Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
VAD HÄNDE SEDAN?

Familjen flydde kriget – återförenades i Tidan

Publicerat måndag 26 december 2016 kl 07.27
"Alla började gråta, det är inte lätt att träffas efter två år"
(1:57 min)
Mohamad Dehneh med familj i Tidan.
Mohamad Dehneh med barnen Ismael, Adam och hans fru Ghada Almansour Foto: Linnéa Frimodig

Kriget i Syrien skilde dem åt, men efter två års väntan är nu familjen återförenad i Tidan.

I höstas träffade vi Mohamad Dehneh i Tidan. Han väntade då på att hans fru och barn skulle komma hit.

Tillsammans flydde de kriget i Syrien, men när Mohamad fortsatte mot Sverige så stannade familjen hos släktingar i Turkiet. 

När vi träffar dem är det tre dygn sedan Mohamad hämtade sin familj på Arlanda.

– Äntligen har de kommit hit. Jag känner mig jätteglad. Det är en underbar känsla som inte går att beskriva, säger han.

De har ännu inte återhämtat sig efter resan, barnen har haft feber och Mohameds fru Ghada, ser lite blek och trött ut.

De bjuder mig på te och små turkiska sötsaker, smördegskakor med pistagenötter och rosenvatten, som Ghada haft med sig.

Yngste sonen Adam är 1,5 år gammal. Han föddes efter att Mohamad flydde från Syrien till Sverige.
Mötet på flygplatsen för några dagar sedan var deras första.

– Det var lite konstig för både honom och mig. Han började gråta. 

Hur kändes det när du såg din familj?

– Mycket känslor. Alla började gråta. Det går inte att beskriva. Det är inte lätt att träffas efter två år. 

Jag känner att jag finns nu. Under två år har jag vaknat upp, gått till skolan. Äta, sova , studera, inget mer. Men nu finns det känsla och liv i mitt hem. 

Mohamad är annorlunda den här gången. I höstas när vi träffades var han spänd och nervös. Han telefon ringde hela tiden och han rökte -inomhus. 
Nu har han slutat med det, berättar han stolt. 

– Jag känner att jag finns nu. Under två år har jag vaknat upp, gått till skolan. Äta, sova , studera, inget mer. Men nu finns det känsla och liv i mitt hem.

Adam leker med ett paket plåster. Storebror Ismael är sju år. Hans hår är brunt och tjockt precis som på bilderna som Mohamed visade mig i höstas.
Men nu har han tappat båda sina framtänder. Han ser nyfiken ut. Jag frågar hur han tycker att det är att vara i Sverige

– Det är lite konstigt och jag saknar farmor och farfar, berättar han.

Ghada Almansour är gynekolog och arbetade senast för turkiska "Läkare utan gränser " i en gränsstad i södra Turkiet.
Där tog fyra läkare emot ungefär 200 patienter om dagen.

När jag frågar henne om hon trodde att det skulle ta två år att återse sin man spärrar hon upp ögonen och skakar på huvudet.

– Det var väldigt svårt att lämna släkten, men livet måste fortsätta, säger hon och pekar ut mot solen.

Mohamad förklarar att livet i deras tvåa i Tidan, utan personliga tillhörigheter är en del av en resa mot det riktiga liv som de planerar att starta - i Karlsborg.

– I Karlsborg känner jag folk som hjälpte mig när jag bodde i asylboendet där. Mycket svenskar och araber som bott här länge. 

Nu vill Mohamed fortsätta sin medicinska intensivkurs på folkhögskolan i Vara så han kan jobba som narkosläkare här, precis som han gjorde hemma i Syrien. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".