Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Ett avsnitt från Släktband
Med släde mot söder
Mån 03 dec 2012 kl 10:35
Sörkörare kallades de norrlandsbönder som vintertid for söderut med släden full av varor hemifrån. De tog med sig skinn, renkött, fågel, smör och hemslöjd, inte minst linne. I en tid när staten ville kontrollera... handeln gavs linproducerande socknar en möjlighet att handla friare, eftersom linet var så åtråvärt. Sörkörare var nästan uteslutande män, men det fanns en och annan kvinna.

Idag finns ett romantiskt skimmer kring sörkörarna och inte minst i trakterna av Örnsköldsvik vårdas berättelserna om deras äventyr.

På Murberget Länsmuseet Västernorrland finns flera uppteckningar som berättar om sörkörarnas resor.

Till exempel tecknades 1916 Kristoffer Vestbergs berättelse ned av Levi Johansson och idag kan man på Murberget Länsmuseet Västernorrlands arkiv på nätet läsa berättelsen.

Jag har i min ungdom varit med om att göra inte mindre än 11 sörkörningsresor. Huru många gånger vi var till Stockholm minnes jag inte, men nog var det en tre fyra gånger.

Alla gångerna var jag lejd som kördräng. Vi körde först upp till Åsele på den så kallade julmarknaden som hölls strax på nyåret. Där handlades fågel, renstekar, renhudar, smör och skinn.

För ripa betalades upp till 37 öre, renkött 5 kronor pundet, renhudar omkring 5 kronor och så där 8 kronor pundet för smör.

Varje sörkörare hade mellan 10 och 20 lass, och lika många hästar. Hästarna köptes på hösten, men säljaren skulle ha dem om hand till nyåret och stilla dem feta.

Strax på 20- dagen anträdde resan söderut. Slädarna var av enklaste beskaffenhet. Karlarna var klädda sålunda. Hemvävda helylle- underkläder med en tjock sticketröja, grå vadmalskläder av hemmatyg, stora bandpjäxor med hö, halm och strumpor. Hundskinnspäls, fårskinnsmössa och hundskinnhandskar med vantar.

Matsäck medfördes för hela resan i spann. Det var bröd, fläsk och ost. Resan söderut tog omkring tre veckor. Endast två dagar vilade vi över. Då såg man om slädar, selar och hästarnas skor. De dagarna åt man inte ur matspannen utan köpte kost.

För att det inte skulle bli trångt om stallrum på vägen reste de olika körsällskapen med någon dags mellanrum hemifrån. Till varje gård kom ett nytt sällskap varje kväll en tid framåt. Vi karlar bäddade åt oss själva på golvet med halm, renhudar ur lassen och våra pälsar. Det var på vissa bestämda gårdar man tog in och logiet kostade ingenting. Bönderna hade anordnat stallrum för att kunna ta emot sörkörare och de var angelägna om att få härbärgera dessa främlingar, ty de fick sälja sina produkter åt dem, mest hö och havre.

Vi kördrängar hade 25 á 30 kronor för en sådan resa och fri mat.

Läs mer eller sök på:

Sörköraren Karolina Norberg född 1845

 Anna Karin Gidlund i Trehörningsjö har i sina anor något så ovanligt som en sörkörarkvinna. Hon hette Karolina Norberg och var född 1845 och var Anna Karins farmors farmor. Anna- Karin har bevarat hennes minne inte minst genom att delta i en modern sörkörarexpedition.

-När jag var liten fick jag höra en historia av min farmor. Hon berättade att när hon var fem år gammal hade hennes farmor åkt som sörkörare till Uppsala och Stockholm och slagit följe med en man från grannbyn, berättar Anna- Karin Gidlund.

- Min farmor Hilda var under tiden mycket med sin farfar i snickarboden, för farfar var ofärdig och svarvade bland annat trätallrikar.

- Den här historien återupprepades för oss på 1990- talet då vi planerade en egen sörkörarresa. Och jag inför den här intervjun intervjuat min pappa och min faster Elsy för att minnas det här en gång till.

- Min faster berättar att i sörkörarsläden hade de både skinn, smör men också farfars hantverk som han hade gjort. Och jag frågade om hon mindes vad de hade tagit med sig hem i släden tillbaka. Då hade hon fått med sig ett mycket fint tyg som hon gav till sin yngsta dotter Ida som var 16 år gammal. Tyget var till hennes brudklänning. Och det dröjde ytterligare tio år innan hon fick användning för det här fina tyget.

Anna- Karin Gidlund har släktforskat som ung på 1970- talet och fann då anor från en annan sörkörare, Per Eriksson eller Ersson som levde på 1500- talet i Nordmaling. Han var bonde, sörkörare och sexman, och är i nästan rakt nedstigande led släkt med min farmors farmor Karolina Norberg.

Att en kvinna var sörkörare var ovanligt. Det Anna- Karin Gidlund fått förklarat för sig var att anledningen till att hon blev sörkörare var att farfar var ofärdig. Hon har inte hört talas om andra sörkörarkvinnor.

Karolina Norberg körde sin sista sörkörarresa 1906, och där var sent säger Anna- Karin Gidlund.

- Tågen hade redan börjat gå 1891, och jag tror förklaringen är att de inte hade det så gott ställt och inte fått snurren på affärerna som de mer välbärgade sörkörarna hade som transporterade varorna på tåg.

Hur lång tid tog det då att åka från Trehörningsjö till Uppsala och Stockholm med släde?

- Det tog en månad och de startade till Tjugondagknut då julen var slut och man hade festat klart. De flesta hade innan gjort inköpsresor uppåt Åsele.

- Den första stora marknaden som farmors farmor troligen stannade på var i Uppsala och där sålde hon skinn. Sen bar det iväg till Hötorget i Stockholm där de stora affärerna gjordes.

- Många av de som reste tidigare, innan min farmors farmor hade många slädar och många hästar. De flesta hästarna såldes och de slädar som inte behövde tas hem slogs sönder och såldes som ved.

Karolina hade förutom skinn och hemslöjd också smör med till försäljning.

- Smör var väldigt dyrbart och ett bevis för det är smörkyrkan här, berättar Anna- Karin Gidlund och tar fram en gammal träform som kallas smörkyrka och tillverkades på 1700- talet.

- Den här använder jag även idag. Det är som en byggsats som man lägger smöret i. Det finns många berättelser om den, bland annat hur snålt folk ställde fram alldeles för kallt smör på bordet som ingen kunde ta smör från. Smör ställde man fram på bordet för att visa att man hade råd att ställa ett kilo smör på bordet. Och i smörkistan blev smöret format efter de vackert karvade motivet.

- I just den här smörkistan är motivet en kvinna som tjärnar smör och som samtidigt röker i en pipa.

Är man då stolt över att tillhöra en sörkörarsläkt?

- Ja, och framförallt att hon var kvinna, avslutar Anna- Karin Gidlund.

Lyssna även till när: 

Längst ner på sidan finns flera bilder på smörkyrkan från 1700- talet.

Bönder med lärft på lasset

Precis som alla andra vid den här tiden var sörkörarna tvungna att ha speciella pass, ett för varje resa. De innehöll inte bara uppgifter om vem man var, var man kom ifrån och vart man skulle, utan också noggranna förteckningar av vad sörköraren hade med sig till försäljning.

Det har gett Kersti Ullenhag möjlighet att göra beräkningar av fororna som gick ner till Stockholmstrakten. Hon har koncentrerat sin forskning till tre socknar i Örnsköldsvikstrakten; Nätra, Sidensjö och Själevad. Dessa socknar hade alla en stor linproduktion runt sekelskiftet 1800, inte minst Själevad som skickade enorma mängder linnetyger söderut. Hon har omvandlat de gamla måtten till begripliga mängder.

-Ett år i mitten av 1790-talet så skickades 24 752 alnar lärft söderut från Själevad, och det kan ju vara svårt att förstå hur mycket det egentligen är, säger hon.

-Men om man räknar om det till moderna lakan, på dubbel bredd , två och en halv meter långa rejäla lakan med två meters bredd, så blir det 2910 lakan – från en enda socken, ett enda år.

Staten uppmuntrade linnetillverkningen, och gav speciella hederstecken till de kvinnor som vävde det  finaste linet. Och de skickligaste kunde till och med få skattelindring. För att få det skulle man väva så kallad premiumlärft, speciella vävprover, som man tog med till kyrkan där prästen och kronans befallningshavare bedömde och satte poäng på hur väl kvinnan vävt tyget, allt enligt ett särskilt regelverk.

-När kvinnan hade fått sitt vävprov bedömt, så fick hon en attest, och den kunde användas som dellikvid vid skatteinbetalningen.  Så om man lämnat in lin som uppfyllde kraven så fick man reducerad skatt.

Under den tid som Kersti Ullenhag undersökt, så var linet ryggraden i försäljningen, men det fanns mer att sälja av gårdarnas överskott.

-Linet var egenproducerat, liksom de träskedar som männen hade gjort och fernissat med linoljefernissa. Kersti Ullenhag räknar upp fler varor. Det rörde sig om sådant som kom från jakt och fiske, men också vanliga lantprodukter, framför allt smör som gav ett betydligt bättre pris i Stockholm än hemma i Ångermanland. Man hade också med sig kött, vilket ju förutsatte att det var vinter och kallt. Till sist var det pälsar med i fororna, oftast från tama djur.

-Mycket kalvskinn, men också hundpälsar, vilket var populärt, berättar Kersti Ullenhag.

In mot mitten av 1800-talet när man fick lov att sälja också varor som andra producerat blev det mer av ett yrke att köra söderut med handelsvaror, och då kunde samma person göra resor söderut många gånger.

Men under den tidiga sörkörartiden, när man bara sålde det man själv och några grannar hade producerat, verkar det som att sörkörarsysslan gick runt bland männen i byn.

Det var inga små mängder varor som lastades på slädarna. Kersti Ullenhag har gjort beräkningar som visar att varje släde innehöll varor som tillsammans vägde runt ett halvt ton, ibland ännu mer. Men så var det också ibland ganska många grannar som skulle ha sina varor medskickade till Stockholm.

-Jag har sett att det kunde vara ändå upp till tio personer, men oftast var det en eller två grannar som kunde skicka sina varor med en sörkörare.
-Och det var från början inte så att man var sörkörare kontinuerligt. Det var olika personer som åkte olika år, och det är inte säkert att man gjorde en resa söderut i sitt liv.

Idag är sörkörarna omgivna av ett romantiskt skimmer och har hög status. Det hade de sannolikt i sin tid också, men Kersti Ullenhag tror att det kan ha varit annorlunda på den tiden sysslan gick runt i byn.

-Om man bara åker någon enstaka gång så är ju inte sörköreriet det som identifierar dig som person, då är det nåt som ”vi alla” gör, menar hon.

Karolina Norberg som vi hörde om tidigare var sannolikt en av mycket få kvinnliga sörkörare. Kersti Ullenhag som har tittat på tiden fram till 1810 har bara sett ett enda exempel och det avviker också på andra sätt, den kvinnans resa gick till exempel på sommarhalvåret, vilket var ytterst ovanligt.


Men kvinnorna hade ändå stor del i sörkörarverksamheten, inte minst var det ju de som hade hand om beredningen av linet  och vävningen av linnet som sedan skickades med fororna söderut. Och när mannen var borta under flera månader så måste kvinnan ta hand om allt hemma på gården. Kersti Ullenhag har läst ett brev från en av dessa kvinnor. Hon hette Katarina och var gift med den legendariske sörköraren Erik Norberg.

-Hon skriver till honom när han är i Stockholm, och berättar att hon hållit på med skogsskötseln och att hon sålde grisar, säger Ullenhag.
Katarina skriver  att barnen var friska, rågen var hemtagen och vedkörningen avslutad och att hon nu höll på att sanda på vägen. Katarina ber sin man att han inte ska ta med sig brännvin hem, och berättar att hon håller på att anställda en ny dräng.
Men sen gör hon ett tillägg där hon skriver:

”Som nu brevet är avslutat får jag åter med några rader underrätta dig, att jag på denne lördags morgon, under den högste Gudens tillhjälp, hit till världen blivit förlöst med en liten flicka.”

För att understryka vilken myndig kvinna hon är så skriver hon till sist att hon ännu inte bestämt vilket namn den lilla ska få, utan att han får reda på den när han kommer hem. Det skulle han tydligen inte bry sig om, skrattar Kersti Ullenhag.

Lästips

Sörkörare Bönder med lärft på lassen från norra Ångermanland 1750- 1850 av Kersti Ullenhag.

Bondeköpmän av Mats Morell. 

Musik som spelats i avsnittet

  • 10.35
    Tananas Wide Ensemble - Folkvibe
    Album: Unamynacua
    Kompositör: Gito Baloi, Ian Herman, Steve Newman, Deepak Ram, Terrence Scarr
    Bolag: GAZELL
  • 10.44
    Daniel Fredriksson - Marias Visa (Efter Maria Karolina Jonsdotter)
    Album: Slatta 2006
    Kompositör: Trad Från Sverige: Lappland
    Bolag: TONGÅNG
Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Alla avsnitt från programmet Släktband
Släktband
Mån 23 jan kl 10:35(24 min)
Släktband
Mån 16 jan kl 10:35(24 min)
Släktband
Mån 09 jan kl 10:35(24 min)
Släktband
Mån 02 jan kl 10:35(23 min)
Släktband
Mån 26 dec 2016 kl 10:35(25 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".