
Stig Dagerman (Foto: Bertil Danielsson/SVT Bild)
1 av 2
Stig Dagerman (Foto: Bertil Danielsson/SVT Bild)
Stig Dagerman (Foto: SVT Bild)
2 av 2
Stig Dagerman (Foto: SVT Bild)

Artikeln skriven av Sveriges Radios dåvarande koncernchef Örjan Wallqvist, publicerad i RiR nr 41, 12-18 oktober 1984. (Bearbetad av Marie Jansson.)

Örjan Wallqvist fick som ung journalist överta Stig Dagermans arbetsrum på tidningen Arbetarens redaktion. Här skriver han om i i förtid döde författaren.

En trotsig fackla

Stig Dagerman dog ung - han var bara 31 år när han gick bort 1954.

Han slutade att publicera sig i bokform ännu tidigare. Hela hans stora omväxlande produktion av romaner, noveller, skådespel och reportage genomförde han under några hektiska år i slutet av 1940-talet. Han blev kollossalt framgångsrik. Han var författaren på modet. Det unga geniet. Men det starka flödet sinade. Framgången blev hans egen fiende.

Han gjorde på 1950-talet storslagna ansatser, men det blev bara skärvor, gnistrande personliga men ofullbordade. Samtidigt återtog han sin roll som dagsverspoet i Dagstidningen Arbetaren, syndikalisternas tidning. Han började sin bana som tidsdiktare och han slutade som sådan. Arbetaren var hans andningshål. Det gav honom trygghet. Han var hemmahörande någonstans. Det är också typiskt att Dagermans sista dikt, publicerad samma dag som han dog, handlade om en människa i Värmland som förbjudits att ha hund. Varning för hunden hette den. I några få strofer sammanfattas maktlösheten hos den enskilde i mötet med de intoleranta ”makterna”, i det här fallet en socialnämndsordförande. Det är ett tema som man ofta möter hos Stig Dagerman.

Vardagsnära

Han var i många avseenden mycket framsynt - hans litterära produktion innehåller så många ämnen, skildringar, problemställningar och ställningstaganden som känns fräscha än idag trots att de har 50 år på nacken. Förklaringen till det är en kombination av Dagermans ovanliga känslighet och det faktum att han växte upp i en syndikalistisk miljö. Han personifierade det renhjärade och självständiga i syndikalismen. Han saknade vanliga skygglappar och var mycket vardagsnära.

Den renhjärtade

För de som var unga på 40-talet var Stig Dagerman någonting som påminde om en trotsig fackla. Jag fick hans roman De dömdas ö i julklapp i femton-sexton-årsåldern: det tog åtskilliga månader innan jag lärde mig hitta nyckeln till denna märkliga svenska roman.

När jag började som ung journalist på tidningen Arbetaren fick jag överta Dagermans redaktionsrum, beläget högst upp i gamla Klara Folkets Hus invid Klara kyrka i Stockholm. Och mina kamrater och jag på Arbetarens redaktion kunde några år senare se hur skrivkrampen tog struptag på honom. Pennans udd bröts. Skrivmaskinen blev en fiende. Någonting hade hänt med den rnhjärtades möjligheter att leva och överleva. Men Stig Dagermans liv och verk innehåller en obetvinglig kraft och vitalitet.

Örjan Wallqvist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".