Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Spännande och närgångna berättelser från din hemstad.
Ett avsnitt från P4 Dokumentär
När det värsta har hänt
Sön 27 nov 2011 kl 22:05
Emelies uppväxt kantades av misshandel och övergrepp. Hennes mamma hade nog med sitt missbruk och hennes styvfar kontrollerade henne och våldtog henne. - Det är det psykiska som är det värsta. Ett blåmärke... går bort men det psykiska sitter kvar, berättar Emelie. Här berättar hon om sitt liv, besvikelsen över att vuxenvärlden inte grep in och om viljan att berätta för att hjälpa andra.

All trygghet och tillit togs ifrån Emelie under hennes uppväxt. Hela hennes identitet, berättar hon. Men det fanns ett ställe där Emelie kände sig älskad och behövd och det var i stallet. Under flera år tog hon sin tillflykt till hästarna där hon för en stund kunde känna sig hel.
- Hästarna behöver en och sviker en aldrig. Jag hängde på ridskolan i området och där fanns en häst som ingen vågade gå in till förutom ridskolechefen. Men den hästen lät mig sitta där i boxen i lugn och ro. Eftersom min styvfar förbjöd mig att vara i stallet under en lång period skolkade jag och satt där hos hästen. En frizon klarar man sig ju inte utan, säger Emelie.

I högstadiet var Emelie så smal och blek att hon kallades "spöket". Ändå var det ingen vuxen som såg henne, på riktigt. I fyra år gick hon till skolans kurator för att prata. Men hon berättade aldrig om övergreppen eller misshandeln.
- Har man alltid blivit sviken av vuxenvärlden så är man alltid starkast ensam tycker man om man är liten, säger Emelie.

Det var i högstadiet som tre av Emelies skolkamrater tillsammans med en socialsekreterare och skolkuratorn fick henne att berätta om sin situation hemma. Styvpappan hamnade i fängelse. Men det var först två år senare som Emelie vågade berätta om våldtäkterna. Hon vittnade i rätten och styvpappan blev dömd för grov våldtäkt och hamnade i fängelse i sex år.

Idag försöker Emelies mamma på sitt sätt reparera alla skador och ställa så mycket som möjligt till rätta. Och Emelie själv vill gärna berätta om sitt liv för att kanske kunna hjälpa någon annan i en liknande situation.
- Det har jag gått igenom och att jag går ut och pratar om det, hoppas jag kan hjälpa en enda själ. Då är jag lycklig för livet, säger Emelie.

Idag har Emelie tagit sig ett annat namn.

Jag som gjort dokumentären jobbar både som skrivande journalist och med radio. Ett av de ämnen som under åren engagerat mig alltmer är barnrättsfrågor, men också ämnen som handlar om vilka vi är som människor. Och om den evig frågan: vad är det som avgör om vi är den som säger ifrån och gör något eller den som förblir tyst och passiv.  Oavsett en civilkurage-lag eller inte.

Emelie kom jag i kontakt med då jag för några år sen gjorde research om att lagen skulle ändras så att barn som bevittnar våld i hemmet inte bara betraktas som vittnen, utan också som brottsoffer. Efter att ha pratat med Emelie i telefon förstod jag att hon inte bara bevittnat våld utan gått igenom en barndom där hon själv varit ett offer för både våld och sexuellt våld. Därtill ett barn som tystades av hot och terror.  Emelie vill nu berätta sin historia för att på så vis ge alla rädda barn i mörkertalets land modet att våga börja prata och förstå att det är inte deras skuld, inte deras skam. Hon vill visa dem att det finns hjälp att få. Det gäller bara att man hittar de rätta människorna som vågar och orkar lyssna. Men ju mer man pratar desto lättare är det att förr eller senare hitta dem. Ofta är det väl också dessa människor som ställer den där avgörande frågan.

Modets motpol är inte alltid fegheten, utan bekvämligheten. Att inte gripa in därför att det är jobbigt att själv bli indragen och på så vis kanske också påverkad.

För några år sen var jag på ett möte där ordförande för BRIS berättade att ibland har vuxna inom skolan sagt till honom: ”Men om jag anmäler, hur ska jag kunna möta den förälderns blick om det inte är något? Han svar var då: ” Fråga dig istället hur du kan se in i barnets ögon varje dag och veta att du inget gör?” Eller som Emelie på värmländska säger om alla som möter barn i fara: De ska inte vara ”feschliga”. För som sagt, när det värsta ha hänt kan det bara bli bättre.

Av hänsyn till Emelies minderåriga syskon så har deras namn ersatts av ett pip när de nämns.

Statistisk källa, här kan man läsa om svenska barns levnadsförhållande i bland annat siffror:

Programmet tillhör kategorin: Dokumentär

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Alla avsnitt från programmet P4 Dokumentär
P4 Dokumentär
Sön 18 jun kl 22:05(37 min)
P4 Dokumentär
Tor 15 jun kl 06:01(15 min)
P4 Dokumentär
Ons 14 jun kl 06:00(25 min)
P4 Dokumentär
Tis 13 jun kl 06:00(21 min)
P4 Dokumentär
Mån 12 jun kl 06:01(24 min)
Upptäck avsnitt från programmet P4 Dokumentär
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".