Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sändes söndag 17 november 2013 kl 12.00

Medlingsprojektet mot hedersvåld som baktände

Unga som utsätts för hedersförtryck riskerar sina liv när myndigheter försöker medla med familjen.

18-åriga Karima sökte hjälp och återförenades med sin familj – en tid senare blev hon mördad.

Idag handlar Kaliber om medling i hederskonflikter.

– Jag hade mycket problem hemma. Jag fick inte gå ut och jag fick inte ha pojkvän, eller klasskompisar, killar. Sen fick jag heller inte gå på tjejmiddag eller klassresor och sånt. Mycket problem.

Fatima är i 20-årsåldern. Hon levde länge hårt kontrollerad av sin familj. Hon fick inte vara ute med kompisar efter skolan. Istället satt hon mest hemma och pysslade och målade. För att skydda henne har vi bytt ut hennes röst. Hon berättar om alla de saker som hon ville göra.

– Gå ut och fika, eller åka hem till nån och se på film eller laga tacos… helt vanliga saker.

Varför var det här så viktigt för din familj att du inte skulle träffa klasskompisar och åka på resor och så?

– Jag antar att de ville ha extra mycket kontroll över mig. Eller vad släkten ska säga till exempel. Mycket sånt.

Men vad var det som var så farligt med dina kompisar, enligt din familj?

– Det var för att de var svenskar.

Men hur skulle det påverka honom då tror du om folk i hans omgivning skulle få reda på att att du umgicks med svenska kompisar?

– Jag tror att det skulle kännas som en skam för honom. Det är jätteviktigt för min familj vad folk runt omkring ska säga. De var nog rädda att jag skulle bli försvenskad tror jag.

70 000. Så många unga i Sverige lever i familjer med hedersnormer och får sina fri- och rättigheter begränsade. Det framgår av Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” från 2009 där högstadieelever intervjuats.

En annan studie från Stockholms universitet vittnar om att drygt var tionde 15-årig tjej på olika sätt begränsas på grund av familjens hedersnormer.

För Fatima kom vändpunkten när hon fyllde 17 år. Då började hon träffa sin kompisar ändå – fast hon inte fick. En dag blev hon påkommen. I en dom från tingsrätten går det att läsa:

Han slog henne i ansiktet med en nyckelknippa. Detta första slag träffade under eller ovanför ögat. Sedan slog NN henne med flera slag i ryggen och ansiktet. När hon låg på golvet sparkade han henne i huvudet och fortsatte sedan att slå henne i ryggen och i ansiktet. Misshandeln ska ha pågått i 15-20 minuter.

Fatima blev misshandlad av sin pappa flera gånger. Det framgår av två domar från tingsrätten. Till slut vågade hon anmäla sin pappa som dömdes till fängelse.

– Idag kan jag inte förstå vad det är jag har gått igenom idag. Jag mådde jättedåligt, jag ville knappt leva den tiden. Så det var inte alls bra.

Fatima omhändertogs av socialtjänsten och skickades till Linnamottagningen i Stockholm, där man hjälper unga som behöver skydd från sina familjer efter att ha utsatts för hedersförtryck.

Vi är på Linnamottagningen i Stockholm. Mottagningen ligger på en hemlig adress och är egentligen en ombyggd lägenhet. Här finns ett kök, en matsal och ett mysigt vardagsrum med soffor, bokhyllor och en dator.

Hela tiden kommer det hit tjejer som behöver hjälp efter att de fått sina fri- och rättigheter begränsade av sina familjer. Det är tjejer som är starkt behov av skydd.

2009 startade Linnamottagningen ett projekt där man ville försöka ändra på familjernas värderingar. På det här sättet ville man försöka förbättra relationerna mellan familjerna och de utsatta tjejerna. En av förhoppningarna var också att tjejerna skulle kunna återvända hem igen. Men det skulle visa sig att projektet skulle sluta i flera tragedier.

– Myndigheterna var väldigt glada. Alla vill ha att det görs ett familjearbete.

Azam Qarai är verksamhetschef på Linnamottagningen.

– Att man placerar barnet för att kunna se till att hemmaförhållandena förändras så att man kan jobba hem ungen.

Linnamottagningen hade två kriterier för att börja ett familjearbete. Dels ville man att initiativet skulle komma från den unga, och dels ville man först kunna göra en bedömning ifall ett familjearbete var möjligt.

– För oss var det viktigt att försöka. Det är viktigt. Vi ansåg att vi har den kompetensen. Vi kan den här kulturen och vi kan läsa av och vi kan visa empati till familjen. Och det är viktigt för när man sitter i samtal med människor är det viktigt att du har förståelse och inte bara kommer med pekfinger och ajabaja. Så vi tänkte att vi har vissa förutsättningar att kunna föra de här samtalen.

En av tjejerna som ingick i projektet har precis idag kommit tillbaka efter att ha blivit förd utomlands och räddats av personalen på mottagningen.

– Det är som att det aldrig är lugnt här. Då har vi haft en ung kvinna som har varit väldigt pressad av sin familj och då hennes familj tog henne helt enkelt utomlands.

Men vad gjorde ni då?

– Vi jobbade väldigt intensivt och kontaktade självklart myndigheterna men det kändes att det här går så segt och det var hela tiden förhinder så vi ingrep själva.

Hur då?  

– Nej, vi hämtade henne själva helt enkelt.

Personalen på Linnamottagningen reste ner till det land där tjejen fanns. Med hjälp av den lokala polisen kunde man frita henne.

– Jag var jättenervös. Jag var rädd att jag skulle stanna där och då kommer mitt liv se helt annorlunda ut.

Vad blir det för mat?

– Det blir ris och kyckling.

Tjejen heter Jasmine och är 19 år. Hon står nu och lagar mat i Linnamottagningens kök. Några kompisar ska komma hit senare å hon ska bjuda på middag. Eftersom hon lever under hot har vi bytt ut hennes röst.

Hon berättar om hur hon begränsades hemma tiden innan hon omhändertogs av socialtjänsten.

– Till exempel att vara med kompisarna, att gå på bio, alltså efter skolan fick jag bara komma hem och städa och sådär.

Vad tyckte du om att det va så?

– För mig var det inga problem från början när jag var 10-12 sådär. Det var inte så mycket problem. Jag älskar familj och släkt och sådär. Jag älskar det jättemycket. Men sen när jag gick i sexan-sjuan-åttan då började jag tänka så här att mina kompisar få göra saker. De sa ja, vi har födelsedagsfest men det fanns inte på kartan.

Men följde du dom här reglerna då?

– Ja faktiskt, jag var bästa flickan i familjen. Jag följde alla reglerna, sen helt plötsligt boom”.

Och då gjorde du inte det?

– Nä, jag orkade inte ut med det”

Jasmine hade bestämt sig. Hon orkade inte vara bästa flickan längre. Hon sökte hjälp hos kuratorn på skolan. Då var hon 14 år.

Men hur kändes det att ta det steget?

– Det var jättejobbigt. Jag hade tänkt att antingen tar jag självmord eller så tar jag den här vägen och den slutar med att jag ska dö. För det har jag frågat min syster: “Om jag rymmer vad tror du kommer hända?”, hon bara: “Ja det kommer bli mord och såna saker”. Hon bara: “Om pappa inte dödar dig så kommer min bror att döda dig”.

Efter samtalen med kuratorn beslöt socialtjänsten att omhänderta Jasmine enligt LVU, och liksom Fatima hamnade även hon på Linnamottagningen.

Jasmine och Fatima fick tillsammans med 19 andra tjejer ingå i projektet där man genom samtal skulle försöka få föräldrarna att ändra sina värderingar. Det stora flertalet tjejer hade omhändertagits av socialtjänsten enligt LVU, efter att man upptäckt att tjejerna begränsats eller blivit slagna hemma. Den yngsta tjejen var 14 år.

– Man kom in i ett hem. Så var det mamma och pappa och syskonen och så var det jättetrevligt, de var jättetrevliga och så satt vi och pratade, familjen berättade om sin bakgrund…

Samtalen med familjerna kom också att handla om alla de hårda regler som rådde i hemmet. Som till exempel att tjejerna inte fick ha kompisar eller vara ute efter skoltid.

Personalen från Linnamottagningen började förhandla om reglerna. Istället för att tjejen skulle komma hem direkt efter skolan så förseslog man att de kunde kanske få vara ute till klockan sex.

Samtalen pågick under en lång tid och till en början verkade det gå bra och de flera av familjerna ställde upp på de nya reglerna.

Även i Jasmines familj var man beredda på att ändra sina värderingar.

– Då var det mer att hur man ska… man ska kunna acceptera saker, samhället. De här grejerna att det är okej om din dotter har pojkvän och sånt.

Hur reagerade din pappa på det?

– Min pappa höll med dom och så där...

Under samtalen var Jasmines familj positiva till att förändra sig. De visste att om de skulle ändra sig så skulle de kanske få tillbaka sin dotter. Men så fort personalen lämnat lägenheten så kom en annan verklighet fram.

– Nämen han sa senare till mig att dom säger så här och så här att det är okej att man har kille och sånt men att du ska veta att det finns inte. Alltså jag accepterar inte kille. Du vet att det är vår kultur och religion det finns inte. Och jag ba “jaja pappa”.

Även Fatima upptäckte att hennes familj sa en sak under samtalen men i verkligheten var det en andra regler som skulle gälla.  

– Min familj var ganska stela eftersom de trodde att det var någon från socialtjänsten.

Men hur gick de här diskussionerna? Hände det någonting?

– Hon visade mig att det hände någonting. Men jag tror inte att det hände någonting egentligen. De låtsades att det hände.

Det låtsades att…?

– Att det skulle bli bra. Att jag visst få gå ut att jag visst får… att det inte alls är några problem och sånt.

Det tog lång tid för personalen på Linnamottagningen att förstå att familjerna hade ljugit. Pia Svedberg är socionom på Linnamottagningen och var med under flera av samtalen.  

– Om man tänker på hur socialtjänsten jobbat traditionellt har det ju varit att man ska lösa konflikten så att den unga kan återförenas med familjen eller att familjen kan ha en okej relation med den unga. Och det menar vi snarare uppmuntrar föräldrarna till att vara oärliga. Därför att de då ser att vi om vi säger det som socialtjänsten eller den aktör som är inblandad vill höra så kan vi få tillbaka vår dotter igen och vi kan upprätthålla det här hedersrelaterade systemet, de värderingarna.

Det är det som har hänt?

– Det är det som har hänt oss i flera fall.

En annan tjej som ingick i projektet var 17-åriga Hadil. Hon var också hårt kontrollerad av sin familj. Till exempel hade hon bara 15 minuter på sig för att ta sig hem efter skolan. I en dom från tingsrätten går det att läsa att hon misshandlades grovt av sin pappa efter att ha umgåtts med en klasskompis som hade  “dålig karaktär”, enligt familjen.

Socialtjänsten ville att man skulle starta ett familjearbete, vilket gjordes och Hadil kunde efteråt flytta tillbaka till sin familj.

Men så fort familjen hade fått hem Hadil så lämnade dom Sverige.

– Och hon kom aldrig tillbaka. Hon hörde senare av sig till en kompis och sa bara snälla hjälp mig. Jag är i föräldrarnas hemland, jag är inlåst och bortgift och jag blir våldtagen varje natt.

När personalen på Linnamottagningen fick höra vad som hade hänt fick de kontakt med Hadil via Facebook.

– Och då sa jag vi hjälper dig. Polisen hämtar dig. Vi hjälper dig.

Men den lokala polisen ville inte hjälpa till. Man försökte även med UD och den svenska ambassaden utan att få hjälp. Så personalen på Linnamottagningen reste ner till hemlandet. Det visste i vilken stad hon fanns, men inte exakt var. Azam Qarai berättar att hon fick ett telefonnummer av Hadil.

– Det var det att hon hade en mobil i smyg. Jag ringde för mycket till den här telefonen då blev jag rädd att hon skulle bli upptäckt att hon försöker ta kontakt så hennes pappa tvekar inte ett pip att döda henne.

Nere på plats följde några intensiva dagar. Personalen på Linnamottagningen lyckades aldrig ta reda på var Hadil befann sig. Till slut slutade signalen att gå fram och personalen tvingades att ge upp och reste hem. Det var ett år sen.

– Vi misslyckades rejält där kan man säga rent ut.

Vad tänker du om det idag, nu har det gått ett år?

– Det är mycket sorg. Det är jättemycket sorg samtidigt är det mycket ansvar. Vad ska vi göra, hur ska vi göra? Det är hemskt för ett barn som till och med… jag menar många av dem är födda och uppvuxna i Sverige. Och så dumpas de i föräldrarnas hemland, blir bortgifta, våldtagna och blir helvete olyckliga. Det är mänskligt katastrofalt och hur kan vi förhindra det?

Men samtidigt som Linnamottagningen engagerade sig för att få hem Hadil höll en tragedi på att utspela sig som skulle bli själva dödstöten för hela projektet.

Det ödet tillhörde Karima som var 18 år när hon kom till Linnamottagningen.

Hennes pappa hade mördats i hemlandet och hon bodde tillsammans med sina fyra systrar, en morbror och hennes mamma som var djupt religiös. Mamman höll henne hårt.

Karima sökte hjälp och via socialtjänsten inleddes ett familjearbete. Efter många samtal verkade det som att det skulle gå bra. Karima fick en egen lägenhet och förhoppningen var här att hon skulle kunna förbli självständig, men ändå fortsätta att ha kontakt med sin familj.

– Allting såg fantastiskt ut. Hon hade varit på middag hemma. De träffades. De kramades, de grät tillsammans. Men vi visste det här handlar om, vad händer med värderingarna? Kommer mamma att acceptera i fortsättningen att hon bor själv?

Kort därefter bröt Karima kontakten med Linnamottagningen där man blev man oroliga, eftersom man visste att Karima hade mycket skuldkänslor över att hon lämnat familjen. Men eftersom Karima var myndig kunde man inte annat göra än att varna socialtjänsten.

– Vi larmade… då skrev vi, vi lämnade en skriftlig rapport, och där sa vi att ni ska fortsätta, hon får en stödkontakt och då får ni följa upp. Det hände ingenting genom myndigheterna.

Men varför lyssnade de inte på de här varningarna?

– Det kan vara ekonomiskt för det kostar insatser. Och det kan vara kunskap. För att alla människor har inte kunskap i den här problematiken. Och de tycker att “nej, nu har de försonats och då allting är bra”.

Långt senare fick man veta. Att Karimas mamma hade fört henne till Afghanistan där hon gifte bort henne. Karima flyttade tillbaka till Sverige, hennes nya man kom kort därefter.

Den efterföljande tiden höll han henne i ett järngrepp. I polisutredningen kom det senare fram att han inte lät henne klä sig som hon ville, han kontrollerade hennes umgänge och förföljde henne när hon gick ut. Han ska också misshandlat, hotat och våldtagit henne.

Enligt polisförhören med anhöriga ska han sagt att “Du ska aldrig våga lämna mig, gör du det så slaktar jag dig”.

Den 21 augusti förra året beslöt Karima sig för att lämna sin nya man. Två dagar senare högg han ihjäl henne med en kökskniv.

Men om den här tjejen inte hade återvänt till sin familj, hade det här hänt då?

– I alla fall då skulle hon inte ha blivit mördad, då hade hon levt idag.

Lyckades ni med någon av de här familjerna?

– Nä, det har vi inte, tyvärr.

Linnamottagningen vet inte idag exakt vad som hänt alla de 21 tjejer som ingick i projektet. Men man vet med säkerhet att två av dom har flera blivit bortgifta, varav en är försvunnen och en har mördats.

Inte i något fall tycker man att man lyckades ändra på familjernas värderingar.

Nu vill Azam Qarai och socionomen Pia Svedberg varna andra för att bedriva den här typen av arbete.

– Jag trodde inte att det skulle bli så negativt när vi startade projektet.

– Medling eller sådana här samtal är ju ingenting som jag tycker att vi kan rekommendera om det inte var så förknippat med risker för ungdomarna då kunde man ju bara gå in och arbeta på vinst och förlust för att åstadkomma en förändring på längre sikt. Men eftersom riskerna är så stora. Så menar vi att man snarare bör undvika att medla än att gå in och medla.

– Nu är det viktigt för mig att lyfta fram det att de här ambitionerna vi måste vara väldigt försiktiga med dom för då vi riskerar ungdomarnas liv. Stark varning.

Men de här idéerna om att förändra på familjernas värderingar är inte unika för Linnamottagningen  utan är en metod som idag sprids bland Sveriges kommuner. Handläggare på både socialförvaltningar och stödboenden åker runt bland kommuner och håller föredrag om metoderna. Samtidigt kommer signaler både från Socialstyrelsen och vissa länsstyrelser om att den här typen av arbete är viktigt.

I pärmen som socialsekreteraren Angelina Lazarova bläddrar i innehåller hållpunkter för hennes föreläsningar. Hon har rest runt och berättat om hur hon arbetar med att förändra familjers värderingar inom socialförvaltningen i Helsingborg.

– Det handlar om att lära känna familjerna att vara där, många hembesök, titta på hur de tänker, försöka se saker ur deras perspektiv för att förstå begripa, hur de tänker. Och sen jobba med att utmana föräldrarna för att få dem att släppa på de här gränserna.  

Här i Helsingborg har socialförvaltningen fått pengar av Länsstyrelsen i Skåne för att bedriva ett liknande projekt som Linnamottagningens under tre år. I projektet deltog 11 familjer. Enligt Angelina Lazarova som ledde projektet så lyckades man i samtliga fall.

– Ja, alla dom har vi haft fortsatt kontakt, det är ingenting som man gör 3-4 månader och sen är man klar, det är 2-3-4-5 års långt arbete.

Men hur ser du på det arbetet, är det lyckat eller?  

– Det är lyckat. De som vi har utvärderat, och de har själva berättat om vad de upplevde vad de har fått för stöd och hjälp, flickorna själva men också föräldrarna. Men som sagt det är inga stora förändringar. De här flickorna säger också “Jag vill inte vara ute till klockan tolv och två på natten. Jag vill inte ha en massa killar. Jag vill bara att föräldrarna ska kunna lita på mig. För mig räcker det att komma hem klockan åtta istället för klockan fyra.“

Men det finns kritik mot att socialtjänster såsom Helsingborg gör den här typen av arbete.

Sarah Mohammed är ordförande på föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime.

– Om man använder medlingsmetoden utifrån det perspektiv som hela socialtjänströrelsen i det svenska samhället använder att förena familjen – det betyder att det alltid när det gäller den målgruppen med hedersrelaterat våld – det är alltid på bekostnad av flickan eller pojkens mänskliga rättigheter att han eller hon ska sänka ner sina förväntningar av mänskliga rättigheter.

Men vilka konsekvenser får det då att man bedriver den här typen av arbete tror du?

– Konsekvenserna blir fler som blir bortgifta mot deras vilja, konsekvenserna mer bortförda till gamla hemländer, blir mer misshandel, mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa.

Angelina Lazarova på socialtjänsten i Helsingborg säger att hon aldrig skulle kompromissa med tjejernas rättigheter och att hon är nöjd med projektet och det arbete som man nu gör på kommunen. Här har man efter projektet valt att fortsätta med att medla i hederskonflikter, eller som Angelina Lazarova hellre vill kalla det - att bedriva familjearbete.

Astrid Schlytter, är docent i rättsociologi och ställer sig stark kritisk till att bedriva familjearbete i hederskonflikter.

– Det finns ingen evidens för någon metod att där här ska lyckas. Många gånger är det här en billig och lättvindig väg att de flyttar hem igen och då kanske de blir bortgift eller försvinner. Helsingborg har ju ärenden som verkligen inte har gått bra. Så att de dom gör, tycker jag är väldigt problematiskt.

Ett av flera fall som fått uppmärksamhet i Helsingborg är det om 18-åriga Bahar som sökte hjälp hos socialtjänsten. Hon hade fått reda på att hon skulle giftas bort med en kusin i sitt hemland. Hon hade till och med fått en förlovningsring, berättar hon i en intervju med Helsingborgs Dagblad som också gått igenom hela socialtjänstens utredning.  

Socialtjänsten ska då inlett ett familjearbete och haft möte med både henne och hennes familj samtidigt. Under mötet har de frågat Bahar om hon var rädd för att bli bortgift. Men eftersom hennes föräldrar var med vågade hon inte säga något.

En tid senare blev Bahar bortgift i sitt hemland.

– Jag kan inte pratade om det, för jag känner inte till det. Jag har inte varit med om något sånt.

Men det var ju ändå en 18-årig tjej som giftes bort och som hade sökt hjälp här. Vad tänker du om det, att det var så?

– Jag kommer inte ihåg det. Att hon blev bortgift och hade sökt hjälp, så jag kan inte svara på det.

Men är det ingenting ni pratar om när ni har just den här metoden som ni använder?

– Det kan bero på bedömningar, att man erbjöd den här tjejen hjälp här och sen vill hon inte ha den så väljer hon ändå att göra något på sitt eget… är hon över 18 år så väljer hon själv hur hon vill göra. Men ni har ju fortfarande ansvaret...

– Absolut vi har ansvaret.

...att se till att ingen far illa eller giftas bort.

– Men hur kan man skydda någon som vägrat att få skydd?.

Docenten i rättsociologi Astrid Schlytter säger att hon nu kommer att handleda ett arbete vid Göteborgs Universitet där hon vill utreda de här metoderna.

– Låt oss att gå in och följa arbetet som Helsingborg har gjort. Bli granskade, bli noga bedömd. Det är så mycket som står på spel. Det handlar om liv och död.

I Kaliber idag har du fått höra om hur stödföreningar och socialförvaltningar medlar i hederskonflikter. I flera fall har det gått illa.

Det finns dem som menar att här kan vara ett sätt att hjälpa de tusentals tjejer och killar som får sina fri- och rättigheter begränsade. Andra säger att det är en lek med liv.

Men hur gick då för Fatima och Jasmine?

I köket på Linnamottagningen börjar middagen bli klar och Jasmines kompisar har äntligen kommit.

Och trots att hon precis blivit räddad från att föras bort till hemlandet ser hon ändå positivt på framtiden.  

– Jag mår mycket bättre, jag kan göra mycket saker, jag kan träffa mina vänner när jag vill. Jag kan ha pojkvän. Ja jag lever helt fritt.

Men tror du han någonsin kommer ändra sig kring de här frågorna?

– Nej jag tror inte han kommer att ändra sig på det för det har gått väldigt lång tid om man han skulle ha gjort det så skulle han kunnat gjort det nu.

För Fatima ser också framtiden ljus trots att hon nästan helt har brutit med sin familj.

– Idag skulle jag beskriva mitt liv som att det kan inte bli bättre. Jag mår jättebra idag. Jag har en egen lägenhet. Jag har en egen bil. Jag har körkort. Jag har en partner. Jag har allt. Jag har inkomst. Jag har fast jobb. Jag har nära och kära som står bakom mig och stöttar mig.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.