Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Om vetenskap, forskningsrön och ny teknik som förändrar vår värld. Varje vardag ger programmet fördjupning...
Ett avsnitt från Vetandets värld
Manhattanprojektet - om arbetsglädje och massförstörelsevapen
Tor 06 aug 2015 kl 12:10
Vetandets värld har besökt Los Alamos i New Mexico, där atombomberna tillverkades. De var slutprodukten av ett forskningsprojekt som pågått under nästan hela kriget, och där många av tidens skarpaste fysikerhjärnor... samlats, det så kallade Manhattanprojektet. (Repris från 5 maj)

I augusti 1945 släpptes två bomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Manhattanprojektet var upprinnelsen till atombomben, det handlade om att ta fram massförstörelsevapen. Men bland fysiker har begreppet också fått en märkligt mytisk, nästan romantisk klang. Det handlar som kollegial sammanhållning och vetenskapliga stordåd. Tidens skarpaste hjärnor samlade i i kampen mot klockan och nazirikets totala ondska.

– Är man fysiker är det lätt att fascineras eftersom alla de stora namn vi lärt oss om under studierna var del av Manhattanprojektet, och på den tiden var de väldigt unga, på toppen av sin förmåga. Det är så många viktiga genombrott som stammar från den tiden, säger Omar Hurricane, som jobbar med fusionsforskning vid Lawrence Livermore-laboratoriet i Kalifornien.

Hans egen forskning handlar främst om civil användning av fusionskraft, men hans arbete är också kopplat till det nuvarande amerikanska kärnvapenprogrammet. Och han tar själv ordet romantiskt i sin mun när han talar om Manhattanprojektet, även om det delvis är för att ta avstånd från just det begreppet:

– Jag vill inte säga att jag romantiserar den tiden, för det var ju trots allt krig, men det var en fascinerande epok. Saker var enklare då - det fanns ett tydligt gott och ont - och när man åker till Los Alamos befinner man sig på historisk mark, säger Omar Hurricane.

Det var alltså inte på Manhattan, utan just i Los Alamos, som atombombsprojektets centrum låg under de avgörande åren 1941-1945.

Vägen upp till Los Alamos är svindlande vacker. Tåget från Albuequerque till Santa Fe går genom det karga, gulaktiga halvökenlandskapet med New Mexicos berg i bakgrunden. Bussen snirklar sig sedan uppåt, förbi spektakulära klippformationer och vindpinade, uttorkade träd. Väl framme i Los Alamos står kärnvapenlaboratoriets egen hushistoriker - Alan Carr - redo med en skåpbil.

Han säger lite ursäktande att skåpbilen  normalt används för att flytta runt laboratoriets arkivmaterial och kanske inte är så bekväm. Jag har bett att få se alla de historiska ställena och Los Alamos-laboratoriet är inte precis något man vandrar runt i. Det är utspritt över ett gigantiskt område i det bergiga landskapet.

Vi åker förbi platsen där det första laboratoriet låg, och den berömda samlingslokalen Fuller lodge, där fysikpionjärerna och deras fruar åt gemensamma måltider och inte minst ordnade en och annan fest under krigsåren.

Alan Carr är en både tillmötesgående och kunnig guide. Men under rundturen infinner sig snart en lätt surrealistisk känsla. Här åker vi runt och tittar på resterna av det första atombombsprogrammet, solen skiner, bergen är vackra, vi pratar småstadsliv, fysik och historisk arbetsglädje.

Gång på gång måste jag påminna mig själv om att vi talar om ett forskningsprogram vars resultat för sjuttio år sedan orsakade hundra tusentals människors död. Men så mitt i solskenet tränger det sig på, när Alan Carr pekar ut byggnaden där bomben Fat Man, som släpptes över Nagasaki, sattes samman.

Kasten i samtalsämnen är sannerligen snabba under denna rundtur i Manhattanprojektets spår. Nästa stopp är Los Alamos egen skidbacke. Också här har Alan Carr en bakgrundshistoria. Skidåkning hör till de allra äldsta traditionerna här berättar han.

Den ryskfödde experten på explosiva ämnen bestämde sig helt sonika för att spränga bort träd nog på en av sluttningarna runt staden för att skapa en skidbacke.

Vi vänder om och åker tillbaka ner mot själva staden. Och kanske känner Allan Carr att bilden av de skidande fysikerna blir lite missvisande, för att han lägger till att det framförallt handlade om hårt arbete för de fysiker som levde i Los Alamos under andra världskriget. Utflykterna och festerna var trots allt undantag.

Vi är tillbaka i staden, där vi började rundresan. Allan Carr pekar återigen på några av bostadshuset. Där, säger han, där har det bott många nobelpristagare.

Nobelpristagarna ja. De är en av anledningarna till Manhattanprojektets ikoniska status. Här passerade de alla revy under krigsåren.

Dansken Niels Bohr, kvantfysikens fader och något av en verklig fadersfigur för många av de yngre kollegorna. En ung Richard Feynmann, som senare kom att bli en av ett litet antal amerikanska fysiker som tävlat om epitetet den största genom tiderna. Italienaren Enrico Fermi. Tysken Hans Bethe. Och så den enda kvinnan, Maria Goeppert Meyer.

Listan på de redan då nobelprisbelönta och på de kommande nobelpristagare som jobbade med atombombsprojektet under kriget kan göras ännu längre. Många var européer, flera mycket unga och nästan alla av dem flyktingar undan nazismen.

Kort före krigsutbrottet hade den tyske kemisten Otto Hahn och fysikern Lise Meitner tillsammans upptäckt kärnklyvningen, fissionen. Själva genombrottet skedde efter det att Lise Meitner, som var judinna, tvingats fly till Sverige. Och snart läckte upptäckten ut. Den danske fysikern Niels Bohr hade i förtroende fått reda på resultaten, vi Meithers brorsson fysikern Hans Frisch.

Men Bohr kunde inte hålla tand för tunga och förde nyheten över Atlanten bara några veckor senare, under en resa till USA i början av 1939. Intialt möttes nyheten av vantro bland amerikanska fysiker - detta bröt ju mot allt man tidigare trott sig känna till om atomkärnan. Men snart insåg flera av dem de enorma implikationerna. Den gigantiska mängd energi som frigörs vid kärnklyvning skulle kunna användas för att skapa en bomb, mångdubbelt kraftigare än någon tidigare. 

Ett halvår efter att denna insikt landat i fysikersamfundet anföll nazisterna Polen och andra världskriget var ett faktum.

Nog är det märkligt med en sådan tajming? Samtidigt som den absoluta ondskan brer ut sig i Europa, tvingas många av kontinentens bästa fysiker fly till USA. Men i kvar i Tyskland finns också några av de skickligaste - förutom Otto Hahn bland annat kvantmekanikens uppfinnare Werner Heisenberg.

Det är knappast förvånande att de europeiska fysikerflyktingarna - med Einstein i spetsen - bestämmer sig för att skriva till den amerikanska presidenten och varna honom för vad som skulle kunna hända om nazisterna utvecklar en atombomb. Och fullt begripligt att presidenten tar dem på allvar. Och följdriktigt att fysikerna sedan flockas till Los Alamos för att snabbast möjligast bygga en bomb i vad som uppfattades som en kapplöpning med nazisterna.

Men när bomberna släpptes över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki var det flera månader efter det europeiska krigsslutet och de allierade visste redan att tyskarna aldrig lyckats bygga någon atombomb. Ändå var det bara en enda av de inblandade fysikerna som hoppade av projektet redan i maj, då nazisterna slutligt besegrades - Joseph Rothblat, som senare blev den anti-atombombrörelsen Pugwash grundare.

Ungraren Edward Teller valde motsatt väg, och blev den som utvecklade den första vätebomben. Någonstans däremellan befann sig Los Alamos-laboratoriet, under en tid hängande i luften, sida vid sida med kärnvapnens framtid.

Los Alamos blev alltså kvar som en viktig del i det amerikanska kärnvapenprogrammet. Idag är det en stad med cirka 20 000 invånare. Ungefär en fjärdedel av dem, plus ytterligare lika många som pendlar in till stan, arbetar vid det nationella laboratoriet. Det råder en påtagligt  trivsam stämning. På stans Starbucks går jag in och tar en kaffe och hamnar mitt i ett intellektuellt surr där forskare diskuterar sina senaste resultat och deras uppenbart brighta barn pratar med varandra  både om sina läxor och om helgens fester. En akademisk idyll. Kärnvapnens realitet känns märkligt långt borta, här så nära utgångspunkten.

I Los Alamos finns två museer, men på inget av dem framträder särskilt tydligt de människor som dog när två atombomber släpptes över Hiroshima och Nagasaki för 70 år sedan. Istället berättas om internatskolan som fanns här på 1930-talet innan militären tog över området, om livet under andra världskriget, och om hotet från nazisterna. Och så finns modeller av atombomber och beskrivningar av hur de fungerar.

I programmet, som sändes första gången den 5 maj i år,  medverkar Omar Hurricane, fusionsforskare, Lawrence Livermore nationella laboratorium och Alan Carr, historiker vid Los Alamos nationella laboratorium.

Programmet tillhör kategorin: Vetenskap/Miljö
Alla avsnitt från programmet Vetandets värld
Vetandets värld
Vetandets värld
Fre 18 aug kl 12:10(20 min)
Vetandets värld
Tor 17 aug kl 12:10(20 min)
Vetandets värld
Ons 16 aug kl 12:10(20 min)
Vetandets värld
Tis 15 aug kl 12:10(19 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".