Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Om vetenskap, forskningsrön och ny teknik som förändrar vår värld. Varje vardag ger programmet fördjupning...
Ett avsnitt från Vetandets värld
Kärnvapenhotet mer levande än någonsin
Fre 07 aug 2015 kl 12:10
I jämförelse med det kalla krigets kapprustning och 70 000 kärnvapen, placerade framför allt i Europa, kan hotet tyckas mindre idag då den samlade världsarsenalen har krympt till drygt 15 000. Men nu ökar... spänningen mellan kärnvapennationer i andra delar av världen. (Repris från 6 maj)

Igår och i tisdags handlade Vetandets värld om de första atombomberna som tillverkades i USA under andra världskriget och släpptes över Japan flera månader efter det europeiska krigsslutet. Idag ska det handla om hur kärnvapenhotet ser ut numera.

Ljudet från en detonerande atombomb, svampmolnet som stiger mot himlen. För alla som växte upp under det kalla kriget, med vetskapen om att Sverige låg inklämt mellan Nato och Sovjetsfären, fanns just den bilden av hotande undergång ständigt närvarande någonstans i bakhuvudet, hur fredlig och trygg vardagen än var.

I telefonkatalogen fanns instruktioner för hur man skulle bete sig vid ett kärnvapenanfall. Hur nära ytan den här atombombskräcken låg blev tydligt en stormig natt på 1980-talet då ett blixtnedslag av misstag fick igång flyganfallssirenerna i Mälardalen. Den natten ringdes många samtal i panik till larmcentralen, men det bläddrades också febrilt i "om kriget kommer"- delen av telefonkatalogen. De som följde instruktionerna satte förstås på radion, där de fick höra att det var falskt larm.

Paniken kan så här i efterhand verka löjlig, men det här var när kapprustningen i Europa hade sin höjdpunkt. USA och Sovjetunionen hade sammanlagt 70 000 kärnvapenstridsspetsar och det var i Europa det eventuella slagfältet fanns.

Bara några år senare hade Berlinmuren fallit, kärnvapentest-stoppet undertecknats av både Ryssland och USA, och avvecklingen av den gigantiska arsenalen kärnvapen inletts. Tanken på kärnvapenkrig i norra Europa kändes efter Sovjetunionens sammanbrott plötsligt absurd.

Och "absurt" är också det ord som far genom huvudet när jag våren 2015 besöker ett av USA:s nationella kärnvapenlaboratorier, Lawrence Livermore-laboratoriet i Kalifornien som grundades under det kalla krigets upptakt på 1950-talet. En lämpligare symbol för det kalla krigets rustningshets kan man knappast hitta.

En av grundarna till Lawrence livermorelaboratoriet var Edward Teller, sedermera vätebombens upphovsman. Vätebomben som genom sammanslagning av vätekärnor, fusion, skulle utvecklas till ett ännu kraftfullare vapen än de fissionsbomber som utvecklades under andra världskriget.

Efter Manhattanprojektets tävlan mot vad man trodde var ett nazistisk atombombsprojekt under andra världskriget, utvecklades vätebomben som en del i kapprustningen med den nya ärkefienden Sovjetunionen. Men idag betonar man gärna att kärnvapen bara är en del av Lawrence Livermore laboratoriets verksamhet, och att det sedan kalla krigets slut inte längre handlar om att utveckla nya kärnvapen utan om att hålla de gamla i trim.

Jag träffar Tammy Ma som arbetar med Lawrence Livermore-laboratoriets paradprojekt, fusionsforskning med hjälp av en stark laser som omvandlar materian till plasmafria atomkärnor.

Målet för hennes forskning är att åstadkomma fusionskraft för civilt bruk. Men även om hennes egen forskning främst är inriktad på civil användning är tillståndet inne i plasmat detsamma som i en vätebomb. Tammy Mas experiment används också för att ge data till de simuleringar av kärnvapensprängningar som ersatt de verkliga testerna, sedan teststoppet i början på 90-talet,

Som alla andra jag träffar här är hon varm och tillmötesgående, och efter en och en halv timmas rundvandring genom laboratoriet frågar jag henne till slut hur det känns att arbeta vid ett vapenlaboratorium.

Jo, det är en fråga som många av oss fysiker som arbetar här brottas med, erkänner Tammy Ma, som liksom många av hennes kollegor egentligen lockats till laboratoriet för möjligheten att utveckla fusionskraft.

– Det är ju trots allt ett försvarslaboratorium vi arbetar på. Men vi gör inga nya vapen här, vi hjälper till att ta fram tester för att hålla koll på de vapen vi redan har, och se till att de hålls i god kondition så att säkerheten inte äventyras, säger hon.

Men frågan är om skräcken för atomvapen kanske borde vara mer levande. Den kollektiva lättnadens suck som drogs för ett kvartssekel sedan när Berlinmuren föll, nedrustningssamtalen började bära frukt och kärnvapenstridsspetsarna monterades ned i Europa, den sucken kan vara alldeles för tidigt dragen.

En av dem som menar det är Shannon Kile, chef för forskningsprogrammet om kärnvapen på fredsforskningsinsititutet SIPRI i Stockholm. Men idag är det inte i Europa det största hotet hotet finns, utan i södra Asien.

Den allra farligaste situation just nu är den mellan Indien och Pakistan. De två länderna är inne i en riskabel kärnvapentävling, säger Shannon Kile. Det är inte samma typ av kapprustningen som den mellan USA och Sovjet under kalla krigets dagar, då varje ny kärnvapenstridsspets på den ena sidan möttes av en motsvarande satsning på den andra, men det finns ändå stora likheter med situationen i Europa under det kalla kriget, menar Shannon Kile, och fortsätter:

Pakistan utvecklar nu mindre kärnvapenmissiler med 60-80 kilometers räckvidd, för att kunna använda dem taktiskt på slagfältet för att slå ut konventionella styrkor från Indiens överlägsna armé. Situationen liknar den som fanns i Europa under det kalla kriget, då NATO utvecklade kärnvapenstridsspetsar för att kunna möta Warszawapakten som var starkare på marken.

Det är just om gränsen mellan användning av kärnvapen och konventionella vapen blir otydlig som den allra största risken finns att kärnvapen verkligen kommer till användning, menar Shannon Kile. Och där har den tekniska utvecklingen när det gäller konventionella vapen skapat nya hot på senare tid. Och det gäller inte bara Indien och Pakistan, utan handlar inte minst om den amerikanska vapenutvecklingen.

Gränsen mellan konventionella vapen och kärnvapen håller på att eroderas, säger Shannon Kile. Det gäller bland annat utvecklingen av nya typer av långdistansvapen med hög precision, men också nya system för övervakning från rymden. Tillsammans innebär de här systemen att man idag kan använda konventionella vapen i roller som man tidigare bara kunde använda kärnvapen till. Till exempel för att slå ut andra länders kärnvapenarsenaler, fortsätter han.

Det innebär att en stat som USA, med nya precisionsvapen kan slå ut motståndarens kärnvapen utan att själv gå över kärnvapentröskeln. Lite motsägelsefullt så kan detta innebära en större risk att kärnvapen verkligen används, anser Shannon Kile. Inför hotet om att få sina kärnvapen utslagna med konventionella vapen kan frestelsen att använda kärnvapen på ett tidigare stadium i en konflikt vara stor. Ett sådant här hypotetiskt scenario visar hur känslig balansen mellan kärnvapennationer kan vara och hur viktigt det är att gränsen mellan kärnvapen och konventionella vapen verkligen upprätthålls, fortsätter Shannon Kile.

Shannon Kile menar också att det är en sanning med modifikation att USA inte utvecklar nya kärnvapen. Viss del av underhållet innebär också en utveckling, och förbättringar av den befintliga arsenalen - och det här är en utveckling som också kan driva andra länder att fortsätta utveckla sina vapen. Men framförallt är det alltså de allt mer avancerade konventionella vapnen som kan driva andra länder, som Kina, att förnya sina kärnvapen.

Kina framhåller Shannon Kile annars som en förhållandevis god spelare, som han uttrycker det. I förhållande till USA och Ryssland. Kina är visserligen en erkänd kärnvapenmakt, men har en jämförelsevis liten arsenal 250 kärnvapen sammanlagt jämför med USA och Ryssland som har över 7000 användbara kärnvapen vardera. Dessutom spelar kärnvapnen en mycket liten roll i Kinas militära strategi.

Ytterligare ett hot är förstås Nordkorea och Shannon Kile ser två hotfulla framtidsscenarier där. Det ena handlar om vad som skulle hända med de kärnvapnen som redan finns där, om regimen kollapsar.

Men det verkliga hotet är snarare att landet fortsätter sin utveckling av kärnvapen, anser Shannon Kile. Det är ett land som till skillnad från andra kärnvapennationer visat sig villigt att använda sina kärnvapen för både hot och påtryckningar, så därför är det särskilt obehagligt om deras kärnvapenarsenal fortsätter att byggas ut.

Att terrororganisationer skulle få tillgång till kärnvapen bedömer SIPRIS kärnvapenexpert däremot som ganska osannolikt. De har helt enkelt inte den expertis som krävs.

Och han tycker också att oron för att kärnvapentekniken ska spridas till nya länder har ställt en annan viktig fråga i skuggan - nämligen att nedrustningen måste fortsätta i de länder som redan har kärnvapen. Och där efterlyser denne amerikan bosatt i Sverige att den svenska regeringen tar en mer ledande roll. Sverige har en tradition att arbeta med nedrustningsfrågan påpekar han.

Och jag avslutar med att fråga Shannon Kile om han tror att vi någonsin kommer att få en kärnvapenfri värld. Jag hoppas det, säger han. Och jag hoppas att det sker utan att det först krävs att en verklig bomb sätter fart på nedrustningsförhandlingarna.

Programmet sändes första gången den 6 maj 2015.

Programmet tillhör kategorin: Vetenskap/Miljö
Alla avsnitt från programmet Vetandets värld
En ny typ av astronomi har fötts. För första gången har astronomer kunnat studera en händelse i rymden både med teleskop och med gravitationsvågor som den skapar.
Fre 20 okt kl 12:10(21 min)
En ny typ av astronomi har fötts. För första gången har astronomer kunnat studera en händelse i rymden både med teleskop och med gravitationsvågor som den skapar.
Tonfiskens återkomst till Sverige
Tor 19 okt kl 12:10(19 min)
För 60 år sedan försvann den blåfenade tonfisken från svenska vatten. Efter kraftigt minskat fiske har Atlantens starkaste och snabbaste fisk återhämtat sig och är nu tillbaka utanför Lysekil.
Tor 19 okt kl 12:10(19 min)
För 60 år sedan försvann den blåfenade tonfisken från svenska vatten. Efter kraftigt minskat fiske har Atlantens starkaste och snabbaste fisk återhämtat sig och är nu tillbaka utanför Lysekil.
Luktexperiment i magnetkamerans vrål
Ons 18 okt kl 12:10(20 min)
Slut ögonen och tänk på doften av jordgubbar. Ser du nu bilden av jordgubbar framför dig? Troligen, men varför är det så? Vi tar hjälp av en forskare och en magnetkamera för att få svaret.
Ons 18 okt kl 12:10(20 min)
Slut ögonen och tänk på doften av jordgubbar. Ser du nu bilden av jordgubbar framför dig? Troligen, men varför är det så? Vi tar hjälp av en forskare och en magnetkamera för att få svaret.
Varför är våra starkaste och mest livfulla minnen ofta kopplade till en speciell doft? Vi besöker forskare vid Karolinska institutet för att få svaret.
Tis 17 okt kl 12:10(20 min)
Varför är våra starkaste och mest livfulla minnen ofta kopplade till en speciell doft? Vi besöker forskare vid Karolinska institutet för att få svaret.
Smarta textilier hjälpa personer med spasticitet i muskler att slappna av, eller till och med ersätta blodkärl. Men de kan också användas för rening av dagvatten.
Mån 16 okt kl 12:10(19 min)
Smarta textilier hjälpa personer med spasticitet i muskler att slappna av, eller till och med ersätta blodkärl. Men de kan också användas för rening av dagvatten.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".