Indiska forskare siktar mot toppen

Indiens ekonomi går som tåget, även om många just nu har skrämselhicka för att takten gått ned från 9 % till 7 % i år, och landets forskningsbudget har fördubblats på bara några år. Som en forskare uttryckte det: förr hade vi inga pengar men gott om folk. Nu har vi istället gott om pengar men saknar folk. Men de flesta indiska ungdomar med gott läshuvud pluggar till läkare, ingenjörer, advokater eller ekonomer. De söker sig inte till en forskarkarriär där lönerna är betydligt lägre.

Vetandets värld har talat med flera indier med stort inflytande på landets forskning, till exempel en av de mäktigaste männen inom indisk forskning  är Thirumalachari Ramasami som doktorerat i läderteknik och som är chef för vetenskaps- och teknikdepartementet. Han ska se se till att det regeringen bestämmer faktiskt genomförs.

Ramasami pekar på landets konkurrensfördel. Att mer än hälften av landets 1,2 miljarder människor är under 25 år, så framöver kommer var tredje ungdom på jorden vara från Indien, medan Europa, Japan och Kinas befolkning åldras allt mer. Idag står Indien för 3,7 procent av världens publicerade forskningsresultat, Ramasami hoppas att det ska ha ökat till 10 - 15 procent inom några decennier.

Indien satsar betydligt mer av statsbudgeten på försvar än på utbildning och sjukvård tillsammans och när det gäller forskning går de största summorna till just ny militärteknik, och dessutom till kärnkraftsprogrammet och rymdsatsningen.

Samir Kumar Brahmachari, chef för ett av Indiens tyngsta statliga forskningsråd Council of Scientific and Industrial Research. - Indien måste satsa på militären för att kunna försvara sina gränser. Vi vill inte uppleva skammen igen av att ha varit under brittiskt styre i 200 år och förlorat allt. I slutet av 1700-talet stod Indien för runt en fjärdedel av världens rikedom, men förvandlades till ett u-land.

Brahmachari minns hur det var förr när det tog många veckor innan nya nummer av forskningstidskrifter kom med posten och att det inte fanns pengar till utrustning ja ibland knapp el på labben. Men på 90-talet öppnade Indien sin ekonomi mot omvärlden, från att ha varit närmast självförsörjande. 2008 lyfte dessutom USA på embargot mot att exportera kärnteknik och annan känslig högteknologisk utrustning eller kunskap till Indien, trots att landet inte skrivit på ickespridningsavtalet.

Den här påtvingade isoleringen är huvudskälet till att Indien tvingats ta fram egna rymdraketer, superdatorer och kärnkraftverk fram till nu, och även om forskningsutvecklingen därmed gått långsammare, så har det också fått oss att tänka mer fritt anser Brahmachari som sitter med i Indiens nya innovationsråd.

Den allra mest citerade forskaren i Indien är 77-årige strukturkemisten och professorn Chintamani Nagesa Ramachandra Rao. Han har skrivit mer än 1500 vetenskapliga artiklar och lagt grunderna för områden som supraledare och nanomaterial. Han är vetenskaplig rådgivare åt premiärminister Singh, har håret på ända på ett Einsteinskt sätt och ler spjuveraktigt när han bekräftar att det numer finns forskningsinstitutioner i landet som håller världsklass.

Till exempel den Rao själv leder - inbäddad i en tropiska trädgård med ett anlagt vattenfall ligger de skinande vita labbyggnader som utgör Jawaharlal Nehrus center för avancerad forskning i Bangalore. Här finns alla sorters mikroskop och dyra apparater en materialforskare kan önska. Till och med ett aberrationskorrigerat elektronmikroskop, två våningar högt och tillverkat i Holland. Ett mikroskop som gör det möjligt att titta in i enskilda atomers inre.

- Indisk forskning har vuxit från inget till något, anser Rao, men forskningen är ojämn.  Precis som att det finns en del superrika indier samtidigt som en stora delar av befolkningen är utfattiga, så är det med universiteten också, många mediokra, några få av toppklass. Men jag gläds åt att det numer går att göra avancerad forskning i Indien för den som verkligen vill, något som knappt möjligt förr, säger Rao.

Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister från 1947, var övertygad om att landet trots sin fattigdom måste satsa på avancerad forskning och ville att indierna skulle utveckla ett vetenskapligt temperament, att nyfiket söka ny kunskap men aldrig ta något för sant förrän det testats och bevisats. Nehru grundade flera nationella tekniska elituniversitet redan på 1950-talet, de så kallade Indian Institute of Technology (IIT), vilkas studenter idag ligger bakom det indiska It-undret liksom en hel del framgångsrika datorföretag i kaliforniska Silicon Valley. Nehru startade dessutom 45 nationella forskningslabb och drog upp riktlinjerna för landets avancerade toriumkärnkraft och rymdprogrammet.

I oktober 2008 sände Indien upp en månsond med hjälp av egen raketteknik till en kostnad av 675 miljoner kronor. Det anses som billigt i sammanhanget och ett exempel på att Indiska forskare är skickliga på att ta fram avancerad teknik kostnadseffektivt, det som kommit att kallas internationellt för frugal (sparsam) ingenjörskonst.

Rymdsonden Chandrayaan-1 skickade iväg en minisond till månytan som gav ytterligare bevis för att det finns vatten på månen, men viktigare kanske, att Indien nu tillhör den exklusiva klubben av rymdnationer:

Det indiska rymdprogrammet sväljer stora summor och det talas nu om marssonder och bemannade rymdfärder, men rymdbudgeten försvaras med att det gett landet möjlighet att skjuta upp egna satelliter för mobiltelefonkommunikation, TV-sändningar och väderprognoser som är viktiga för landets hundratals miljoner fattiga bönder som måste få förvarningar om monsunen för att säkra skörden. 

Dessutom har raketerna en koppling till nationell säkerhet. I våras skickade Indien upp den interkontinentala ballistiska roboten Agni, som betyder eld på sankskrit, med en räckvidd på åtminstone 500 mil vilket innebär att den kan nå Europa, eller kanske troligare Kina med sina kärnvapenladdningar.

- Indiska regeringen har långtgående och ambitiösa planer om att sätta landet på kartan som en utav de främsta forskningsnationerna, säger ekonomiprofessor Stefan Jonsson i en kommentar till utvecklingen i Indien. Han var tidigare svensk vetenskapsattaché i New Delhi, säger Stefan Jonsson är professor i företagsekonomi vid Uppsala Universitet och som jobbat många år i Indien, nu senast som vetenskapsattachén på svenska ambassaden i New Delhi där han skrivit flera rapporter om indisk forskning åt myndigheten för tillväxtanalys.

Men ha tror inte att indiska regeringen kommer lyckas fördubbla satsningarna på forskning från 1 till 2 procent av bruttonationalprodukten de närmsta fem åren.

- Indiska staten är en operativt svag stat som planerar en hel del, men har ett klent maskineri om man jämför med tex Kina, säger Stefan Jonsson.

I Sverige som ligger trea i världen med 3,6 procent av BNP så är det industrin som står för en stor del av forskningspengarna, medan indiska företag fortfarande investerar blygsamt i forskning och utveckling, och han tror inte indiska regeringen snabbt kommer lyckas ändra på detta.