Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KRÖNIKA NIKLAS FOLKEGÅRD

Yttepyttesjukhuset i Vattlång

Publicerat tisdag 30 augusti 2016 kl 09.06
Niklas Folkegard 160824
(3:28 min)
Niklas Folkegård är P4 Gävleborgs krönikör. Martin Svensson / Sveriges Radio
Niklas Folkegård är P4 Gävleborgs krönikör. Martin Svensson / Sveriges Radio

I måndags berättade Radio Gävleborg om hur länet i framtiden kommer att bli en del av en storregion, Region Svealand. Många ser det hela som någonting positivt. Att ingå i en storregion är ett steg mot att omvandla Gävleborg till ett intergalaktiskt imperium. Det är ett litet steg, men i rätt riktning.

Andra är inte lika positiva. När regionens oppositionspolitiker fått säga sitt om storregionen framgår det att många är oroliga för att de små sjukhusen ska försvinna. Jag blev förstås nyfiken och har åkt runt i Gävleborg för att ta reda på vad folk är oroliga för egentligen.

Simulanter och sursyrror

Efter att lite snabbt ha passerat de små sjukhusen i Bollnäs och Hudiksvall kunde jag snabbt konstatera att oron inte gärna kan handla om just de sjukhusen. De ligger ju i Hälsingland. De flesta i Hälsingland är väldigt bra på att sköta sig själva. Om sjukhusen här lades ner skulle det ta max ett par veckor innan folk hade lärt sig enklare kirurgi och börjat koka eget narkosmedel i garaget. Det kanske finns några enstaka sjuklingar kvar som inte klarar sig själva, men de är simulanter eller folk som på ett eller annat sätt får skylla sig själva.

Men vilka små sjukhus skulle då kunna försvinna? Jag åkte förbi några vårdcentraler men kunde snabbt avfärda även dem. Vårdcentralerna är en perfekt avstjälpningsplats för lätt defekt vårdpersonal – vart ska de annars ta vägen? Och för att lägga ner en vårdcentral måste man väl ändå boka en tid och det är så gott som omöjligt.

Yttepytte

Jag höll på att ge upp när jag kom till Vattlång och satte mig på en sten i skogen. Plötsligt kunde jag höra pipande ljud bakom stenen. Och när jag tittade där fick jag se vad oron handlade om. Bakom stenen låg ett pyttelitet sjukhus. Det var maximalt fyra kvadratcentimeter stort. Verkligen gulligt.

Och det hade bedårande små annex. Ett för öron-näsa-hals och ett för mödravård. Jag tog fram ett förstoringsglas och fick se jättesöta små hyrläkare stå och stampa i marken för att de hade fått parkeringsböter. Då och då sprang det ut nån och smygrökte på baksidan. Längst upp på det lilla lilla sjukhuset stod en liten liten landstingsdirektör och pep så högt han kunde att den lilla lilla ambulansverksamheten fungerade utmärkt.

Små sjukdomar

Jag väntade mig att få se små söta patienter komma åkande till sjukhuset med gulliga minifrakturer och söta små gallstenar. Men det visade sig att sjukhuset var för normalstora människor med små åkommor. Man kunde sticka in en tå med nageltrång och få den opererad. En avdelning gipsade kluvna hårtoppar och sjukhusets psykolog var expert på små funderingar.

Jag förstod genast skyddsvärdet hos det lilla lilla sjukhuset. Dels är det ju gulligt att titta på. Men framför allt är det specialiserat på att lösa små problem. Såna som jag har.

Det här är Niklas Folkegård från Vattlång, onsdag


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".