Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

När verkligheten blir dikt

Publicerat måndag 16 april 2012 kl 09.53

Rättegångarna i Oslo efter terrordåden förra sommaren har precis startat och en teater i Danmark är i full färd med att skapa en föreställning baserad på Breiviks manifest.

Rätt eller fel? Hur tidigt kan man göra en pjäs om något? När börjar man vältra sig i en tragedi? Vad kan teatern eller konsten spela för roll vid en kris? Är ett par av de frågor jag fick av SVTs Kulturnyheterna inför en intervju idag måndag. Och här ett försök att sammanfatta mina tankar kring detta.

I samband med en katastrof har vi alla olika behov, beroende på hur nära händelsen vi varit. I fråga om Utøya så kommer de närmast anhöriga under lång tid troligtvis främst behöva sörja. Någon kanske vill lyssna på Bach, en annan gå i kyrkan en tredje sitta med en vän och dricka te. Men för många är nog de intryck och känslor som kommer inifrån är fullt tillräckliga och man behöver snarast bara få luft att andas.

För alla som befinner sig i detta läge är det fullt begripligt att en uppsättning på en teaterscen av Breiviks manifest verkar stötande.

Mer på avstånd vid en katastrof och särskilt vid en händelse som den på Utøya, där dådet är politiskt, finns hos många av oss ett stort behov att på ett ideologiskt plan att förstå. Vilket samhällsklimat som gjort detta möjligt. Och hur vi ska hindra att det sker igen.

För det behöver vi mer än nyheter. Vi behöver både titta bakåt i historien, inåt i människan och på den rådande tidsandan. Vi behöver samtal.

Men frågan är när?  Och konst är inte nyheter. Därför behöver vi inte vara först. Det är snarare vår uppgift att hålla kvar och fördjupa något när nyhetsintresset lagt sig. I striden hetta är det kanske bättre att vi hittar andra verk som från en annan vinkel belyser katastrofens orsak och verkan.

Och risken, tänker jag, finns alltid att man som konstnär tror att man måste hoppa ner i nyhetsflodens brusande fors för att inte hamna efter och därför gör något för tidigt. Med risk att såra och utan tillräckligt perspektiv eller fördjupning.

Samtidigt med att jag nu läser Breiviks manifest (har inte orkat förrän nu) läser jag Hannah Arendts ”den banala ondskan” om rättegången mot Eichmann och lyssnar på en radioteaterföreställning om Bollhusmötet 1939. Och på ett sätt ger mig dessa båda verk en större förståelse av händelserna på Utøya än vad manifestet kan göra.

Men ändå säger jag JA! Självklart ska man göra teater av Breiviks manifest. För orden behöver förstås inifrån och ut. De behöver tas upp i ljuset så trollen kan spricka. Och vi behöver försöka förstå dem tillsammans. (Däremot skulle jag aldrig sända hans text i radio eller TV eller bio. Blott i ett rum där det finns möjlighet till samtal med publiken. Där man kan ha ögonkontakt och se vart orden landar. Och tala om dem.)

Och när? Ja, det finns inga regler. Och bör inte heller finnas. ”En tragedi med fler än fem döda måste vänta i två år innan skildring i konstnärlig form….” Vart hamnar vi då? Precis där Breivik ville.

Kulturmarxisterna som med konstens frihet försvarar det öppna samhäller var ju en av hans stora fiender.

Konstens främsta uppgift är att inte förenkla. Vare sig det gäller människor historiska skeenden. Att hjälpa oss att stå ut med motsägelserna och tvivlet. Det skrämde Breivik. Och skrämmer många andra. Och självfallet är det enklare att leva med en bergfast ideologi. En sanning. Och människan kommer alltid dras dit och det är också därför demokratin byggt sitt eget immunförsvar av en rad principer för att kunna försvara öppenheten. Principer som fri konst, religionsfrihet och pressfrihet.

Breiviks fiende var det öppna samhället. Och i ett Europa som i krisens spår radikaliseras allt mer får vi inte acceptera att demokratins immunförsvar i form av det fria ordet. Den fria konsten monteras ner. Ord är makt. Och med makt följer ansvar och det ansvaret måste vi ta!

Därför. Det är bra om manifestet blir teater. Och när, var och hur måste den konstnär som ställer sig bakom verket bestämma.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".