Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Ett avsnitt från Kaliber
"Allt gick fel...det är ju alldeles riktigt"
Sön 24 maj 2015 kl 12:00
Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades... - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar om hur en liten flicka miste livet trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen.

– Det finns blodstänk, hårtussar losslitna från Yara i stort sett i hela lägenheten. Och hon kan inte ha mottagit denna förfärliga misshandel utan att ge till exempel ljud ifrån sig. Morbrodern har haft ett garantansvar för Yara. Han har haft ansvar att se till så att hon inte utsätts för några skador. Trots att han har varit medveten om vad som hänt i lägenheten har han inte ingripit. Han har till exempel inte försökt hindra mostern från att fortsätta den här misshandeln. Vi har ju tagit del av bilder av Yaras kropp. Det har rört sig om en hemsk misshandel. Om man misshandlar en person, ett litet barn på det viset som Yara har blivit utsatt för, så måste man inse att detta kan leda till döden.

– När det gäller mosterns ansvar har hovrätten gjort precis samma bedömining som tingsrätten har gjort. Det rör sig om ett omfattande misshandelsfall, som har präglats av stor hänsynslöshet mot ett litet barn i en skyddslös situation. Och vi har funnit att detta ska rendera ett fängelsestraff på livstid.

– När det gäller morbrodern så har hovrätten gjort en annorlunda bedömning än tingsrätten. Vi har konstaterat att han måste anses ha ett likgiltighetsuppsåt till det här brottet. Det vill säga att han också är skyldig till mord. Hovrättens dom beträffande honom går ut på att han får 14 års fängelse, så säger hovrättspresidenten Lennart Svensäter på presskonferensen tisdag den 19 maj 2015 när hovrättsdomen kom.

– We did everything to protect Yara from the outside. Because we never thought anything bad would happen to her on the inside. Now we know that they were lying to us.

Vi gjorde allt för att skydda Yara från det som fanns utomhus. För vi trodde aldrig att något ont skulle hända henne i hemmet. Nu vet vi att de ljög för oss.

Det här är Yaras pappa, Mohammed. Vi sitter på samma parkbänk i Karlskrona som han satt på när jag mötte honom för ett år sen. Härifrån kan vi se Runda Rum, lokalen där Yaras lilla vita kista stod omgärdad av ett hav av blommor och fotografier och klasskamrater, lärare och flera hundra chockade Karlskronabor kom för ett år sen för att ta farväl av den mördade flickan. Mohammed är en annorlunda man idag. Då höll det precis på att gå upp för honom att familjens nära släktingar slagit ihjäl hans barn. Idag har den verkligheten sjunkit in. Mohammed och hans hustru skickade Yara, som då var sju år gammal, till Sverige helt själv för att bo hos släktingar. Han berättar om bakgrunden och om bomben som exploderade i Yaras skola i Gaza.

– It was Israeli airstrikes. And the problem with Yara was that she saw what happened. So she became more lonely and more depressed, so we started to beco me worried about her.

Yara såg hur en bomb exploderade i hennes skola i Gaza. Efter det här blev hon mer ensam, isolerad och deprimerad, så vi blev mer och mer orolig för henne. Och så växte idén fram om att skicka henne till Sverige så att hon skulle bli lugnare, kanske att hon skulle kunna läka där.

Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar idag om hur en liten flicka miste livet, trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen.

På Valborgsmässoafton 2014 är Yara och hennes skolkamrater i Tullparken i Karlskrona. De har skräpplockardag i parken som ligger intill hennes skola och de slutar efter lunch. Solen skiner och Yara har jeans, en svart tröja och en röd poncho på sig. Hon har gått på Tullskolan i åtta månader nu och blir bättre på svenska för varje dag. Hon är duktig i matematik och lärarna tycker att hon är pigg och glad och alert. Fast det var ju mer i höstas. Nu är det vår och hon ser lite magrare ut och är inte riktigt lika glad. Lärarna tror att det beror på att hon längtar efter sina föräldrar. Egentligen skulle mamma, pappa och hennes tre syskon komma till Sverige från Gaza nu i april, men Yara har fått veta att det nog dröjer. Yara visar sin tygödla för en fröken och säger att det är hennes skyddsängel.  Yara säger efter en stund att hon inte vill gå hem. Men det är lite stimmigt bland barnen under matstunden och läraren frågar inte varför. Skoldagen är slut. Fröken och Yara säger hej då till varandra och hon börjar gå hemåt.

Det är bara några hundra meter hem till lägenheten där hon bor. Där, i fyrarummaren, väntar hennes morbror och moster och deras två små barn. Yara bor hos dem tills hennes egen familj kommer hit till Sverige. Då ska hon bo med dem.

De bor högst upp i huset. Yara har eget rum, men ingen riktig säng. Hon sover på en madrass på golvet.

Samma dag vid tiotiden på kvällen, kommer ett larmsamtalet till SOS. Det är Yaras moster som ringer efter en ambulans och hon blir allt mer desperat under samtalet.

SOS-samtal:

- SOS 112, vad har inträffat?

- Hallo?

- Hej.

- Ambulans, ambulans.

- Ja

- Please quickly..I am...my baby, my baby...I don't know, come skolan and sleep. I...quickly please, quickly, quickly...

Ambulanspersonalen kommer till lägenheten sju minuter efter att larmet kom. Ganska snabbt står det klart för dem att flickan inte andas och saknar puls. Hon är märkligt svullen om händer och fötter. En av ambulanssjukvårdarna lyfter på Yaras tröja för att den andra ska försöka få liv i henne med hjärtstartaren. Den 3 december samma år vittnar en av ambulanssjukvårdarna i tingsrätten i Karlskrona om hur Yara ser ut under tröjan.

– Då sätter man en platta på bröstet och en på ryggen när det gäller barn. Och sen kan inte jag se vad det är...men när jag ser den bröstkorgen så frågar jag "vad i helvete har ni gjort med barnet". För som jag tyckte att det var så var det brännmärken på bröstet. Och sen skulle vi sätta en nål för att kunna ge adrenalin. Och när man såg de händerna och när man kände överarmen på henne så blev man ännu mer frustrerad. Och när man såg hennes ben så...jag har sett mycket i mina dar...men detta var det värsta jag har sett, säger ambulanssjukvårdaren under rättegången.

Yaras moster och morbror grips på natten misstänkta för mord. I lägenheten hittas en brödkavel med både Yaras blod och mosterns DNA på. Spår efter våldet hittas över hela lägenheten. Obduktionen visar sen att flickan dött av fettembolism. Hennes kropp har utsatts för så mycket våld att fettceller frigjorts och transporterats med blodet till hennes lungor och kvävt henne. Rättsläkaren kan inte helt utesluta att hon också kvävts till döds med en kudde. Yara har minst 16 frakturer på kroppen. Nya, halvt läkta och helt läkta.

Morgonen därpå, den första maj, vaknar Karlskrona till nyheten om den döda flickan.

Nyheter P4 Blekinge:

”En åttaårig flicka hittades död i Karlskrona i går kväll. Polisen som har gripit två personer misstänker att hon har mördats. ”

Människor är chockade. Men Karlskronaborna har ännu inte fått veta hur samhällets skyddsnät havererat runt flickan. På stan går de traditionsenliga demonstrationstågen. Det är valår och politiker håller tal om vård, skola och omsorg. Ingrid Hermansson är centerpartist och ordförande i socialnämnden i Karlskrona. Den nämnd som ska komma att kritiseras hårt den kommande tiden.

– Där på förmiddagen så vet vi då att flickan har dött. Men vår roll som socialförvaltning förstod vi väl framåt lunch egentligen när polisen säger att det är en handling som de har skickat med en fax, som sen inte hittas på förvaltningen. Och där på dagen så blev det ju full aktivitet inne på socialförvaltningen när man letar helt enkelt efter denna handlingen, säger Ingrid Hermansson.

Faxet har skickats från polisen för nästan två veckor sen. Men det skickas på långfredan då alla är lediga och surrandet från faxmaskinen ekar i en tom korridor på socialförvaltningen.

I faxet står det att en granne har träffat Yara i hissen, haltandes, skygg och med ett blåmärke i ansiktet. Hon hade också hört bråk och skrik från lägenheten och var orolig för flickan.

Till slut hittas faxet i ett skåp - i ett tjänsterum. Vi har pratat med socialsekretararen men hon vill inte vara med i en intervju. Istället får socialnämndens ordförande, Ingrid Hermansson, berätta:

– Naturligtvis efter helger så hämtar man ju ut sin post, vilket också skedde. Det som då var fel här, var att det hamnar ju då hos en handläggare som har en öppen utredning som inte har som uppgift att göra de här snabba ageranden. Det hade hamnat hos en helt annan person om utredningen hade varit stängd.

– Vad hade hänt om den blivit läst?

– Den hade kommit till en annan person till att börja med. Personer som har att handha en anmälan. De personerna läser ju naturligtvis och agerar omedelbart, fortsätter hon.

– Du sa tidigare att du som nämndsordförande är du ansvarig för riktlinjerna. Här har man dåliga riktlinjer på posten, är det här ditt ansvar?

– Ja, det här är egentligen ett ansvar som jag har delegerat vidare till högsta tjänsteman.

Den högsta tjänstemannen är den tillförordnade socialchefen, Anette Gladher, och det är hon som på kvällen den första maj berättar för media om det försvunna faxet.

– Det här PM:et blir liggande i ett postfax hos en handläggare som inte uppmärksammar innehållet i det här PM:et, säger tillförordnade socialchefen, Anette Gladher.

– Och när hittas det här PM:et då?

– Det görs idag med anledning av att vi får till oss uppgifter om att det skulle ha funnits ett PM som polisen skulle ha skickats till oss.

Faxet låg oläst den kväll Yara misshandlades till döds. Hade då hennes liv kunnat räddas om det hade blivit läst?

– Det är omöjligt att säga någonting om det. Det som kan sägas är att vi borde ha träffat flickan och familjen när vi fick PM:et, säger Anette Gladher.

 – You know it's like, you lost your child because of a paper. You can't imagine you loose a child because of a paper, sager Yaras papa Mohammed om faxet.

Det känns som att förlora sitt barn på grund av ett papper, säger Mohammed.

Men det här faxet är inte det enda misstaget. De närmsta veckorna efter Yaras död ska det visa sig att flera personer oroat sig för flickan och slagit larm. Redan den åttonde mars 2013, alltså ett drygt år innan Yara dör, så hittar hyresvärden den då sjuåriga Yara ute i trapphuset. Hon är rädd och ensam hemma med två små barn. Av de vuxna syns inga spår. Hyresvärden ringer till socialen som åker ut. Vid ett uppföljande hembesök senare sitter Yara citat "oerhört korrekt och att hon uppträder välartat och välanpassat". Paret ger en förklaring som socialtjänsten godtar och eftersom bedömningen är att Yaras behov tillgodoses på ett adekvat sätt, så inleds ingen särskild utredning.

Den 19 november 2013, ser en person hur en liten flicka vimsar runt i trafiken helt själv på väg till skolan. Trots att det är november har flickan ingen jacka, bara ett ärmlöst linne. I ett mejl till socialförvaltningen berättar hon om sin oro.

"Det borde vara uppenbart i skolan att hon inte sköts på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta uppmärksamma flickan tills jag vet att hon fått hjälp".

Socialen inleder en förhandsbedömning, det innebär en första bedömning av utsatta barns behov av hjälp. och med hjälp av lärare på skolan lyckas de identifiera flickan som Yara som nu är åtta år gammal. Men skolpersonalen säger till socialförvaltningen att hon brukar ha ordentligt med kläder på sig och att de inte är oroliga för henne. Och varken anmälaren, mostern eller morbrorn kontaktas. Socialtjänsten pratar inte heller med Yara själv. Beslutet blir att inte gå vidare med utredningen.

– Ja, i efterhand så tänker man naturligtvis att man skulle ha tagit allvar på de här små, små signalerna som framkom, säger Ingrid Hermansson är socialnämndens ordförande.

– Men hon måste ju ha frusit när hon är så tunt klädd. Och hon skulle ju kunna skadas av bilarna i trafiken. Är det en svag eller liten signal?

– Det är svårt att säga, jag ser inte riktigt omständigheterna framför mig. Men det kan ju vara allt från en relativt svag signal till att det förekommer ofta och då är det ju oerhört illa.

– Men det går ju inte att veta förrän man har pratat med barnet själv och det gör ju inte din förvaltning. Varför inte det?

– Nej, för att här tog ju då andra vuxna de samtalen och gjorde en tolkning att det inte var så farligt.

– Du pratar om skolan nu. Men det måste ju vara socialförvaltningen i slutändan som bär ansvar för barns trygghet som ska göra den undersökningen…

– Naturligtvis så är det så. Och socialförvaltningen har ju professionen och hade ju naturligtvis också gjort en nogsam utredning.

– Men är det en nogsam utredning om man inte pratar med Yara själv?

– Det var ju ingen anmälan som kommit in.

– Men ni får ju ändå kännedom om det?

– Ja, och får kännedom om att det här var ju inte vanligt förekommande, utan man hade pratat och det fanns vuxna bakom och så. Och då gjordes bedömningen att nej, hon har det bra.

– Tycker du att ni skulle ha pratat med Yara själv och frågat henne hur hon hade det?

– Ja, ur ett barnperspektiv kan jag nog tycka det i efterhand. För det är ju ändå en flicka i åttaårsåldern som säkerligen hade haft oerhört mycket att berätta om man hade påbörjat ett barnsamtal, säger Ingrid Hermansson.

Men det finns fler signaler på att allt inte står rätt till. I början av december märker en butiksanställd i bostadsområdet hur Yara innan skolan går in i butiken på morgnarna. Där ertappar hon henne på huk mellan hyllorna med att försöka stoppa ned riskakor i ryggsäcken. Den 21 november 2014, nästan ett år senare, ska den butiksanställde vittna i tingsrätten i Karlskrona hur hon ringer till skolan om sin oro:

Butiksanställd:

– Det är en liten tjej här inne som är här efter att skolan har börjat och jag tycker det är konstigt, ni borde ju sakna henne. Det jag mest reagerar på är att hon försöker ta riskakor för det är inte normalt att barn gör det. Vid ett flertal tillfällen har man tagit barn för snatteri. Och det är alltid choklad, tuggummi eller godis. Så det här kändes inte riktigt rätt. Min magkänsla sa att det är någonting som inte stämmer.

Åklagaren:

– På vilket sätt?

Butiksanställd:

– Att barn tar inte riskakor, de tar godis.

Åklagaren:

– Vad var din slutsats?

Butiksanställd:

– Att hon är hungrig.

I början av april 2014 reagerar Yaras klasslärare på att flickan är så mager. Hon ber skolsköterskan väga Yara och hennes vikt skrivs ned. Men inte i hennes journal. Den har inte flyttats över från hennes gamla skola i Karlskrona. Den är försvunnen och hittas först efter hennes död. Först då går det att se hur flickans viktkurva förändrats under det senaste året.

– Minskat...två hekto eller vad det var. Ja, hade man haft den så hade man uppmärksammat att hon inte hade ökat i vikt i alla fall, säger Ingrid Hermansson, socialnämndens ordförande.

Men skyddsnätet har brustit på en punkt till. Yaras frånvaro i skolan ökar under de två sista månaderna i hennes liv. Hennes lärare blir orolig och gör ett hembesök den 11 mars. I lägenheten upplever hon att det råder misär, de små barnen är understimulerade, det ligger drivor av cigarettfimpar på det låga vardagsrumsbordet. Och hon ser att Yara är skadad. Så här vittnade läraren om i tingsrätten den 19 november 2014.

Lärare:

– När jag fick se Yara komma in i rummet så såg jag…eller jag tog henne i handen och skulle krama om henne och då såg ju jag att hon hade en skada på handen. Och att hon var lite så här blå-grönaktig. Eftersom syster var på skolan den dagen så sa jag till moster att jag tar med mig Yara till skolan så att hon får titta på henne. "Oh, nej det behövs inte, vi har redan varit hos doktorn", sa moster då till mig. Och då blev jag lite lättad och kände vad skönt att flickan blivit undersökt av en läkare.

Läraren känner sig lugnad över handen. Men hon oroar sig över misären. Enligt socialtjänstlagen är hon skyldig att anmäla sin oro genast. Men i Karlskrona har det under flera år vuxit fram en praxis som strider mot lagen. Den här praxisen går ut på att lärare, fritidspersonal och andra som arbetar nära barnen ska slippa anmäla - för att inte få en dålig relation med barnets föräldrar eller till och med bli hotade.

Nästa dag ber läraren därför sin rektor att göra en orosanmälan till socialförvaltningen.

Enligt socialtjänstlagen ska han agera genast. Men det tar omkring fyra veckor innan han ringer socialtjänsten. Och när han får tag på handläggaren är hon på språng och berättar att Yaras vårdnadshavare är utsedda och att ärendet är avslutat. Enligt kommunen kommer rektorn aldrig så långt i samtalet att han ger uttryck för skolans oro. Och de lägger på luren.

Ett par veckor efter Yaras död kallar Karlskrona kommun till en presskonferens där de meddelar att rektorn har stängts av från sitt arbete. Så här säger kommundirektören, Ingrid Augustinsson-Swennergren, på den här presskonferensen:

– Lärarna har informerat rektorn och man har bestämt att rektorn ska anmäla. Rektorn har varit i kontakt med socialen men i samband med det missat att göra en anmälan. Det här finns egentligen inga ord att säga att vi brister, det räcker knappast. För det är klart att värna de mest utsatta är ju vårt huvuduppdrag. Men uppenbarligen, det här gick fel.

Kommunen ska senare få kritik för att ha uppträtt illojalt mot rektorn när han hängdes ut på presskonferensen. Men nu faller rektorn, som redan mår mycket dåligt efter mordet, djupare ned i depression. Och några veckor efter presskonferensen kör han iväg med familjens bil och skadar sig själv allvarligt i en självförvållad trafikolycka.

Varför tar det rektorn fyra veckor innan han ringer till socialförvaltningen?

Rektorn är idag för skadad för att kunna intervjuas. Därför blir det förbundsjuristen på Lärarförbundet, Kirsi Piispanen, som får svara på våra frågor.

– Varför tar det fyra veckor innan han hör av sig?

– Det är en utav de frågor som vi inte kommer att kunna få svar på eftersom vi inte kan ställa frågan till rektorn, säger Kirsi Piispanen.

– Kommunen menar att rektorn missar att göra en orosanmälan. Vad är er inställning?

 – Vår inställning är att han har gjort en orosanmälan. Och i vart fall har kommunen inget belägg att påstå detta. Vi har också kunnat se att rektorn i sin arbetsbok, när han gör anteckningar om vad som sagts, skriver "kontakt med Soc. Oro, boende, vårdnadshavare". Så vi har mycket här som tyder på att han har gjort en komplett orosanmälan.

– Hösten 2013, hur ser hans arbetssituation ut då?

 – Han är ansvarig rektor för två skolor. Den ena skolan expanderar kraftigt, det är väldigt många elever där och det är också ett stort antal elever med behov av stöd. Arbetsbördan för honom, men också överlag för kommunens rektorer, är väldigt, väldigt ansträngd, avslutar Kirsi Piispanen.

- Det beskrivs ofta i det här fallet att allt som kunde gå fel gick fel....

- Ja, allt gick fel, säger du, och det är ju alldeles riktigt. Det är ju ett antal myndigheter som är inblandade egentligen. Det är ju både polisen agerenade, skolans agerande och socialförvaltningens agerande, framförallt. Och det är ju det som är så tragiskt någonstans. För hade det varit en svag länk så hade man ju kanske kunnat tänka sig att andra myndigheter hade kunnat agera starkare eller tydligare. Men här var det flera svaga länkar. Det var ju därför det brast det här, säger socialnämndens ordförande Ingrid Hermansson.

Faxet som blir liggande oläst på socialförvaltningen. Och anmälan från skolan som socialförvaltningen aldrig uppfattar som en riktig anmälan. Båda de här två händelserna är kanske de mest omtalade misstagen som görs före mordet på Yara.

Men det blir också tydligt i de rapporter och orosanmälningar vi har tagit del av - att nästan ingen tar Yara åt sidan, bort från morbror och moster - och pratar direkt med henne. Och när socialnämnden beslutar att göra hennes morbror och moster till vårdnadshavare - så upphör all kontakt med socialförvaltningen. Det betyder också att Yara saknar stöd att bearbeta det hon upplevde i Gaza.

– Det är klart att hon behövde mycket stöd och det fick hon ju också ifrån kommunens sida, säger Ingrid Hermansson, socialnämnden ordförande.

– Vilket stöd då?

– Hon fick ju då både god man och hon fick ju då en släktingplacering, så visst fick hon...

– Men det här är ju släktingar som mördar henne i slutändan?

– Ja och hade vi vetat det så hade hon ju inte fått den placeringen förstås.

– Varför får just Yara inte någon vård?

– Eftersom vår utredning då bygger på det regelverket, eller byggde ska jag säga, att när de kommer hit som små, då blir det då antingen en släktingplacering eller en familjehemsplacering. Och då är det inte så att det är lagkrav att ha vårdplanen.

– Men då tittar ni på lagen istället för barnet?

– Ja och nu har vi ju ändrat detta.

– Och hade Yara fått en kurator kopplad till sig, hade hon fått ett annat typ av stöd. Vad är sannolikheten att hon då hade vågat berätta om hur hon hade det?

– Den hade naturligtvis varit större.

 Kritiken från tillsynsmyndigheten och fristående granskare har fallit hårt mot kommunen året efter Yaras död. Och Karlskrona kommun har genomfört en rad förändringar. Alla som jobbar med barn och känner oro vet nu att det är var och ens ansvar att göra en anmälan - det är inget som kan delegeras. En ny rutin för hur barns journaler ska arkiveras finns nu. Polisen får fortfarande faxa orosanmälningar till socialförvaltningen men måste följa upp med ett telefonsamtal. Det finns helt nya rutiner för hur posten ska hanteras. Barn som kommer ensamma från andra länder ska inte automatiskt placeras hos släktingar just för att de är släktingar - de ska utredas som om de vore ett familjehem och har de ett brottsligt förflutet så godkännas de inte.

Och under året ska socialförvaltningen anställda 20 nya socialsekreterare.

 – They will work harder. And harder is not enough, even if you do it like the book says, it's not enough. Because taking care of others will never be ruled by a book, sager Yaras pappa Mohammed.

Kvar står en familj med sorgen och saknaden efter ett barn som mördats. Och en pappa med en besvikelse och en ilska.

Nu när jag träffar pappan efter ett år efter Yaras död finns ändå några ljuspunkter. Yara har tre syskon och Mohammed busar med dem i sängen. Hans fru viker tvätt, nickar åt sovrummet och säger att "det är så där han hämtar kraft".

I veckan kom hovrättsdomen. Både mostern och morbrodern döms för mord. Hon får livstids fängelse och han 14 år. Och domen gör att Mohammed kan ta ytterligare ett litet steg mot att läka. Nu säger han att han orkar gå till Yaras grav.

– And this made justice, from my point of view, for Yara. I can now be happy when I go to my daughters grave. I couldn't do anything to make justice for my daughter before, but now I see that the system did all justice.

Programmet tillhör kategorin: Samhälle
Alla avsnitt från programmet Kaliber

Tre män dömdes till fängelse för att ha sålt kvinnor i Stockholm. Men vilka var de? Kaliber har åkt till Rumänien för leta efter männen bakom en prostitutionshärva.

Kroppar till salu del 1: Sabinas resa Mån 04 dec kl 10:03(28 min)

En man som köper hennes kropp visar sig vara pedofil. Hon gillrar en fälla tillsammans med polisen. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med de som sålt henne.

Färdtjänsten och förarna del 2: Brotten Mån 27 nov kl 10:03(31 min)

Misshandel, grov kvinnofridskränkning, sexuellt ofredande. Kaliber fortsätter granskningen av färdtjänsten och förarna. Kan man lita på att den som kör inte är dömd för något brott?

Kristina utsattes för ett övergrepp. Hur långt kan det gå innan en avstängning och kan kommuner erbjuda säkerhet utan att veta vem som kör? Om färdtjänstförare som sexuellt ofredar resenärer.

Hundfabriken: Försvarsmakten reagerar Mån 13 nov kl 10:04(11 min)

Efter alla avsnitt kommenterar nu Försvarsmakten centralt hela granskningen.

Upptäck avsnitt från programmet Kaliber

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".