Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Om vetenskap, forskningsrön och ny teknik som förändrar vår värld. Varje vardag ger programmet fördjupning...
Ett avsnitt från Vetandets värld
Onkalo - Finlands slutförvarsgrotta
Tor 08 aug 2013 kl 12:10
Finland planerar att göra sig av med sitt använda kärnbränsle på samma sätt som i Sverige: genom att gräva ned det 400 meter under mark. Onkalo heter testanläggningen i sydvästra Finland där försök nu... pågår med att placera de kopparkapslar som ska innesluta det utbrända kärnavfallet. Men det spruckna berget ställer till problem. Vattenflöde gör stora delar av berget olämpligt som slutförvar.

Om man seglar över Östersjön från kärnkraftverket Forsmark, som ju också är platsen för Sveriges planerade slutförvar av kärnbränsle, så kommer man till den lilla ön Olkilouto i Finland. Här ligger också ett kärnkraftverk, och dessutom platsen för Finlands planerade slutförvar av kärnbränsle med samma teknik och metoder som i det svenska. Finland är alltså en slags spegelbild av Sverige.

Svensk kärnbränslehantering (SKB), företaget som ska bygga det svenska slutförvaret, och deras finska motpart Posiva, har ett tätt samarbete. Men i Finland har man kommit längst och redan sprängt en 420 meter djup tunnel, för att ta reda på om berget verkligen lämpar sig som slutförvar. I tunnlarna under jord ska man nu testa att placera de kopparkapslar omgivna av lera som är tänkt att skydda det radioaktiva kärnbränslet i minst 100 000 år från omvärlden.

Innan man får åka ner i det som är tänkt att bli Finlands slutförvar för använt kärnbränsle, Onkalo, så måste man titta på en säkerhetsfilm. Det är samma tonfall som på ett flygplan - en konstgjord röst som talar om för dig att, för allt i världen, ta det lugnt om flygplanet skulle störta.

I marken under oss ska alltså avfallet från de finska kärnkraftverken grävas ner. Det blir en spektakulär soptipp om den byggs. 400 meter under jord och där nere upp till 100 kilometer tunnlar kors och tvärs genom berget. I de tunnlarna ska det borras hål stora nog att placera fem meter långa kopparkapslar som var och en kommer att innehålla två ton använt kärnbränsle.

Men, innan resan kan börja, så måste vi alltså se säkerhetsfilmen. Farorna tycks vara många som lurar där nere i mörkret. Vi ombeds att inte lysa chaufförer i mötande gruvfordon i ansiktet med den ficklampa som var och en av oss måste bära med sig som en del av den personliga säkerhetsutrustningen. När filmen är slut får vi äntligen åka ner i Onkalo den finska slutförvarsgrottan.

Med ner i tunneln åker Timo Seppälä, senior communication manager på företaget Posiva som bygger Onkalo. Timo Seppälä har tagit av sig sin cowboyhatt och istället dragit på sig bygghjälm, skyddsglasögon, signalväst och gummistövlar. Vi är dessutom alla nedlastade med ficklampor, andningsmasker och allsköns säkerhetsutrustning.
Onkalo är inte det färdiga slutförvaret utan egentligen bara en pilotanläggning för att se om det faktiskt går att bygga slutförvaret som man har tänkt sig. Här så ska det bevisas att berget är tillräckligt sprickfritt, att det inte är för mycket vattenflöden, och att det rent praktiskt går att få ner de 25 ton tunga kopparkapslarna som innehåller det radioaktiva uranet i de hål som de ska placeras i omgivna av bentonitlera. Bentonitlera är samma sak som kattsand, så att när leran blir blöt så sväller den och tätar runt kopparkapslarna så att inget vatten och syre kommer dit.

I verkligheten, på 400 meters djup, så ska upp till 12 000 ton radioaktivt uran som de finska kärnkraftverken beräknas producera grävas ner, omgivna av koppar och kattsand, alltså. Men det finns ett problem. Också företaget Fennovoima har planer på att bygga ett helt nytt kärnkraftverk i norra Finland, och det kommer, om det nu blir byggt, också att lämna efter sig radioaktivt kärnbränsle. Det vill de lägga här i Onkalo, när anläggningen är färdigbyggt. Men det kärnbränslet finns det inte plats för här, säger Timo Seppälä.

Det här innebär i praktiken ett stort bakslag för planerna att bygga den nya kärnreaktorn i norra Finland. För inte nog med att nya kärnreaktorer visat sig vara mycket dyra, om ägarna dessutom får nobben att stoppa sitt avfall i Onkalo, ja då måste de bygga ett eget slutförvar och då blir det ännu dyrare. Bara att bygga den här fyra kilometer långa tunneln som vi åker i just nu och diverse tillhörande bergrum har hittills kostat en miljard kronor och tagit sex år.

I denna grotta, eller spricka eller skreva som ordet Onkalo också betyder, arbetar en Janne Laihonen som är bas över ett arbetslag som installerar mätutrustning här nere, data som sen används av forskare för att simulera vad som händer med berget på 100 000 års sikt. För att kunna mäta på ett realistiskt sätt så har Janne Laihonen och hans kolleger sprängt ut en liten sidotunnel, precis så som det är tänkt att det ska vara i framtiden.

Grottan har förstärkts nästan överallt med tre meter långa bergbultar som borrats in för att hålla tak och väggar på plats. Dessutom är nästan alla ytor täckta med sprutbetong, som också ska hindra att man får en sten i skallen. I den här lilla sidotunneln så har fyra hål borrats i golvet. Åtta meter djupa och mer än en och en halv meter i diameter.

För att förstå hur slutförvaret är tänkt att se ut under jord så måste man föreställa sig ett fiskbensmönster. Först har vi en ryggrad, alltså en huvudtunnel, och sen åt båda sidor från huvudtunneln går mindre sidotunnlar, eller revben. Det är ett sådant revben, eller sidotunnel, som vi nu står och tittar in i. I golvet på den, med åtta meters mellanrum, ska djupa hål borras, och de ska sen kläs invändigt med lera. Men när vi tittar ner i det första hålet så är det fullt med sprickor.
– Just det hålet kommer vi inte att kunna använda för att förvara använt kärnbränsle i, det är det så mycket sprickor i att det rinner in en centimeter vatten i minuten, säger Janne Laihonen.

Det räcker alltså med en dag för att hålet ska fyllas med vatten. Sprickor och vatten som rinner in - ja vad betyder det egentligen? Vi frågar geologen Karin Högdahl från Uppsala Universitet, som också sitter i Kärnavfallsrådet och som besökt Onkalo.
– De senaste 300 miljoner åren har berget alltså spruckit sönder som knäckebröd, berättar Karin Högdahl. Sprickor leder som bekant vatten, även upp mot ytan vilket inte är bra, och för att hitta de här vattenförande sprickorna så har man gjort en massa provborrningar runt själva det område där slutförvaret ska ligga.

I själva den så kallade förvarsvolymen, alltså den klump berg där de sammanlagt hundra kilometer långa tunnlarna ska byggas, har man inte borrat för att förvaret ska bli så tätt som möjligt. Så där vet man heller inte hur mycket sprickor och vatten det är förrän man tunnlarna byggs. Janne Laihonen menar att i framtiden, när man har byggt själva tunnlarna och ska borra de åtta meter djupa förvaringshålen, så kan man inte vara säker på att hålet går att använda förrän man tagit upp ett så kallat pilothål.

Posiva räknar med att mellan 20 och 30%av platsen i tunnlarna inte kommer att duga som slutförvar för kopparkapslar, helt enkelt eftersom det är för mycket sprickor och därmed för mycket vattenflöde i berget, precis som i det hål vi nu står och stirrar ner i. Det kan betyda att man i slutändan blir tvungen att spränga ut mer än de 100 kilometer tunnel som nu krävs för att få plats med det radioaktiva avfallet. Och mer tunnel betyder nya, stora kostnader.

Ett exempel på att det är svårt att veta hur bra berget är innan man faktiskt gräver tunnlarna visade sig när Onkalo byggdes. Helt plötsligt kom man in i en vattenförande spricka och blev tvungna att ändra riktning på tunneln:
I reklambroschyrerna för hur det färdiga slutförvaret ska se ut visas datorgenererade bilder med raka tunnlar i prydliga rader. Riktigt så fint kommer det alltså troligen inte att bli utan istället här och var en hel del hål som inte går att använda.

Tillbaka nere i Onkalo lämnar vi testhålen för kopparkapslarna och går en bit bort till en tunnelvägg. Lite här och var sticker rör ut som det droppar vatten från. Det är också testutrustning för att kontrollera bergets kvalité. Janne Laihonen tycker att han och de andra gjort ett bra jobb här med att bedöma om det är rätt ställe att begrava det radioaktiva avfallet.
– Jag tycker vi klarat oss ok, säger Janne!

Onkalo ger en god bild av hur företaget Svensk Kärnbränslehantering vill att det svenska slutförvaret ska se ut så småningom. För designen är alltså den samma, förutom, som sagt, att berget i Sverige så vitt man idag vet, är mycket torrare. Men det kan också vara ett problem. För samtidigt krävs det också vatten för att leran ska svälla runt kapslarna så att det blir lufttätt. Och om det är för lite vatten i Forsmark, så kan det ta flera hundra år innan leran svällt till och blivit tät.

Men här i Onkalo tycks det som sagt inte vara någon som helst brist på vatten. Förutom att det varje minut fylls på med en centimeter i det trasiga borrhålet, så rinner det i hela anläggningen varje minut in 40 liter vatten. Det motsvarar ungefär 300 fulla badkar per dygn, som nu måste pumpas ut och vattnet är inte särskilt gott, visar det sig när vi smakar på det.

Det finns ett par strategiska skäl till varför Posiva vill bygga det finska slutförvaret just här under Olkiluoto-ön. Dels för att det är en syrefri miljö, vilket krävs för att inte kopparkapslarna ska frätas sönder, det äckliga vätesulfidvattnet är beviset på detta.
Dels att berget är fullständigt värdelöst, inget guld och inga diamanter som framtida generationer kan få för sig att vilja bryta. Janne Laihonen är säker på att det här är rätt plats för det radioaktiva kärnbränslet..

Det har blivit dags för oss att lämna Onkalo så vi hoppar in i bilen igen och åker uppåt genom de mörka tunnlarna. Tunnlarna ska helt enkelt fyllas ut igen, så att inga luftfickor blir kvar. Sen river man ingången, plöjer marken och planterar några granar. Men, det är ett arbete, som om det nu blir så här, kommer att göras först om 100 år, när jag och du som läser det här, garanterat är döda.

Reportagen i serien Atomnotan görs av Marcus Hansson och ansvarig producent är Johan Bergendorff.

Programmet sändes första gången i februari 2013

Programmet tillhör kategorin: Vetenskap/Miljö
Alla avsnitt från programmet Vetandets värld
Vetandets värld
Vetandets värld
Fre 18 aug kl 12:10(20 min)
Vetandets värld
Tor 17 aug kl 12:10(20 min)
Vetandets värld
Ons 16 aug kl 12:10(20 min)
Vetandets värld
Tis 15 aug kl 12:10(19 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".