Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Om vetenskap, forskningsrön och ny teknik som förändrar vår värld. Varje vardag ger programmet fördjupning...
Ett avsnitt från Vetandets värld
Hur man river ett kärnkraftverk
Tis 06 aug 2013 kl 12:10
Det tar längre tid att riva ett kärnkraftverk än det tar att bygga. Det radioaktiva skrotet måste tas om hand och 100 000-tals ton betong och metallskrot måste kontrolleras att det är garanterat fritt... från strålning. I hela världen finns idag mer än 125 reaktorer som väntar på att rivas eller som har börjat monteras ned. I Sverige står Barsebäck på tur - en stålgrå koloss vid Salviken i södra Skåne.

Programmet sändes första gången i februari 2013
Trots att det har gått åtta år sedan den sista reaktorn i det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck precis norr om Malmö togs ur drift så har rivningen inte kommit igång. Det högradioaktiva bränslet är visserligen bortfraktat men själva den radioaktivt bestrålade anläggningen finns kvar. Men hur river man ett kärnkraftverk egentligen? Vad gör man med det radioaktiva skrotet och med de 350 000 ton som hela anläggningen väger? I Sverige har aldrig tidigare en stor kärnreaktor rivits, och knappt någon liten heller för den delen.

Vetandets värld handlar om det mödosamma och tidskrävande arbetet med att riva Barsebäck - ett arbete som tar minst tjugo år och därmed långt mer än det tog att en gång bygga det.

Tillsammans med besöksansvariga Fanny Viksten är jag på väg in till reaktor 1 i det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck. Vi har på oss vita rockar, bygghjälmar och skoskydd. Det är kallt, tomt och nedsläckt i korridorerna och de mer än 1000 rummen som finns här.

Det starkt radioaktiva kärnbränslet finns inte kvar här, det har fraktats bort och ska om 50 år eller så grävas ner djupt under kärnkraftverket Forsmark i Uppland, inkapslat i vattentät lera och koppar. Men det som är kvar här, det bestrålade kärnkraftverket, en jätteanläggning som väger 350 000 ton, vad ska hända med det? När man river ett kärnkraftverk så kan man inte bara ta en stålkula och dunka sönder byggnaderna. Utan allt måste plockas ner bit för bit. Ett arbete som beräknas ta minst 10 år. Det här har aldrig tidigare gjorts i Sverige.

18 000 ton, 700 containrar med radioaktivt avfall måste alltså tas om hand, berättar Leif Roth som är chef för rivningsplaneringen. Dessutom finns själva reaktortankarna, hjärtat i ett kärnkraftverk, och bland de mest bestrålade delarna i hela anläggningen. De väger 540 ton och är mer än 20 meter långa. Tanken är att de ska lyftas ut i ett enda stycke.

Planen som Leif Roth arbetar på är alltså att packa det radioaktiva avfallet i containrar - och sen köra bort det. Det är en amerikansk metod som kallas för Rip and Ship. En snabb, effektiv metod som ger låga stråldoser till personalen och som dessutom är billig enligt Leif Roth som räknar med att man kommer att spara mellan 100-200 miljoner på att reaktortanken tas ut i ett stycke.

I Barsebäck har man alltså låtit sig inspireras av en amerikansk rivningsmetod som ska vara snabb, enkel och billig. För att få veta mer om den här metoden åker vi till Stockholm och Solna, där Strålsäkerhetsmyndigheten ligger. Henrik Efraimsson är en av ungefär fem personer där som jobbar med den allt viktigare rivningsfrågan. Och han tror att vi står inför en stor utmaning när det handlar om att riva kärnkraftverken.

I USA läggs de radioaktiva reaktortankarna i ett enkelt hål i sanden i bland annat Nevadaöknen, och täcks över med sand. Sen får dom ligga där. Och förklaringen till att man gör så i USA är förstås att öknen där tankarna ligger redan är radioaktivt kontaminerad av USAs atombombsprov.

I USA har man alltså utvecklat en billig, enkel och snabb metod att riva kärnkraftverk - eftersom det är lätt att göra sig av med det radioaktiva skrotet i öknen. Och det är alltså enligt samma princip som Barsebäck och även de andra svenska kärnkraftverken ska rivas - rip and ship.

Sverige är ensamt bland de stora kärnkraftsländerna i Västeuropa enligt Henrik Efraimsson om att använda den amerikanska metoden att ta stora radioaktiva delar från kärnkraftverk och slutförvara dom som dom är. Bara i Frankrike görs nånting liknande, men med mycket begränsade delar. Men i Sverige finns ju inga öknar som är radioaktivt kontaminerade, som i USA. Så var ska avfallet ta vägen här då?

Efter att ha rest med båt runt Sveriges kust kommer det radioaktiva skrotet, inklusive de 20 meter långa och 540 ton tunga reaktortankarna att angöra hamnen vid kärnkraftverket Forsmark i norra Upplands skärgård. Här, femtio meter under kobbarna och skären ligger en grotta som heter SFR, slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall.

Grottan under Forsmark tillhör SKB, svensk kärnbränslehantering, som är det bolag som har till uppgift att bygga slutförvar både för det använda kärnbränslet, men även för rivningsavfall från kärnkraftverken. Men hur bra är egentligen lösningen att lägga det radioaktiva avfallet i en grotta, bara 50 meter under havet? Och varför har man valt att göra så?

Vi söker svaret i Tyskland, det land i Europa med i särklass störst erfarenhet av att riva kärnkraftverk och dessutom det land som har de kanske hårdaste riktlinjerna för hur man ska hantera radioaktivt avfall.

På Öko-institut, som ofta anlitas för konsultjobb av tyska strålsäkerhetsmyndigheter, finns ingenjören Gerhard Schmidt, med 24 års erfarenhet av rivnings- och avfallsfrågor inom kärnkraftbranschen.

Gerhard Schmidt förklarar att kortlivat avfall, från bland annat rivning av kärnkraftverk, på 70 och 80-talen ansågs relativt ofarligt. Kunskapsnivån var lägre då, och därför blev det också enkla lösningar för de här soporna. Ett exempel på det är grottan i Forsmark, eller SFR alltså, som planerades på 70-talet och byggdes på 80-talet.
- Grottan är visserligen inte i marknivå, men de femtio meter granit som skyddar avfallet från omgivningen, är för lite för att hindra läckage av radioaktiva ämnen, säger Gerhard Schmidt.
-Idag vet vi mycket bättre att det inte finns något kortlivat avfall utan allt avfall innehåller långlivade partiklar, fortsätter han.

SFR är alltså ett slutförvar. Det betyder att när det i framtiden har fyllts med radioaktivt avfall så kommer ingångarna att pluggas igen, och så lämnas det radioaktiva avfallet åt sitt öde. Länspumparna som idag ser till att grottan inte svämmar över av det vatten som hela tiden droppar in, kommer att stängas av och innehållet att dränkas i saltvatten från Östersjön, som får det radioaktiva skrotet att långsamt brytas ner.

Gerhard Schmidt anser att SFR inte förtjänar att kallas för slutförvar, utan snarare är en anläggning för att under kontrollerade former spä ut radioaktiviteten i havet utanför Uppland. Visserligen kommer strålningen som läcker ut att vara låg, på grund av att den späds ut i stora mängder vatten. Men man stoppar alltså inte radioaktiviteten, utan späder bara ut den, säger han.
- I Tyskland skulle ingen idag ens komma på idén att bygga ett så undermåligt slutförvar, säger Gerhard Schmidt.

Ja så hur gör tyskarna då? Deras slutförvar för låg- och mellanaktivt avfall heter ”Schacht Konrad” - alltså gruvschaktet Konrad. Det är beläget på minst 800 meters djup och ett 400 meter tjockt lager med lera skyddar miljön från det radioaktiva avfallet. Det betyder att läckage från Konrad kommer att behöva 10 000-tals år att nå ut till miljön, till skillnad från SFR alltså, där radioaktivitet kommer att börja läcka ut mycket snart efter att länspumparna stängs av och grottan förslutits.

- Krav på säkerhet ändras över tid - ju mer du vet desto högre säkerhetsstandard krävs. På 80-talet med den kunskap man hade då så var SFR en acceptabel lösning. Men idag är det inte det längre, säger Gerhard Schmidt.

I Göteborg finns Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG. Johan Swahn är kanslichef där och kritisk till SFR.
- Platsvalet helt enkelt att man lägger det på ett ställe där det läcker rakt ut i havet. Frågan var om det var en bra placering när man tog det beslutet på 80-talet, undrar Johan Swahn.

I år kommer svensk kärnbränslehantering, SKB, att lämna in en ansökan om att få bygga ut SFR-grottan i Forsmark så att den blir tre gånger så stort som idag, en utbyggnad som planeras på 100 meters djup, för att undvika högre vattenflöden i berget. Och utbyggnaden behövs för att rivningsskrotet från Barsebäck å dom andra kärnkraftverken ska få plats. Det handlar om utrymme som motsvarar 17 000 personbilar.

- Nu vill industrin bygga ett nytt avfallslager SFR 2 och placera det på samma ställe och där tycker jag att man ska tänka efter väldigt noga om det ska vara på det sättet eller om man ska lägga det någon annanstans, säger Johan Swahn igen:
-Hur bedömer du risken att SKB inte får tillstånd i slutänden att bygga ut SFR under Forsmark?
- Väldigt svårt att bedöma. Ett problem med ett sådant scenario att inte SFR 2 blir av snabbt, det är att rivningen av Barsebäck kan fördjupas, svarar Johan Swahn.

I Tyskland är det alltså inte Rip and Ship som gäller, utan istället skär man ned sina uttjänta kärnkraftverk i småbitar. Ett exempel är i Greifswald på den tyska östersjökusten. Där pågår det största rivningsprojektet av ett kärnkraftverk i världen; nedmonteringen av sammanlagt fem reaktorer som en gång i tiden försåg östtysk industri och hushåll med el och fjärrvärme. Sedan 20 år tillbaka en gigantisk betongkoloss och arbetsplats för 100-tals rivningsarbetare.

I Tyskland har man utvecklat teknik för att såga sönder reaktortankar och andra stora komponenter i småbitar. Stora fjärrstyrda bandsågar och specialmaskiner sågar sig långsamt igenom det ofta flera decimeter tjocka specialstålet i kärnkraftverket. Sen kan man tvätta bort radioaktiviteten från de flesta delarna och friklassa materialet så att det kan återanvändas. Gudrun Oldenburg från pressavdelningen förklarar att det mesta materialet tack vare den här metoden går att återanvända som vanligt skrot.

Den här tvättningen av skrotet innebär inte att radioaktiviteten försvinner. Däremot så koncentreras den och volymerna med radioaktivt rivningsavfall blir mindre. Med den tyska metoden blir det bara en fjärdedel så mycket radioaktivt skrot som måste slutlagras, jämfört med Barsebäck. Målet i Tyskland är helt enkelt att ha så lite radioaktivt material som möjligt kvar i slutändan.

En viktig anledning till att Tyskland gör så här är för att det inte går att köra ner stora delar som själva reaktorn i Konrad-gruvschaktet. Lösningen är alltså att skära ner det i småbitar och sen packa bitarna i transportbehållare. I Sverige har den här metoden fått kritik för att vara dyr och omständig och för att utsätta arbetarna för onödig strålning.

Men att höga stråldoser skulle vara ett problem i samband med rivningen av kärnkraftverk i Tyskland tillbakavisas av de experter Vetenskapsradion talat med. De menar att säkerhetskraven är rigorösa och att tekniken att kapa sönder avfallet och behandla det har utvecklats och dessutom blivit billigare. Tyskland har också till skillnad från Sverige redan rivit flera kärnkraftverk och skaffat sig värdefulla erfarenheter. Det finns till och med en professor i hur man river kärnkraftverk, Sascha Gentes vid Karlsruhes tekniska institut, ett av Tysklands ledande tekniska universitet.

– När man jämför med hur långt andra länder i Europa har kommit så är Tyskland ett föregångsland, säger Sascha Gentes.
Han anser att Tyskland valt rätt väg som tar tag i problemen nu på en gång.
- Även om det blir dyrare till en början i och med att man sågar sönder och behandlar reaktorbehållare så effektivt som det går, så blir det i slutändan både billigare och säkrare och man skjuter inte problemen framför sig utan löser de här och nu, hävdar Sascha Gentes.

Slutlagerexperten Gerhard Schmidt på Öko-institut i Tyskland tror att det finns en risk för att rip and ship-lösningen med slutlagring i SFR i framtiden måste göras om.

Även Strålsäkerhetsmyndigheten, som i slutändan är de som ger tillstånd för SFR-utbyggnaden, har sagt åt SKB att fundera på om man inte kan bygga ett slutförvar för rivningsskrot någon annanstans. Men, då kommer det här med rip and ship in igen. Om man istället bygger ett förvar i inlandet, till exempel i en gruva, som i Tyskland, så måste kärnkraftverket hackas upp i småbitar. Och det är avskräckande dyrt.

- Vår anläggning är utmärkt. Den lever upp till de krav vi har. Vi tror på den. Vi är nöjda med den. Myndigheterna tycker också att det är en bra lösning och de har godkänt den. Så jag har ingen anledning ens att jämföra oss med Tyskland eller med något annat land, säger Laârouchi Engström direktör på SKB.
- Du menar alltså att det inte kommer att läcka ut några radionukleider alls till biosfären?
– Om 500 år naturligtvis räknar man med att någonting kan läcka ut, mendet som läcker ut ska vara på en nivå som helt enkelt inte leder till en ökning av aktiviteten kring anläggningen på ett avsevärt sätt. Det är de krav vi har att leva efter och det kommer vi att göra, svarar Saida Laârouchi Engström på SKB.


Även chefen för rivningsplanering, Leif Roth, håller fast vid den valda metoden rip and ship.
- För att den är säker och även billigast och snabbast, säger Leif Roth.
- När räknar ni med att vara helt klara?
- Vi är ju beroende av att SFR är färdigbyggt. Då skulle vi kunna vara klara ungefär år 2028-2029, svarar Leif Roth.

Reportagen i serien Atomnotan görs av Marcus Hansson och ansvarig producent är Johan Bergendorff.

Programmet tillhör kategorin: Vetenskap/Miljö
Alla avsnitt från programmet Vetandets värld
Varför är våra starkaste och mest livfulla minnen ofta kopplade till en speciell doft? Vi besöker forskare vid Karolinska institutet för att få svaret.
Igår kl 12:10(20 min)
Varför är våra starkaste och mest livfulla minnen ofta kopplade till en speciell doft? Vi besöker forskare vid Karolinska institutet för att få svaret.
Smarta textilier hjälpa personer med spasticitet i muskler att slappna av, eller till och med ersätta blodkärl. Men de kan också användas för rening av dagvatten.
Mån 16 okt kl 12:10(19 min)
Smarta textilier hjälpa personer med spasticitet i muskler att slappna av, eller till och med ersätta blodkärl. Men de kan också användas för rening av dagvatten.
Folkomröstningen i Katalonien för ett par veckor sedan är inte det första försöket från regionen att driva framåt mot självständighet. Vetandets värld tecknar regionens nutidshistoria.
Fre 13 okt kl 12:10(20 min)
Folkomröstningen i Katalonien för ett par veckor sedan är inte det första försöket från regionen att driva framåt mot självständighet. Vetandets värld tecknar regionens nutidshistoria.
I Göteborg pågår nu flera forskningsprojekt för att försöka fånga upp de barn som annars ofta glöms bort efter att en förälder har mördats.
Tor 12 okt kl 12:10(20 min)
I Göteborg pågår nu flera forskningsprojekt för att försöka fånga upp de barn som annars ofta glöms bort efter att en förälder har mördats.
I tusentals år har vårt dagliga bröd bakats på surdeg. Dagens trendfenomen bygger på ett nära samarbete mellan mikrober och människa i ett ekologiskt mikrokosmos som intresserar forskarna.
Ons 11 okt kl 20:35(19 min)
I tusentals år har vårt dagliga bröd bakats på surdeg. Dagens trendfenomen bygger på ett nära samarbete mellan mikrober och människa i ett ekologiskt mikrokosmos som intresserar forskarna.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".