Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
#prataomsjälvmord

Amanda ville ta sitt liv – bollades runt av vården

Publicerat tisdag 13 september 2016 kl 05.00
"Det bara slog till, nu orkar jag inte mer. Det var som att smälla hål på en ballong"
(6:15 min)
Amanda
Idag, över ett år efter självmordsförsöket mår Amanda bättre Foto: Pernilla Wadebäck/Sveriges Radio.

Amanda hade precis fyllt 18 när livet rämnade. Efter flera traumatiska händelser sökte hon akut vård men ingen ville ta emot henne. Det var nära att kosta Amanda livet. 

– Det bara slog till, nu orkar jag inte mer. Det var som att smälla hål på en ballong, berättar Amanda. 

Under flera dygn har Amanda isolerat sig nere i sitt rum i husets källare.
Den här kvällen i mars får hon en panikångestattack och känner att hon tappar kontrollen.
När hon ringer på natten till vuxenpsykiatriska akutmottagningen och ber om hjälp så tar det stopp och hon bollas mellan olika vårdgivare.

– Då sa de att jag var skriven på BUP men jag förklarade att det var bara för att jag håller på med min ADHD-diagnos.

– Men då fick jag ingen hjälp så jag ringde till BUP. Där fick jag till svar att du har inte med BUP att göra för du är ju över 18. 

Orkade du ringa något mer samtal?
– Nej, jag kände att det inte var lönt.

Dagen därpå får hon efter lite hjälp från en sköterska på BUP komma in till vuxenpsykiatrin i Falköping. Hon får stanna över natt och sedan ska hon träffa en läkare.
– Jag kände själv att jag inte kunde hantera mina ångestattacker och ville vara kvar där det fanns folk som har kunskap om sånt här. Då tyckte hon att du behöver ingen hjälp, lite ångest har ingen dött av, utan nu får du åka hem.

– Jag var så jävla arg och så jävla besviken, att bara bli avvisad hela tiden...

Då kände jag att det fanns inget mer jag kunde göra, nu orkar jag inte mer. Jag tog ett snöre runt halsen kan man väl säga. 

Jeanette är Amandas mamma, hon har följt sin dotters turer i vårdapparaten under många år, men nu när Amanda fyllt 18 så stängs hon plötsligt ute.

– Du har ju inte en aning om nånting egentligen. Bara skicka hem en 18-åring med en burk tabletter, det tycker jag är hemskt.

– Om hon kommer ut från psykiatrin och inte vill säga något så vet jag inte om hon fått mediciner. De hade ingen aning om jag var hemma eller nånting. Det är ju ändå mitt barn.

Några timmar senare så kommer Jeanette rädda livet på sin egen dotter.

– Sen kom vi hem i alla fall och hon gick ner i källaren då. Vi satt och åt när det här sms:et kom. Jag brukar inte titta i min telefon när vi sitter och äter, men någonting sa mig att jag skulle titta.

Amanda minns inte så mycket kring självmordsförsöket men försöker beskriva sina tankar:
– Då kände jag att det fanns inget mer jag kunde göra, nu orkar jag inte mer. Jag tog ett snöre runt halsen kan man väl säga. 

Jeanette berättar om vad dottern skrev i sms:et. 

– Kom inte ner, förlåt, jag älskar er.. Så jag förstod ju med en gång. Först fick jag upp dörren för den hade hon låst, sedan fick jag inte upp bandet runt halsen så jag fick springa upp och hämta en sax. Jag klippte upp bandet och då kippade hon efter luft så jag förstod att hon levde.

Jeanette ringer 112 samtidigt som hon gör hjärt- och lungräddning på sin dotter. Amanda är medvetslös och har andningsstillestånd när ambulansen anländer, men hon klarar sig utan fysiska men.

Efter en kontroll på sjukhuset i Skövde läggs hon in på vuxenpsykiatrin i Falköping – samma enhet som hon skrevs ut ifrån bara några timmar tidigare.

Det kommer dippar ibland, en del dippar är värre än andra.

Hur är det att komma in där?
– Fruktansvärt ångestfyllt. Det var fullt på psykiatriavdelningen så jag hamnade på beroendeenheten. Som nybliven 18-åring bland vuxna med drogmissbruk kändes inte som rätt ställe i början. Men sen blev det nästan skönare att inte vara med andra som har lika mycket ångest och självmordstankar.

Kände du att du kom en bit på väg när du fick vara där?
– Ja, då blev det jättebra, då provade vi mediciner och jag hade även någon att prata med så då fick jag ju hjälpen.

Över ett år har gått sedan självmordsförsöket. Amanda har hunnit flytta hemifrån, hon jobbar som vikarie inom äldrevården och hon känner att det blivit enklare att hantera livet. 

– Det kommer dippar ibland, en del dippar är värre än andra.

Känner du dig hoppfull inför framtiden och att du ska må bättre och bättre?

– Ja, man har ju sina mål i livet, att börja plugga och få fast jobb. Jobba med äldre som undersköterska är en dröm.

Amandas mamma har anmält psykiatrin till Inspektionen för vård och omsorg, men IVO ser inget skäl att kritisera vårdgivaren eller någon enskild personal.


Hjälplinjer kring självmord

Nationella hjälplinjen 020-22 00 60
Alla dagar 13 – 22

Mind, Självmordslinjen 90101 och chatt: mind.se/
sjalvmordslinjen

BRIS, Vuxnas telefon – om barn 077-150 50 50
Vardagar 9 – 12

Jourhavande medmänniska 08-702 16 80
Alla dagar 21 – 06

Jourhavande präst, telefonstöd via 112. Alla dagar 21 – 06
Chatt: svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
Måndag – torsdag 20 – 24

Röda korsets telefonjour 0771-90 08 00
Söndag–torsdag 15 – 21

SPES, För anhöriga som mist någon i självmord
08-34 58 73  Alla dagar 19 – 22

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".